Blott en logg 2

Det rosa livet

2011-11-29T17:11:00.000+01:00

Se också Hufvudstadsbladet

Jag är inte ironisk. Det kan man inte vara bland personer som kan ha vitt åtskilda åsikter. Du tycker ju precis som jag med den skillnaden att du anser detta vara viktigt att reda ut (forska om) vilket alltså inte jag gör. Kan inte vissa saker bara få vara? Färger kan tydligen korrelera till kön och det finns ju två olika kön. Om man tycker det är fel att det ska finnas distinktioner mellan dem så är det en sak. Jag tycker att det gärna kan finnas könsmarkörer och det enda möjliga jämställdheten är att ge könen lika värde på alla områden i vetskap om att de ändå är olika. Det går ändå inte att ta bort den mest omedelbara markören av alla, nämligen den manlig resp. kvinnlig kroppsilhuett såvida vi inte börjar klä oss i tunnor eller liknande. Men då kan vi lika gärna åka nedför Niagarafallet direkt. Finns det något mer tilldragande än den kvinnliga vasformade silhuetten, de utskjutande höfterna,överhuvudtaget det bredare mittpartiet, underhudsfettet, de snedställda lårbenen, de mjuka, formbara brösten och den hemliga frukt de ibland bjuder sin älskade på, bara vetskapen att den finns där kan göra en man tillfredsställd. Luktar de sedan gott och sätter en leende på läpparna finns det väldigt lite en man kan göra för att styra sina känslor. Däremot kan han behärska dem. Vad kvinnor ser hos män jag bara spekulera om så det blir säkert helt fel. Ett axiom är dock helt utan tvivel olikheterna och de har dikterats av evolutionen för släktets fortlevnad ända sedan vi var apor. Vägen till jämställdhet (egentligen en del av det större begreppet jämlikhet) kan inte gå via förnekande och /försök/ till utplånande av olikheter. Vägen, eller snarare fortsättningen efter en verklig jämställdhet, som tar hänsyn till båda könen, heter i stället kunskap om och förståelse av det andra könet. För i vår okunskap och oförståelse sårar vi ofta den vi älskar mest.

ARINGSÅS 15

2011-08-20T11:48:00.001+02:00

I skolan skrev Ulla upp min blivande adress på tavlan. Kan fortfarande se henne framför mig. Jag kunde adressen men hon fick hjälpa mig lite med hur det nog skulle vara. Det där med -rud i stället för -ryd i ortsnamn underströks nog särskilt. I mitt block som jag hade köpt några månader tidigare i Växjö har jag antecknat adresserna till en del kamrater.

Stig Carlsson, PF 137
Sona Franzen, Allbogatan 24
Johny Carlsson, Värendsgatan 30 C
Roland Annell, Ekebogatan 21
Sven-Erik, grönagatn 5A
Tommy Johansson, Hjortsbergavägen
Christer Carlsson, Värendsgatan 30 E
Göran Bokkvist, Värendsgatan 30 B
Tommy Spångberg, Nya Torget
Anders Sellgren, Tors väg 13
Krister Nilsson, Storgatan 48
Bengt Ottosson, Värendsgatan 30 E
Fröken Ulla Iselau, Blädingevägen 5
Kurre Johansson, Värendsgatan 30 B
Bo Melin, Värendsgatan 30 C

Numera kommer jag inte längre ihåg alla med säkerhet, en del namn ger inte ens något eko inom mig.

Under tiden packades det. Första men långt ifrån sista gången. Men jag minns ingenting av det. Bara att bohaget gick ner till järnvägen för transport till nästa anhalt på livsresan. Vi gick iväg upp mot hästhagen och stationen. Bakom oss hörde jag en kvinna säga till sitt barn: Jaha, nu får vi aldrig se dem mer. Detta uttalande förknippar jag för alltid med småländskt kynne. Jag gör det även om det är felaktigt objektiv sett. Vi å andra sidan var som vi var: inga sentimentala avsked, inge ceremonier. Men för mig var det fatalt. Senare brukade jag blund och tänka på Alvesta och hoppades på sätta att vara där igen när jag öppnade ögonen. Undrar hur det skulle ha känts att enbart ha Alvesta som bakgrund.

Tillbaka kom jag några gånger med min mamma och träffade, kände igen, och skojbrottades, med någon kamrat utanför pensionärslägenheterna där Tekla bodde.
En gång ensam, Alvesta drog, då var det var det fortfarande en tjej som kom i håg att det hade bott en kille (alltså jag) i uppgång E förut, efter 62 på någon skoldans i Folkets hus källare, på dansbussen norrut från Stjärnborgen var det någon som egendomligt nog kände igen mig och sa Hej Roland. Kanske Roland Anell. Kontakt med famijen Pettersson, då i Räppe, ungefär vid samma tid, med på Simons 50-årskalas, en veckända med Solveig och några kompisar till henne, kontakt med Zona via e-post i början av 2000-talet.

PS. Ovanstående texter med rubriken Aringsås (Alvesta), började jag skriva omkring 2003, parallellt med texter om tiden i Mellerud.De omarbetetas om och om igen men tyvärr inte fått någon bra avrundning ännu. Det är också många fler detaljer, och några viktigare förhållanden, saker som jag skulle vilja ha med för fullständighetens skull, som det dock är svårt att peta in i efterhand. Eder ödmjuke författare.

ARINGSÅS 14

2011-08-13T11:28:00.002+02:00

Jag lämnar nu denna gård, perifer i världen men så central för mig. Dock inte för gott eftersom det finns goda skäl att återvända dit.

Nu kan jag nämligen bestämt säga att året var 1954 och att jag skulle skrivas in i den obligatoriska Folkskolan. Det gick till så att man tillsammans med en av sina föräldrar stegade upp till överlärarens expedition där denne satt så myndig han förmådde bakom sitt skrivbord och frågade efter namn och födelsedatum. Mamma och jag hade övat men jag stakade mig på det senare: det var så mycket att säga på en gång, så många stavelser och det där med tjugoförsta augusti flyter inte så lätt över en sexårings läppar.

En slags ceremoni som ingen ifrågasatte. Vilken funktion fyllde den egentligen, sett ur ett djupare perspektiv? En slags invigningsrit, nu skulle man kunna tala för sig själv, en inledande enighetsmanifestation fån vuxenvärlden, en överlämnandeceremoni...

Själva skolgången inleddes förstås i det sena och mörka augusti. Kommer inte ihåg om vår klass hette 1 a eller 1 b men vi gick i vad som måste vara den södra flygeln, då kanske kallad småskoleavdelningen, i en mycket gedigen stenbyggnad. Jag tror denna flygel hade två klassrum på nedre planet och två på det övre. Vår lärare var Ulla, en ung och mycket seriös pedagog. Kanske var vi hennes första klass.

Mycket var förstås som i hundratals andra skolor över landet. Vi, alltså inte bara jag, blev besvikna när vi inte fick någon läxa den första dagen. När denna väl kom bestod den i att klippa ut bokstäver ur tidningar där hemma. En uppgift som utfördes med största allvar och under diskussion om vilka a:n som lämpade sig bäst och hur dessa sedan på säkrast möjliga sätt skulle transporteras till skolan.

Men vi blev snart större och det hade kanske inte gått så lång tid när en av de snälla flickorna vågade påminna fröken om att vi inte fått någon läxa, varvid sådan utdelades i sista stund, ja, kanske på övertid. Kanske inte så psykologiskt om man närmare tänker efter, men mänskligt. Vi andra lade kollektivt skulden på flickan och retade henne tydligen så pass grundligt att hon började gråta varvid vi övergick till att kalla henne ”lipsill”.

Men vår fröken satte nästa dag effektiv slut på det hela genom ett kort men strävt förmaningstal. Vilket naturligtvis inte hindrar att flickan, och henens föräldrar, kanske upplevt ett jordiskt inferno under det dygn som gått. Ber allra ödmjukast om förlåtelse på mina och mina kamraters vägnar om hon oförmodat skulle läsa dessa rader.

***

Lekplats med gungor och karusell där det gällde att komma först, gunga högst, hoppa längst, skrika högst. En bergknalle där överläraren en dag samlade oss till en minnesstund då en pojke avlidit efter magknip (ryktet sa sprucken blindtarm som vid läkarbesök avfärdats som övergående magknip). Nedför denna bergknalle åktes det också rutschbana på vintern. Som jag minns det vanligen på kartongbitar.

På gaveln och litet bakom denna flygel en björkdunge där det fanns både en primitiv idrottsplats, fotbollsplan med björkar på och något som liknande en stenåldersgrav. Här kunde man springa 60 m, kasta med liten boll samt hoppa högt och långt. Jag minns särskilt det senare eftersom jag en gång råkat hoppa längst och fröken skrev upp mitt namn med resultat på svarta tavlan.

Stenarna minns jag för att det var där vi brukade stå när vi lekte ”Bro, bro breja..” som ju fortsätter ”..ingen kommer här fram, här fram, förrän han säger sin kärestas namn” vilket man då infångad mellan flickarmar kände sig tvungen att yppa. Hur löste man egentligen den situationen?

Det var också här som vi, uppflugna på varandras ryggar, försökte störta ner varandra till marken. Antagligen också gömme, tafatt och dunk. Att vi spelade fotboll här bland de unga björkarna minns jag särskilt på grund av den sista dagen innan jag skulle flytta. Lite sentimental kan man tydligen vara redan i den åldern för då var det jag som skulle lägga frisparkar och hörnor.

På den stora ödsliga skolgården höll vi inte till så mycket men det hände att vi gick dit även på fritiden för att spela boll och det var där som jag första gången upplevde känslan av att i zick zack dribbla förbi två spelare. Även om det inte var någon hög klass på motståndet infann sig ändå den där söta, förvånade känslan av framgång.

I det här sena stadiet är det förstår omöjligt att få någon som helst säker kronologi på händelser man minns från och runt skolan så här följer en del minnen huller om buller.

Ulla Iselau, pingstvän och ambitiös pedagog, gick inte av för hackor. Hon var mänsklig för den tiden men ändå färgad av den naturligtvis. Det förra framgick med all önskvärd tydlighet när vi skulle ha en äldre lärarinna som vikarie. Hon palperade sin stora gump i katederstolen och en högt tickande väckarklocka på katedern. Vi sneglade säkert menande på varandra men hyste största respekt inför detta främmande element. Det var matematik och vi skulle gå fram och få talen rättade. När jag kom fram och la mitt häfte framför denna kraftkvinna stötte jag naturligtvis med en duns mina stora fötter i katederns sidoväggar. Det är ju den effekt överdriven disciplin får på vissa individer. Jag slöt ögonen och inväntade domen om arkebusering i gryningen. Men den kom aldrig. Det blev bara tyst och stilla någon extra sekund.

Att vår kära klassföreståndare fortfarande var en person av sin tid framgick av vissa reaktioner och pedagogiska metoder. Så fick till och med undertecknad, känd för sitt lugn och sin försagdhet, en kraftig hårdragning när han inte hann inta en orörlig position när Ulla gjort sitt intåg från läraravdelningen. Dessutom en kraftig tillsägelse när han under en promenad med klassen, den klassiska hålla-handen-två-och-två, gav till ett högt rop, antagligen av pur glädje. Vad skulle folk tänka och tro som kom förbi om de hörde sådant?

En mer principiellt dubiös metod var däremot att eleverna skulle gå runt i klassrummet och så stoppa upp vid fröken för en kontroll av om öronen var rena. Fick man godkänt skulle man fortsätta blev man underkänd skulle man sätta sig ner. Min instinktiva protest blev att jag satte mig ner trots mina rena öron och blev utpekad och förhånad, vilket väl var den pedagogiska idén, av några av flickorna. Lite på en annan bog låg väl det här att man efter gymnastiken någon gång skulle stå i en ring och skrubba varandra på ryggen. Pojkarna alltså och med Ulla närvarande som organisatör. Praktiskt och fyndigt kan man tycka men jag kände väl någonstans att en gräns för det privata överskreds. Allt detta måste ju självklart betecknas som struntsaker. Men jag har inte glömt dem.

Jag har för mig att jag brukade vara med en kille som hette Stig och som jag tror bodde borta i hyreshusen vid gamla realskolan. Det här blir mycket hypotetisk men jag tror att det var med honom jag dröjde mig kvar i den närbelägna Stadsparken sedan klassen varit där. När vi så småningom kom tillbaka hade Ulla redan bett eftermiddagsbön med de andra och skickat hem dem. Vi avkrävdes en förklaring varvid vi kom upp med en historia om att vi trodde oss ha sett ett lo-djur eller spår av det och blivit intresserad. Enslingar av denna djurart vandrar ju ibland söderut och det väl skrivits om det i tidningen. Vi blev inte släppta utan att tillsammans be morgonbön vilket kändes lite skämmigt.

Kanske det också var med denne Stig jag befann mig i denna samma park då vi fick syn på en ensam tjej i realskoleåldern som satt med ryggen mot oss på en bänk. Modiga av att vara två började vi tissla och tassla bakom henne, kanske kastade någon kotte eller gick fram och petade på hennes rygg. Hon vände sig om och skrattade vänligt eller överseende därmed påvisande att hon hade läget under kontroll. Jag kan inte bedöma hur söt hon var men det kändes verkligen som om vi hade skaffat oss en gemensam fästmö för en stund. Och just detta kändes underligt, att vi tillsammans bar på minnet av henne en kort tid.

Från denna park, som nu har ett helt annat namn, som nog var en förvildad park, kanske avsiktligt med hembygdsstugor och granskog som kröp nära, något av ingen mans land mellan natur och kultur minns jag också att Stygge-Roland och jag klättrade upp i de fint vuxna granarna, jag efter hans exempel förstås. Det underliga var att han som klättrat för mig plötsligt stod på marken medan jag var halvvägs uppe. Det visade sig, vilket han sedan demonstrerade utan att locka mig till efterföljd, att han helt enkelt hoppat ner och samtidigt dämpat fallet genom breda ut armarna över de tätt och regelbundet växande grenarna. Man frågar sig bara var han fått ett sådant infall ifrån.

Förskräckliga äventyr: en död huggorm i en enebuske, eller var det kanske ett ömsat skinn. Ällingar som simmade i ett vattenfyllt hål som uppstått efter att en gren huggits av. Här dansade ett folkdanslag så skrämmande tyst i gräset med sina specifika kläder. Här hade pingtsvännerna sitt sommartält och jag tror det var Levi Petrus själv som satt utanför med stora textade skyltar och samlade in pengar. Till vad vet jag inte. Man försökte förstås kika in men var samtidigt skrämd av stämningen och allt man hade hört om andar och frälsning.

ARINGSÅS 13

2011-08-06T11:25:00.002+02:00

Ytterdörren, brevinkastet, där det kom post och tidningar, den kooperativa tidningen Vi som jag förväxlade med dess monosyllabiske like Se, lokaltidningen, naturligtvis räkningar som jag inte hade ett dugg att göra med och ibland kanske till och med något brev eller vykort, och undrens tid var tydligen inte över, till mig. Ett kort från pappa när han låg på lasarettet i Lund ("din lade drull" skrev han kärvänligt och mamma skrattade), ett paket från min jämnårige kusin på någon födelsedag.

Denna så svenska femtiotalstrappuppgång med marmor och stora fönster på mellanavsatserna mellan våningarna. Förlåt, kära feminister, men jag tror att fruarna i trappen turades om att städa. Högst upp en vind där jag aldrig gick in.

Porten ut till gården, den lilla världen, som låg i vägen för samhället, som i sin tur bara var början på Småland och Sverige. Asfalterad gång där jag lärde mig cykla på en vuxencykel. Runt gräsmattan fanns en liten enkel inhägnad av trä kanske 40 eller 50 cm hög. Väldigt praktisk att starta vingliga cykelturer från. Men också praktisk att stanna vid, något som krävde stor precision nar man sakta gled in och satte ner högerfoten mot träribban just som man gjorde den sista inbromsningen.

Innan jag kom på detta var det ett verkligt problem att kunna upphöra att cykla. Man vågade inte bara lägga cykeln ner med minimal fart och slå knäna eller ännu känsligare kroppsdelar i asfalten. Den dag jag lärde mig cykla höll jag på så länge att jag på kvällen låg på sängen och skrek av smärta. – Jag önskar jag kunde ha ont i stället för dig, sa mamma. Något som jag kunde returnera många decennier senare när hon var märkt av sjukdom. - Men jag kunde ju inte hjälpa dig, skulle mamma då säga, där långt bor på andra kanten av våra liv. Lika litet kunde jag.

***

Det sluttade en aning ner mot tvärbyggnaden. En gång när jag kom med relativt hög fart släppte kedjan. Handlingsförlamad körde jag rakt in i husväggen och tanten i våningen ovanför tittade ut. Jag stukade höger långfinger där man sedan länge, upp i vuxen ålder, kunde se ärret efter detta tillbud. Nu tittar jag efter det med det krävs nog röntgen för att se spåren. Men detta ärr – eller minnet av det - liksom jacket i tungan och andra inre eller yttre blessyrer har format mig till den jag är och jag minns dem därför huvudsakligen med värme. Många eller alla har liknande upplevelser men dessa livets saltkorn är jag.

Detta lilla staket som egentligen var ganska bräckligt, jag undrar om inte vaktmästaren själv hade satt upp det, var omålat och det var ingen som sa något om vi täljde i det. Så kom jag tidigt att utforma mitt eget ”bomärke” som snarast var ett slags runteckenliknande symbol med enbart raka linjer. Nu minns jag inte längre exakt hur det var utformat med det var inramat av två lodräta skåror.

När jag fyrtio år senare besöker gården är denna låga inhägnad borta, vad annat är att vänta, gräsmattorna och lekparken är kvar men byggnaden klädd i något modernt vädertåligt material. Känslan från förr har gått förlorad, då var det en plats full av liv och barn, nu är det tyst och lugnt och jag undrar om det överhuvudtaget bor något småfolk där. Jag känner otroligt nog igen ett efternamn i ”vår” trappuppgång. Tänk att bo nästan fyrtio, ja kanske femtio år eller mer i samma hyreslägenhet!

ARINGÅS 12

2011-07-30T11:14:00.002+02:00

Golvet över vilket en trasmatta sträckte sig diagonalt. Jag tror att mamma var riktigt, riktigt arg på mig bara en gång. Hon stod hotande grensle över mig och sa att jag var en riktig Hitler. Jag sa att jag skulle tala om det för pappa och hon att ja, det är klart han som inte är hemma och får ta allt eländet eller något liknande. Kanske kan det ha varit den gången som pappa sen pekade på mamma som med nedböjt huvud satt i en av fåtöljerna i vardagsrummet. – Se nu så ledsen mamma är. Men det kan också ha varit en annan gång.

Det var på detta golv i närheten av städskåpet mamma alldeles bestämt vägrat att lyfta mig när jag bad henne om det. Jag menade att jag höll på att bli för stor och jag ville känna på hur det var att bli lyft, och kanske kramad, en sista gång, men hon var stenhård. Det ville hon inte alls. Mamma hade ett sådant drag: hon kunde vara oförsonligt bestämd. Det var också ungefär här som pappa en gång fällde repliken: - Vi karlar ska väl hålla ihop och som jag intuitivt, tyckte så illa om. Eller var det någon slags infantil logik? Varför ska man hålla ihop bara för att man är av samma kön?

Det var också där i hörnet vid handdukshängaren och spisen som jag blev så ursinnig när jag skulle gå på julfest på Folkets Hus och mamma hade tagit på mig nylonstrumpor under långbyxorna. Det var kanske omtanke och det var kanske smällkallt men också bara ett par kvarter att gå och festen var inomhus. Det är första men inte sista gången jag minns att jag blev så arg. Jag lät mig väl först hanteras och förstod inte vad som hänt förrän jag befann mig vanärad med dessa ”flickkläder”, något som jag absolut var emot av för mig själv dunkla skäl. Det skulle inte synas under sades det. – Titta här byxorna täcker dem helt. Ett av dessa ”varför” som träffat mig under livet. Kommer inte längre ihåg hur det gick med saken men jag kom iväg till festen.

En annan gång när jag blev så arg var när fröken i skolan, Ulla Iselau, hade läst fel på en siffra i räkneboken och felaktigt och ”orättvist” markerat ett tal som fel. Jag var hemma och en obändig ilska steg upp ur mitt allra innersta och min penna skrev över hela sidan fram och tillbaka med stora kraftiga streck. Efter några timmar fick jag sedan ett väldigt sjå att sudda ut detta så att fröken inte skulle se att jag blivit så arg då jag kanske till och med skulle bli tvungen att förklara det. Det lyckades inte helt. Jag har skrivboken kvar som ett bevis på detta mitt olycksaliga karaktärsdrag.

***

Det var också på detta golv jag låg och stavade mig igenom mina första ord, antagligen i Kronobergaren, som var ortstidningen då. Jag kommer ihåg hur jag skrek mina frågor in till mamma som höll till i något annat rum: den bokstaven plus den bokstaven etc. vad blir det? På så vis kunde jag med lätt överdrift påstå att jag kunde läsa, åtminstone stava ihop inte alltför krångliga ord, redan innan jag börjat skolan vilket inte var så vanligt då som det är nu. Det var en sann upptäckarglädje. Så ska inlärning gå till!

Det förundrade mig också hur jag genom att intensivt betrakta foton i tidningar kunde få de avporträtterade personerna att röra på sig. Tror att det där är ett fenomen som till och med har någon medicinsk eller psykologisk beteckning men det kändes verkligen som effekterna av någon diffus andlig kraft. Det var svårt att få det där att upprepa sig, man måste tydligen försätta sig eller bli försatt i något slags avspänd, drömmande sinnesstämning. Ett sömnens förstadium?

Ja, vad allt hände inte i detta kök, men bilden av oss fyra runt köksbordet, som inte finns i sinnevärlden, sitter graverad i mitt minne. Potatis var naturligtvis obligatoriskt som ackompanjemang till falukorv, wienerkorv, köttbullar, fisk och vilt någon gång. Enkel kost och antagligen inte så väldigt varierad. Efterrätter minns jag inte, inte heller söndagsstek. Pappa som pratade hela tiden. Mamma och jag som var mer tystlåtna. Jag tror att jag hade ytterplatsen på sidan mot kylskåpet.

En gång visade det sig att alla fyra råkat få en dunk i ryggen just den dagen. En annan gång tyckte pappa att vi nog var ”lustiga familjen” ett uttryck som han hade fastnat för. Det var där jag en gång berättade att det hade regnat när jag gått från skolan men när jag kom hem så ”sol skenen”. Det var där någonstans jag kom hem och sjöng en sång som vi lärt oss i skolradion. Mamma beundrade mycket mitt framförande: ”Om jag kunde sjunga lilla näktergal som din stämma ljuder här i denna sal, trösta dem som gråter ge dem glädjen åter….” Hittade den faktiskt i ett gammalt skolradiohäfte för några år sedan.

Mamma sjöng väl inte så ofta själv men det kunde hända att hon tog upp: ”Ers majestät, skänk mig er sköna dotter….” Det var ett ord som jag inte förstod utan förväxlade med majonnäs och därför fastnade den biten. ”Sakta gå de två i solen, smekta utav vårens vind, flickan drar sin mor i kjolen, modern hon är blind” tror jag också att man kunde höra framförd av pappa med överdriven emfas. Det ansågs att jag hade sångröst något som jag inte riktigt vet vad det grundar sig på. Antagligen innebar det bara att den var bättre än de som sjöng sämre.

ARINGÅS 11

2011-07-23T11:06:00.005+02:00

Mitt emot detta sovrum det lilla sovrummet, min systers domäner och under en kort tid mina när hon flyttat. Grammofonen som hon köpt för sin första lön, en pick-up som kunde ta sju eller åtta skivor: Cacka Israelsson, Owe Thörnqvist, Gamle Svarten, När det våras ibland bergen…. Hade hon inget mer romantiskt? Säng till höger, bokhylla, skrivbord (där sedan också pappa satt och ”sysslade med det fackliga” som han sa och där det vid ett tillfälle lånades en hundralapp ur kassan vilket jag absolut inte fick tala om för någon) och utsikt mot gården, vilket ju var bra när Lola Arvidsson kom förbi på morgonen för att få sällskap till realskolan. Herrbesök förekom minsann också även om det inte var så ofta. En gång såg jag en kvarting i en kavajinnerficka på hennes klädkrok. Ibland blev jag också tämligen hårdhänt utslängd fån detta tonårstempel.

Angränsande till det lilla sovrummet låg köket. Det rum som var centralt i allt som skedde. Till höger när man kom in städskåp, underskåp där jag hade mina leksaker, kylskåp (som på vintern användes till att förvara tidningar), matbord.

Min syster jobbade en sommar med att passa barn och berättade då för detta barn att jag hade ett helt skåp med leksaker, varför barnet ville komma och titta på det och så skedde också. Till matbordet flyttade jag någon gång krukväxterna från fönsterbrädet, klättrade upp och låtsade att jag höll föredrag med sång mm. Efter förebild från sammankomster jag varit på med mamma.

Där satt vi också och åt alla fyra, så småningom tre. Jag tyckte inte om kokt potatis så mamma sa att hon hade lagt grädde i dem, för det gillade jag. När jag inte kunde se någon grädde sa hon först att den fanns i mitten och sedan att den hade smält vilket den ju säkert skulle ha gjort om den hade funnits där.

***

I fonden så fönstret och på vänster sida arbetsbänk, spis, diskbänk med överskåp och längst bort i hörnet skafferiet som på vintern hölls kallt genom att ventilen öppnades kraftigt med följden att en duva en gång kunde ta sig in där (eller var det vädringsfönstret som hade ställts öppet en aning för mycket?). Omedelbart till vänster på den lilla kortväggen: hängare för kökshanddukar.

Spisen där pappa en gång stod och stekte blodkorv när mamma var bortrest, en syn som antagligen fick mig att ”höja på ögonbrynen” om nu barn gör det. Men jag tyckte inte om lukten och jag åt inte heller denna rätt av religiösa skäl. Proceduren av mig kanske uppfattades som någon form av svek eller illojalitet. Annars var det sås som min far var specialist på, där fick han beröm av mamma och jag undrar om han inte någon gång till och med express ”tillkallades” av henne som expert på detta.

Diskbänken intill denna spis som han stod och lutade sig mot medan han med ett väsande ljud drack det påvärmda kaffet alltmedan han berättade så mycket han någonsin hann om jobbet innan han skulle bege sig tillbaka dit igen efter lunch (eller middag som det kallades där och då, man åt middag mitt på dagen och kvällsmat på kvällen, det har ju också sin logik). Det var Hammargren, Oskar Löfgren, Roland Karlson, Horda-Karlsson, stinsen, ASG, fraktsedlar och ”då sa jag det” och ”då skrattade han” i all oändlighet. Povel Ramel har någonstans fångat det där bra med efternamn på jobbet.

Diskbänken där jag som sagt några gånger ”roade” mig med att diska och torka av under långa ensamma eftermiddagstimmar, men jag kommer också ihåg att jag aldrig lyckades få den riktig blank och torr. Knepet med att vrida ur trasan ordentligt var ännu inte mitt! Där jag sedan klättrade upp för att se vad som fanns i överskåpen luktande och klämmande på det mesta som gick att lukta och klämma på, naturligtvis jakt efter något gott, som mandlar, nötter, choklad eller liknande som jag nog vagt hade på känn att det kunde finnas. Eller till och med borde finnas någonstans. Längtan efter sötsaker eller smaksensationer i allmänhet var enorm och jag vet ju att jag till och med sög på de med socker stärkta blomvashöljen som tant Tekla gjort till mamma.

Till och med jäst, även sådan som blivit litet hård och gulfärgad, kunde duga. Och jag hade också en gång sett min syster stå på en stol vid skafferiet med överskåpet öppet, och när jag frågade vad hon åt hade hon vänt sig om med munnen full av något och förslaget sagt: - Ingenting, varmed denna fråga fick bordläggas. Vad annat kunde jag göra som inte ens räckte upp dit om jag stod på en stol?

Och det fanns sådant som gick att äta, jag förstod bara inte riktigt hur. En gång hade vi besök eller ”främmande” som det underliga uttrycket löd och alla gick på promenad utom Daisy och en jämnårig släkting. När vi kom tillbaka luktade det gott ur ugnen och alla förvånade sig över dessa dristiga tonåringar som själva kommit på att göra en sockerkaka. Inte minst för mig ett verkligt mirakel.

ARINGÅS 10

2011-07-16T10:53:00.001+02:00

Hallen med toalettdörr till vänster och ytterdörr till höger när man kom från vardagsrummet. Vanliga typiska svenska hatthyllor, säkringsskåp, hallmöbler med spegel. Det var i denna hall jag en kort tid såg det som min viktigaste uppgift att släcka lamporna så fort som möjligt eftersom jag hört att mamma och pappa bekymrat sig för att elräkningen hade blivit så hög.

Det var på hallbordet, bland annat, jag satte upp mina tennfigurer (soldater, cowboys och indianer) och lät dem hota varandra i ett intrikat mönster. Har dem inte kvar men skulle känna igen dem på momangen. Speciellt en relativt stor indian med hövdingfjädrar och spänd pilbåge. Här la jag också ibland från mig mina ”filmstjärnor” (filmisar), en hög på kanske åtta eller tio cm omspänd med gummiband på två håll, när jag kom in för att äta eller göra ett toalettbesök. Jag kan fortfarande känna tyngden av en sådan hög i handen, den plastade översidan, de fyra ”räfflade sidorna” och den vita baksidan där det ibland fanns någon anteckning av okänt ursprung eftersom man bytte så ofta, greppen när man lossar eller spänner om gummibanden, lägger dem ifrån sig och bläddrar i högen, sitter fortfarande i ryggmärgen.

På detta hallbord stod telefonen som vi begåvats med eftersom pappa satt i fackföreningsstyrelsen. Telefon var ännu inte var mans egendom även om den inte var sällsynt. En gång fick vi besök av en okänd, äldre man som erbjöds att ringa från den men förskräckt slog ifrån sig: - Nej, nej. Han kunde inte prata i sådana apparater! En gång ringde det och någon bad att få prata med mamma: - Nej, hon sitter på dass, svarade jag. Ännu ett fall av denna rörande och pinsamma, infantila uppriktighet.

Toaletten med badkar i fonden, där jag stod och låtsades att munstycket var en mikrofon och att det jag sa hördes i de andra lägenheterna, jag minns inlevelsen och övertygelsen. Där en gång farfar på besök låg och tog sig ett bad med sitt sextioåriga ansikte. Handfatet där Solveig och jag en gång tvättade händerna och mamma tyckte att hon tog för mycket tvål och flickebarnet milt uppnosigt svarade att det bara löddrade för att hon gnodde runt det så mycket. Där pappa och jag stod och rakade oss med raklödder.

Ytterdörren i andra änden av hallen, den som min syster så bestämt slog igen utan att säga varken hej eller adjö när hon hade bråttom ut att träffa sina kompisar eller killar och prata om kyssäkta läppstift, senaste filmen på Thalia, sitta på kondis och röka Bill eller vad det kan ha varit. Den dörr som var utgången till världen, till livet och som det stod G JOHANSSON på.

***

En liten hall med garderober på ena eller kanske bägge sidorna ledde till sovrummet mot gatan. Där stod dubbelsängen till höger med läslampor och förvånande nog två radiohögtalare kabelanslutna till Luxor-radion i vardagsrummet på andra sidan väggen. Den radio där man redan då gjorde experiment med stereosändningar: - Ljudet ska nu komma från en punkt till vänster om dig, ljudet ska nu komma från en plats mitt i rummet. Det sades att det skulle höras som om exempelvis ett tåg kom rakt emot en men jag tyckte aldrig att jag behövde slänga mig från spåret.

Den radio från vilken mamma lyssnade på radioteater, där det ibland gavs grammofonmusik och andliga sånger (som jag aldrig förstod vad det innebar, tyckte att det var väl musik som annan musik och inte särskilt andlig), från vilken Pekka Langers och Lennart Hylands välkända program strömmade ut men som jag konstigt nog inte har så starka minnen av. Däremot la jag på minnet program som Enslingen på skäret med Stig Järrel och Novisen vid spisen.

Men nu hoppade jag visst tillbaka in i vardagsrummet genom radiokabeln. I sovrummet hade jag under den mesta tiden min säng placerad vid den vänstra väggen, alltså vinkelrätt mot dubbelsängen och med huvudändan mot fönsterväggen. Det måste väl ha varit någon form av krupp jag en gång, en enda, fick där. Jag minns den fullständiga paniken när jag inte kunde andas. Detta och att jag bad mina föräldrar ringa efter doktorn, vilket de gjorde, och som kom. Har för mig att det var en läkare som bodde i en av villorna i närheten.

Det var väl också där jag låg när jag var sjuk och så småningom hemma från skolan. Hade åtminstone en av barnsjukdomaren, kanske två. Det var där folk satte sig på dubbelsängarna och pratade på pappas fyrtioårskalas och det var där pappa en söndagsmorgon låg med het andedräkt och fickorna fyllda med enkronor.

ARINGÅS 09

2011-07-09T10:43:00.000+02:00

Jag märker att det här kom att handla mest om min pappa. Då är det väl lika bra att ta allt det viktiga med en gång.

Pappor brukar ju ofta vara lite ”skojigare” än mammor, mer ”oansvariga” kanske. Jag var som sagt mest med mamma men hon skojade praktiskt taget inte. Pappa däremot brukade säga att vi skulle tävla om vem som klädde av sig och tog på pyjamasen snabbast på kvällen och det var ju jag eftersom han alltid råkade sätta i fel ben, knäppa fel etc.

Ibland när han satt i stora rummet och läste sin tidning – sa vi ”salen”? – sa han åt mig att gå hämta min bok så att han kunde läsa litet för mig. Jag bad alltså inte om det. Och när jag kröp upp i knät: vänta jag ska ta ut snusdosan och nyckelknippan så att det inte gör ont. Han brukade ofta sitta där längst bort vid fönstret mot balkongen.

En gång kom jag springande och körde huvudet rakt genom fönstret. Eller näven, eller armbågen. Han var lugn som en filbunke, sopade upp glasskärvorna och ringde efter glasmästaren. En gång – dessa indianskildringar! – bad jag honom binda mig vid elementet med ett snöre. Jag ville väl känna hur det var att vara bunden - under trygga former. Men det gjorde han motvilligt och så löst och försiktigt att jag blev besviken.

Några gånger kom han hem och hade massor med en- och tvåkronor i kavajfickorna som han generöst delade med sig av. En annan gång låg han ovanpå överkastet en tidig söndagsförmiddag och när jag närmade mig kände jag en doft jag inte känt tidigare.

***

Detta var alltså min miljö. Det var det första mina sinnen tog in och vad som skulle komma att bli en bas för mig att stå på: stiftelsen Hjorthagens långa byggnad på Värendsgatan i Alvesta. En byggnad som inte hade några ingångar ut mot gatan vilket besökare ibland tyckte var egendomligt.

Ingång 30 E, en av två i den gröna mittenbyggnaden. Tre rum och kök fast inte så stor yta tror jag. Ett sovrum och vardagsrum mot gatan, ett mindre sovrum och kök mot gården. Tämligen enkelt möblerat – men trivsamt med slingerväxter och prydnadsföremål.

Det kan man tydligt se på foton från pappas fyrtioårskalas, fem syskon Johansson i sin krafts dagar med mörkt hår och fast blick, farfar och farmor synbarligen still going strong och kusiner som till och med lyckats bli våta i håret av att springa omkring och jaga varandra på denna begränsade yta. Där har jag en stor del av min identitet, mitt ursprung. Jag är sprungen ur eller ett är koncentrat av de människor som stramar upp sig för fotografen denna februaridag, och av vilka i skrivande stund ungefär hälften inte längre finns. Morssidan är dåligt representerad men dock: mamma och moster Vivi. Ett hejdundrandes kalas där folk sitter och pratar i alla rum, ett kalas som gått till historien, till min historia alltså, ett verk av min mammas händer, vilja, hjärna och dådkraft.

Under oss vaktmästarbostaden, för just där men i källarplanet fanns husets hjärta med pannrum, tvättkällare etc., där bodde alltså förut nämnde Bengt som jag var ganska mycket tillsammans med även om han var ett eller två år yngre. Över oss kunde vi höra hur äldsta sonen blev slagen. Varför gjorde vi inget? Jag minns det som om det var ett enda tillfälle: hårda dunsar och dova, dämpade skrik.

En balkong med utgång från vardagsrummet. Jag minns den från gnistrande vinterdagar med domherrar och talgoxar, jag minns den heta sommardagar med penséer i blomlådorna, när pappa gick ut på balkongen och i smyg öppnade de lotter han inte lyckats sälja bara för att finna att han vunnit en moped, en första april när han trovärdigt påstod att en helikopter landat i grannens trädgård, solstolar med sidobord där man placerade kaffekoppen, när fönsterrutan till balkongdörren gick sönder. Den asfalterad planen under med brunnar för olje- eller koksleveranser och där Ottosson parkerade sin blå folkvagnsbubbla.

Vardagsrummet med den lilla, smäckra bokhyllan som fått brännmärken en gång när jag var ensam hemma och tände ljus i stakar med bara någon decimeter till godo till nästa hylla. Den lilla soffgruppen, två fåtöljer med hela sidor och klädda i rött tyg, en nyinköpt, grå tvåsitssoffa och ett runt bord med glasskiva och utsirad fot. Det var här försäkringsgubben satt, det var här alla gäster satt, det var här mamma ibland sa att hon ”sitter och niger”, det var här jag satt och skräckfullt drog upp benen.

Matsalsmöblemanget med fyra stolar, varav en satts sönder av en konstnär – pappa hade nog köpt en tavla av honom så att han kunde köpa en tågbiljett eller få kontanter - och som han sen gick att kräva betalning för med sin typiska och oefterhärmligt förorättade min, linneskåp och skänk i samma stil, tavlorna som fortfarande existerar.

Statsskick: princip eller känsla?

2011-06-06T19:04:00.000+02:00

Det kan vara svårt att se frågan om det svenska statsskicket ur en principiell synvinkel. Är det ens möjligt? Historien och känslorna grumlar annars klara vatten, oavsett vilken åsikt som framförs.
De som förordar nuvarande monarki tar fram argument som de tycker är viktiga. Samma gör de som önskar sig republik. Vi kan diskutera argumenten men det finns ingen anledning att ifrågasätta äktheten i känslorna.
Finns det då rationella skäl för det ena eller andra? Ekonomin (argument 1) brukar nämnas av båda sidor. Monarkin kostar stora summor sett ur svensson-perspektiv, ser man det utslaget per invånare eller i förhållande till statsbudgeten är det dock små eller måttliga belopp. Monarkisterna brukar framhålla att en den kungliga representationen väcker intresse och faktiskt drar in pengar till landet. Mycket lär det i alla fall vara enligt dem, även om exakta siffror inte setts till.
Visst ska vi (nationen Sverige) ha råd att unna oss något extra, hur otidsenligt det än är, så länge det är till glädje för många av oss. Och än mer om vi har förhoppningen att det i slutändan ska dra in mer till statskassorna än vad som slipper ut. Och om inte heller detta slår in att det i alla fall ska ge oss plus när det gäller goodwill. Så gör vi när det gäller kultur, representation, idrott, utställningar, mässor, turistsatsningar, u-landshjälp, medlemskap i olika organisationer och unioner. Det lär vara omöjligt att helt säkert avgöra om vi går plus eller minus. Men vi är i alla fall en av grabbarna. ”De andra” vet att vi finns.
Gäller det samma vårt historiska statsskick? Om vi bortser från välbefinnandefaktorer hos x antal medborgare, och räknar med att den kungliga representationen inbringar noll kronor eftersom det inte finns några andra siffror att gå på, bör de ekonomiska skälen väga för republik. Riktigt tunga blir de dock först när vi blir medvetna om vad dessa medel skulle kunna användas till i stället.
Frågan om monarkins otidsenlighet (argument 2) är adekvat, statsformen är förvisso en anomali, men argumentet väger förhållandevis lätt i det ögonblick monarkin reducerats till en formalitet, ett ornament, en historisk kvarleva, en turistattraktion omgiven av romantiskt sagoskimmer. Själva otidsenligheten kan dessutom tvärtom ses som ett nationalistiskt värnande av tusenåriga (nåja, femhundraåriga) traditioner. Jag skulle vilja säga att monarkin historiskt, i och med nationalstaternas uppkomst, varit ett sätt att säkerställa de bräckliga, nya statsbildningarna på annat sätt än vad som skedde under våra lokala hövdingar/valkonungar.
I Sverige fick vi ”riktig monarki” först i och med att Vasa-ätten kunde positionera sig på 1500-talet. Som alltid med slughet i allmänhet och krigisk maktutövning inte bara yttre fiender liksom sitt eget folk (fogdarna, religionen). Monarkin gav ansikte åt den månghövdade och osynliga makten och dessutom möjlighet till dubbelspel då den vid behov kunde synas höja sig över grymheter som dess egna hantlangare och förmånstagare utövade.
Här kan man då, återigen, välja att se saken så som man känner för det. Själv tycker jag att den ”upphöjdhet” som en kunglig familj ansetts böra utstråla, går förlorad när man byter ätt på tronen så snart de inte kommer fram lämpliga arvtagare. Än mer när man hämtar regenter från andra länder. Men jag kan också förstå att man kan ha en så stor svaghet för det som kungar, prinsessor och slott utstrålar att man väljer inte ta sådana futtiga hänsyn. Vi har alltid haft kungar och det är vi trygga med menar man. Många finner en sann glädje i att följa de kungliga personernas liv och öden, man identifierar sig med dem vilket är mycket lätt att göra tack vare vår moderna och vinstdrivande ”tredje statsmakt”.
Så kommer det moraliska motivet eller rättvisefrågan (argument 3) som de flesta anti-monarkister hänvisar till. Närmare bestämt: Varför ska en medborgare och hans familj gynnas på ett orimligt och iögonenfallande sätt på alla andras bekostnad – utan att han/de på något sätt synes ha förtjänat det på egna meriter? Detta om det inte ska anses vara prestation att lyckas födas hel och frisk ur en skötet på en kvinna som är regent eller är gift med en sådan.
Vi kan inte ha nio miljoner kungar i vårt land. Den orättvisa som drabbar var och en av oss plebejer är inte stor men den orättvisa som gynnar den ”lycklige” är enorm. Många förmögna personer, om ens någon, har visserligen inte heller förtjänat sina rikedomar, eller förtjänat utan att trampa ner och lura medmänniskor. Men de har nästan utan undantag varit aktiva och sedan lyckats försvara det de skrapat ihop. Om vi hoppar upp till euromiljonärer så kan de också föra vidare sitt kapital till ett antal kommande släktled, vilket dessa sedan kan i sin tur förlora vid oskicklighet eller olyckliga omständigheter. Det finns inga garantier, såvida man inte är ”konung av Guds nåde”.
Visst kan man som vanlig medborgare bli avundsjuk på dem som för skattpengar får se hela världen under luxuösa omständigheter. Olle och Karin har varit i Köpenhamn och en gång på Mallorca. Samtidigt ser de på TV hur de kungliga surfar omkring bekymmersfritt till all världens sevärdheter och evenemang, flyttar mellan sina olika slott och verkar leva i festsalar och äta på lyxrestauranger. Det framhålls då att detta är plikter och att de egentligen, trots lyxen, saknar den frihet som vi andra har. Några av oss skulle en gärna byta till sig detta medan andra absolut inte skulle kunna tänka sig något sådant. Det som ser ut som nöje, trivsamt umgänge och formaliteter blir naturligtvis ett kors att bära när man ständigt lever i det.
Hur som helst kan vi väl vara överens om att det arbete som utförs inte är vare sig fysiskt tungt, smutsigt, komplicerat eller intellektuellt betungande såvida man inte har sjukdomar eller av personlighetsmässiga skäl är direkt olämplig. Det är också ett arbete som enligt mitt sätt att se det är umbärligt till allra största delen. Ändå måste kalla det som för andra verkar vara ett nöje för just arbete eftersom de kungliga känner ett milt men bestämt tvång att utföra det och eftersom det bör vara ett arbete som långsamt nöter ned personlighet och kanske förmågan att uppleva glädje.
En president kostar också invänder då rojalisten och det kostar att välja en president. Så sant. En presidents främsta uppgift är att utse regeringsbildare, han eller hon kan representera som statschef men detta går att moderera. Presidenten kan också ha andra uppgifter. Vem som helst kan bli president (”equality of opportunity”, den ifrågasatta amerikanska jämlikhetstolkningen). Vem som helst kan inte bli kung, inte ens i teorin.
Enskilda regenters fallenhet och utbildning för sitt värv har inget med en principdiskussion att göra. I grava fall kan dock en brist på sådana egenskaper göra att diskussionen om republik eller monarki blir livligare. Jag står redan på republikens sida utan att låta mig påverkas av aktuella förhållanden. Möjligen gör dessa att jag ser på de kungliga individerna med större ömhet när de plågas som jagade djur. Den regent vi har nu är med sannolikhet lång ifrån den som bör anklagas mest. Han har bara haft oturen att leva i en ny tid, och olyckligtvis försökt leva i denna tid – vid bemärkelse.
Skulle man kunna kritisera någon så är det den nuvarande kungens rådgivare, hovet. De har inte sett människan Carl-Gustaf utan bara kört på i egoistisk nit att vara duktiga och helst bäst i klassen. Det verkar som om de har rekryterats utan att man ställt några som helst krav på dem. Deras brist på omdöme och duglighet har tyvärr dragit skam över Sverige och över oss alla.
Men detta har inget som helst att göra med den egentligen helt odramatiska och personneutrala frågan om vi ska vara monarki eller republik. Pressen gör sitt jobb, hovet gör sitt jobb dåligt just nu, de kungliga är offer för sina respektive ödet. Vi föds rojalister eller republikaner. Det är en fråga om känslor och inte om dolda agendor. Gör rejäla opinionsundersökningar varje år. Behåll men modifiera. Gör kungamakten till en myndighet om det känns som en bra kompromiss. Folkomrösta eller ta beslut riksdagen. Det finns ingen anledning att folk ska råka i luven på varandra för en sådan sak. Må den som får flest röster vinna.

Den trygga skolan?

2011-05-27T12:08:00.000+02:00

Ang artikel i Access.

Mobbningen har under decennier varit den svenska skolans gissel som man omväxlande blundat för och "tagit tag i", som det heter på skolledarspråk, med metoder som Tanja nämner och som oftast bara lägger ved på brasan: ”kamratstödjare”, ”medling” och schemalagd livskunskap. I lika mån som det arbetats med mobbingplaner har lärare och skolledare tröttnat på själva problematiken och så småningom bagatelliserat eller förträngt den. Där står vi idag.
Det är därför mycket förvånande, men naturligtvis glädjande att självaste Skolverket nu äntligen (varför just nu?) tar till orda och dömer ut nuvarande anti-mobbningsprogrammen som bygger på en naivitet som inte borde få förekomma när det gäller barns och ungdomars godhet. Goldings klassiker "Flugornas herre" är inte en vetenskaplig utredning men påvisar detta övertydligt och övertygande. Rastvakter, ordningsregler och disciplinåtgärder verkar vara en mycket enkel medicin, så enkel att man kanske först inte vill tro på den. Men den som känner till att mobbning förekommer där och när inga vuxna personer finns närvarande verkar det mer än rimligt.
En intensifierad, underrättad och uppmärksammande vuxen närvaro. Så få som möjligt men tydliga och rimliga ordningsregler. Disciplinåtgärder som utfaller per automatik och där det finns inget eller litet utrymme för diskussion. Till detta skulle jag vilja lägga så få förflyttningar som möjligt och ett maximalt koncentrerat schema. Även om jag förstår att särskilt detta senare är svårt att kombinera med den svenska skolans parallella funktion som uppehållsort medan vårdnadshavarna arbetar, så skulle det icke desto mindre ett medel mot mobbning. Dilemman är till för att lösas, eller hur?
Och så avslutar jag med att svära i den svenska PK-kyrkan, en rejäl ramsa blir det: avskaffande av övningsämnen, utflykter, skolresor och friluftsdagar tror jag skulle bidra till att reducera mobbning hur ont det än skulle göra i hjärtat. Drömmen att barn ska vara som en stor, sammanhållen familj där alla hjälper varandra är vacker men detta ska då ställas mot de tusentals enskilda offren för mobbning som våndas inför varje sådant evenemang eftersom de i förväg vet hur det ska bli. Låt var och en finns sin egen familj enligt håg och fallenhet och stöd elever som verkligen behöver stöd med den sociala biten (som det heter på skolledarspråk).

Rutinfeminism

2011-05-26T10:31:00.000+02:00

Jag måste säga att det inte alls gör något gott intryck när företrädare för mediefeminismen på det här sättet rutinmässigt men glädjefullt hoppar alla män för att några rika, i det här fallet manliga individer, missbrukat sin maktposition och visat stor hänsynsfullhet. Varför är det så Monica Gunne? Låt mig gissa. Du svänger enkelt i hop ännu en krönika, du får PK-poäng, klappar på axeln från medsystrar på redaktionen och kommer närmare en löneförhöjning eller ett avancemang. Plus att du gör en "osjälvisk" och hjältemodig insats för det radikalfeministiska, svenska projektet. De män du nämner representerar alla, i det här fallet, världens maktelit, lika mycket, troligen mer eller huvudsakligen, än de representerar gruppen män. Även om händelserna inträffat under en kort tid och det därför är lättare att se dem i något slag sammanhang så skulle man lika gärna kunna skriva något liknande om kvinnor. Och om män missbrukar sin makt så beror det inte på att de är män utan på att de har makt. Likadant för kvinnor, och t.o.m. barn. Det är inte länger bara att ta för sig. Ett sådant paradigm skifte hälsar också jag välkommet. Men då gäller det makten människor mot maktlösa människor. Jag förstår att kvinnorörelserna strävar mot större representation på alla områden, särskilt där det finns makt och pengar, men därför behöver de inte ta glädjeskutt när det tycker sig skönja patriarkala, blottade strukturer. Det finns kanske strukturer men inget tyder på att de är patriarkala. Din artikel kan uppfattas som mansfientlig, Monica! Du spelar dina tänkta ”motståndare” i händerna.

Ang.krönika i Aftonbladet

2011-05-21T20:09:00.000+02:00

Får jag rekommendera Pär Ströms nya bok: Sex feministiska myter. Den är bara på 90 sidor men jag gissar att den kommer att bli en brytpunk för när det gäller Sveriges utveckling mot en stat styrd av statsfeminism. Man behöver inte hålla med om varje enskilt ord. Men det är en utmaning att läa och och se var man själv står i frågan. Kan verkligen vara så illa?
Några av myterna är lätta att hålla med om som den att könet skulle vara ENBART en social konstruktion, kvinnor och män exakt likadana. Ett blånekande av det genetiska arvet som strider mot all traditionell forskning. Medan andra kanske kan vara svårare att ta till sig med en gång.
Hur som helst har vi här ett viktigt dokument som bryter mot inkörda tankemönster och tankar ”uppifrån”.

Gadaffi

2011-05-21T20:08:00.000+02:00

Om det nu är sant vad som hörs så måste det vara något historiskt fullständigt nytt att en regim beskjuter eller bombar sina egna medborgare från stridsplan. Hur har världen kunnat låta Ghadaffi hållas? Hur kan en sådan galning få eller lyckas styra ett land så länge?

Denne man som tagit på sig ansvaret för Lockerbie-katastrofen och trots det ser sig själv som filosof och intellektuell. Hybris. Han har också en teatralisk sida, som att ta med beduintält på sina utlandsresor och låta sig bevakas av kvinnliga livvakter. Ren galenskap och gubbsjuka.

Han bär gärna färgsprakande folkdräkter eller vit uniform med mängder av medaljer, guld och epåletter. Infantil fåfänga. På 50-talet fanns det ett sådant original i Kristianstad men han var turligt nog inte dikatator

Liksom många andra diktatorer har Ghadaffi pekat ut en av sina söner till eftgerträdare, ja, det var den förfärlige man som höll ett tal i går kväll: Saif el Islam, 39 år och pappas gullinge tydligen. Elitistiska drömmar om utvaldhet i en sjukk hjärna.

Enligt info från SvD.

Dömd

2011-03-21T18:55:00.002+01:00

... eller, lite mindre dramatiskt, vi gör intryck på andra personer under några sekunder redan innan vi öppnat munnen. Detta enligt E24 och refererat av Blaskan. Inte för att jag tror att det första intrycket förblir, bör förbli det bestående eller ens är det rätta, som det sägs, men det kan ju vara viktigt.

På bild tre i ett bildspel sägs det att "ett leende fungerar som en välkomstsignal och säger att du är vänlig och tillmötesgående". Det stämmer nog såvida inte den som möter leendet då också har sett bildspelet i E24 och tänker: "Jaså, mig ska du inte tro att du lurar".

För det andra måste leendet var ett ordentligt brett leende - tandvisning! - och inte ge ett ironiskt intryck eller kombineras med utslocknade ögon.

För det tredje bör leendet tajmas till exakt den tidpunkt då man konfonterar sig med/hälsar på den andra personen annars kan denne tro att man skrattar åt honom/henne eller att man är lite småtokig.

Bra att tänka på faktiskt, för oss som inte är några sociala genier.

FÖTTER

2011-03-15T16:36:00.002+01:00

Idag ska jag ut och gå i min nya svarta, shorts som jag köpte igår. Och sandaler. Det känns gubbigt så det passar ju till mig. Tycker inte om att visa tårna dock, känner mig så 'expöused', men det får gå. Det är fler än jag som har svårt att låta bli att titta på tår, fötter och hälar har jag förstått. Det är inget avvikande beteende, bara en motvillig fascination.
De flesta, eller nästan alla, fötter är fula i någon mån. Och är de undantagsvis inte det så är de högst opersonliga, ja intetsägande. De kan också vara försedda med nageltrång, nagelsvamp, missfärgade naglar, hallux valgus och/eller röda hälar efter för trånga skor, vara för stora, för små, ha för långa eller för krokiga tår eller vara blåaktiga av ådror och ha alldeles för många senor, för platta eller för högt välvda.
Då hjälper det inte hur vacker person de sitter på är, hur mycket denna har gått till frissan, målat läpparna och satt parfym på sig. Att hitta en välformad fot är mycket, mycket ovanligt.
Så finns det personer som beundrar sina egna fötter, smeker dem, klär av dem och exponerar dem offentligt. Önsketänkande, placeboeffekt, omedveten egocentricitet skulle jag villa säga men framför allt frånstötande, inte bara fysiskt, utan psykologiskt. Undrar om det inte kallas något. Tror att det var de de syftade på i programmet 'Parlamentet' en gång.

Aj

2011-02-21T19:01:00.001+01:00

Khadaffi slog mig!

एन snigeldag

2009-11-03T19:12:00.001+01:00

Måndagen den 26

Efter en dag som denna, en snigeldag, borde jag känna mig deprimerad, i stället har jag huvudvärk
När jag efter en dag som denna kom hem till dig kunde jag inte beskriva hur, varför jag kände mig så, och du blev arg
Så är det inte när jag är ensam eller någon annanstans
Jag måste fråga mig om jag är dum, jag måste faktiskt göra det för att klara av mitt liv
Jag känner mig extremt ointelligent, ja sådan är känsla som fyller mig
Jag har mycket att skylla på, särskilt just nu, men jag har alltid haft stora möjligheter att lägga skulden någon annanstans
Jag borde nog göra det, jag förstår att andra gör det, att man kanske måste det
Är det där jag är olik andra, jag är mentalt svagare
Måste jag alltså gå till anfall, kanske krossa andra, för att bygga upp mitt självförtroende
Varav består min dumhet, mitt ointelligenta handlande
Självförtroendet måste vara en mycket stor beståndsdel, det bristande självförtroendet
En annan beståndsdel måste vara den förtvivlade viljan att upprätta det, att återupprätta det, en otålighet och en oförmåga att begränsa arbetsinsatser och drömmar
En tredje beståndsdel måste vara verklig dumhet, relativt och partiellt
Men var kommer törsten efter uppskattning in
Jo, den finns med hela tiden
Först min egen uppskattning, sen andras
Den förra har jag haft, tidvis
Varför finns den inte mer
Jag måste läsa om vad jag skrivit igår och idag, för att kunna bygga vidare

Det svarta arvet

2009-07-19T19:12:00.003+02:00

Anteckningar från 80-talets mitt kommenterade tre år senare (prosa utan skiljetecken och stora bokstäver)

Vi gör varandra illa, varför ska vi då vara tillsammans
Vi står inför valet att fortsätta att göra varandra illa eller att skiljas åt
Jag har försökt anpassa mig - till vansinnets gräns
Hur mycket har du försökt
Jag var visserligen en blank sida, eller den blankaste av oss, men man kan inte skriva vad som helst, ens på blanka sidor
Det är jag som avbryter lidandet - och hatet; bitterheten riktas mot mig
Du vill också avbryta lidandet, men du vill göra det genom att förändra mig eller sätta en stämpel på mig
Det kan hända att du har rätt, det kommer att visa sig nu
Det gör mig ont att du inte kan förstå din skuld
Det lägger en hinna av hat mellan oss
Det är viktigt att vi behåller hinnan transparent
Alla människor bär på skuld, är du inte en människa
Om jag inte hatade dig, vore jag inte ens människa
En dag ska jag förklara för dig, men jag måste vänta tills jag kan förklara det jag vill säga
Ingen människa kan existera utan att ses av andra, bara genom att finnas till, befinna dig inom någon annans synfält, påverkar du
Du är skuld till att någon ser dig, ni delar på skulden
Det är bara det att det kanske inte upplevs så då, men om, ja då delar ni
Och vad har vi gjort med barnen, jo vi, just vi har gjort dem mycket, mycket illa
Inte du, inte jag, vi
Det är det vi måste sluta med
Det är det vi har insett, länge omedvetet, nu medvetet
Liksom vi delar på skulden, delar vi på förtjänsten
Omedvetet har du kanske gjort mer för att få slut på lidandet, medvetet kanske jag
Eller tvärtom
Men vi delar lika på skuld och förtjänst
Det är därför det känns så jävla orättvist
Vad visste vi om varandra till en början
Att jag inte var som du drömde, är det mitt fel eller drömmens
Jag hade också drömmar som inte stämde, men jag tänkte: det går väl ändå
Men jag vet något som du inte vet: hur det är att ha hela världen emot sig
När man såras av svärdet man håller
När man förgiftas av sitt eget blod
Hur kan man då hålla inne slagen
Jag lämnar inte barnen, man kan inte lämna något man inte har
När du vände dem från mig, det var då skilsmässan blev ett faktum, och det var du som tog ut den

JAG TYCKER NOG ATT JAG UTTRYCKER MIG FÖRVÅNANSVÄRT SANSAT. MEN SJÄLVKLART ÄR DET ETT TILLKÄMPAT LUGN: ANKLAGELSER OCH BITTERHET PYR UNDER RADERNA. JAG FÖRSVARAR MIG DOCK INTE, JAG KÄMPAR FÖR LIVET.

Blogginlägg som bok = blok

2009-07-19T18:45:00.003+02:00

Jag håller nu på att redigera inläggen från denna blogg och ska se om jag kan göra en bok eller "blok" av dem som det ibland kallas. Det är väl inte helt säkert att det är så bra idé men jag ska pröva en gång eftersom Linda Skugge driver ett företag vid namn Vulcan där man kan ge ut böcker GRATIS. Vill någon sedan läsa den som e-bok kostar det 50 kronor och vill man köpa ett pappersexemplar får man slänga upp 99 spänn eller mer. Så nu förbättrar och sovrar jag för fullt. Det är väl inget som hindrar att jag sedan ger ut den på eget förlag också om jag nu tycker det är värt mödan. Böckerna om Alvesta , som delvis finns på denna blogg redan under rubriken Aringsås, och Mellerud har förstås högre prioritet. Det finns nog en liten bit om Mellerud längre bland tidigare inlägg på denna blogg och på StayFriends. Jag gillar Blogspot därför att innehållet blir sökbart och också kommer långt fram i sökresultaten. Prova till exempel att söka på "tänka i bilder" på Google. Så jag kanske sätter in lite annat material här eftehand som jag får det i digital form. För då är det ju publicerat lite till hälften så där i alla fall. I ganska tryggt förvar också, skulle jag tro.

ARINGSÅS 08

2009-05-22T19:02:00.001+02:00

Alla de händelser jag beskrivit var naturligtvis, ur en synpunkt, ett frihetens pris som måste betalas. Helt enkelt. Men också en härdningsprocess som inte fick ”avsedd” effekt. Men händelserna var några för många till antalet för jag ska kunna känna mig helt till freds, ens så här lång efteråt. Var det något i mitt sätt, min personlighet? Eller var det oförmågan att kunna hantera dem. Vad saknades för att förhindra sådana händelser? Eller förhindra att de etsade sig fast i själen. Vägledning kanske. Någon som tog sig tid att fråga hur dagen varit, någon som berättade hur det kunde vara. Är händelserna i sig själva allvarliga eller är det sättet jag upplever dem på, låter bli att reflektera över dem, låter dem ligga som en ruttnande råtta under golvplankorna fram till dags dato?

Vi gick ännu inte i skolan men vi strövade fritt runt i de närmaste kvarteren eftersom vi kunde göra det. Bilarna körde sakta och den sociala kontrollen fungerade. En morgon upptäckte vi en ”fyllehund” som raglade omkring i trädgårdarna bakom Hjorthagen. Vi såg förundrat på. Det var konstigt: en för oss vuxen person (säkert en helt ung man dock) som låg med kläderna på i en trädgårdsslänt, tog snedsteg och inte kunde ta vara på sig.

På den tiden var det ännu inte så märkvärdigt med barn. De var visserligen inte små vuxenembryon som under tidigare epoker med de fick väl gå där som katten och pigan i Lönneberga och hade man tur så växte de till sig. Åtminstone i min miljö. Det finns inte heller anledning att kritisera föräldrarna i Hjorthagen. Sådan var tidsandan, det fanns ännu inget BRIS, tiden var inte millimeterindelad, alla behövde inte vara så förgrymmat duktiga och det fanns fortfarande fler personer som tillverkade eller odlade något än som vårdade, undervisade och la sig i. Lika litet som man kunde drömma om att se en femtioåring jogga omkring i träningsoverall kunde man då tänka tanken att barn skulle behöva stimuleras och sysselsättas all sin vakna tid. De hade ju varandra – och sig själva.

Det kanske ändå ligger en viss orättvisa i detta. På det individuella planet fanns förstås embryot till vad som senare skulle slå över i det samhälle vi har idag med dess förtjänster och brister. Min pappa var en framsynt kommunalpolitiker och fackföreningsman som röstade för högertrafik redan 1957 och helt osannolikt skaffade sig en sommarstuga vid Salen.

Han hade hört talas om någon som skulle göra sig av med en veranda, köpte den, delade den mitt itu och satte ihop delarna till en liten stuga som placerades på en tomt med arrendekontrakt på 99 år. Jag undrar just om den står kvar. Denna egendomliga gröna, lilla stuga med onödigt mycket fönster låg på en liten avtagsväg till vänster från Blädingevägens förlängning, vid ett grustag där backsvalorna hade ett eget paradis och högst femtio meter från sjön.

***

Men det var inte det jag skulle tala om nu. Min pappa tog mig med till Unga örnar i Folkets Hus källare. En ledare stod längst fram och pratade om en förestående resa till Danmark. Då får ni tänka på att ’rolig’ betyder ’lugn’, sa han bland annat. Men denna gemenskap tilltalade mig nog inte, eller inte tillräckligt. Jag ville nog rå mig själv och satte redan då oberoende före gemenskap.

Pappa tog också med mig till en slöjdkurs för barn i Folkskolan. Vem som arrangerade minns jag inte men jag började göra en tavla av tändstickor. Också detta blev nog bara en gång. Det var nog för pyssligt på ett praktiskt sätt och/eller jag kände mig inte till freds helt enkelt. Kanske var det den annorlunda, för mig nya miljön med doft av lim och sågspån. Och det milda kravet på att göra något bestämt.

Möjligen var han bekymrad för att jag inte var tillräckligt social eller sysselsatt. Eller var det bara så att han hörde talas om olika aktiviteter och helt naturligt tänkte på mig. På sommaren fanns det organiserad parklek i Stadsparken. Han anmälde mig dit men även denna besöktes nog bara en eller ett par gånger. Vi satt i en ring och lekte Björnen sover då jag plötsligt fick lust att gå hem, reste mig och gick. - Jag la bandet bakom killen som gick, sa den litet större flickan som just då hade gått runt. Det låter säkert underligt i de flestas öron. Tyckte jag det var ovant eller obehagligt att vara tillsammans med andra och ha trevligt. Kanske ville jag inte sysselsättas utan bara finnas till. Kanske var det ovanan, kanske ett karaktärsdrag.

Ytterligare ett försök att få fart på mig (ett uttryck som också kommit igen senare i livet): med sina många kontakter hade pappa fått reda på att det behövdes någon som skulle sälja tidningar på söndagarna. Han tyckte det skulle passa bra för mig, frågade mig och jag sa väl ja utan att tänka riktigt på vad det skulle innebära. Ja, det var rätt gissat. När stunden väl var inne ville jag inte och - förlåt pappa! – jag kände en så stor olust att jag bara inte kunde. Modet svek mig. Ringa på dörrar och fråga om folk ville köpa tidningar. Det var inte jag. Och inte var jag girig och såg till vad jag skulle kunna tjäna. Det var väl inget speciellt som jag såg fram emot att skaffa mig. Förutom godis och filmstjärnor. Återigen: jag var nog nöjd med tillvaron och ville bara få finnas till.

Jag gjorde honom alltså besviken ett antal gånger. Och detta förutom att jag var mammas pojke. Man brukade fråga så på den tiden. Ett litet halvelakt vuxensätt att driva med barn: - Är du mammas eller pappas pojke? Och jag tror att jag åtminstone en gång svarade: - Mammas. Jag var mest ihop med henne. Och jag gillade hennes kvinnliga mjukhet bättre än pappas sträva hud, hårda benknotor, stickande skägg, annorlunda lukt.

Jag var inte tillsammans mycket med pappa. Han jobbade och var på sammanträden. Ibland kom han hem till lunch och stod sen lutad mot köksbänken och sipprade på det skållheta kaffet han värmt efter maten. Sen tog han cykeln som stod parkerad i cykelstället och körde ner till järnvägen. Ofta förnöjt men blygt visslande. Mer ett utblåsningsljud än en riktig vissling. Jag vet för jag satt några gånger på pakethållaren. Jag minns dock att han spelade fotboll med mig en gång i grustaget vid sommarstugan. Han råkade på sitt oefterhärmliga sätt skjuta en tå-fis mot mig så hårt att jag bet mig i tungan. Ett jack som faktiskt kan spåras än idag. Kände just efter.

En gång tog han sig tid att bygga en enormt fin båt med en väckarklocka till motor som vi sen provade i sjön. Jag minns fortfarande hur förvånad jag var när han började snickra och dona. Att han tog sig tid. Han hade väl inget att göra och kände sig kanske litet rastlös. Men jag var alltså häpen, jag hade inte kunnat förvänta mig något sådant.

ARINGSÅS 07

2009-05-10T16:57:00.003+02:00

Man hade sett på filmer och serietidningar hur nordamerikanska indianer var klädda i sina höftskynken. En dag i ensamhet hade jag fått för mig att klä mig till indian och lyckades på något sätt binda fast en handduk fram och en bak. I övrigt hade jag, efter vad jag minns, inget alls på mig förutom krigsmålning i ansiktet och eventuellt en kråkfjäder i håret.

Jag gick ut en runda på gården men började snart skämmas över att vara så där halvnaken, kanske frös jag också, och gick in i trappuppgången igen. Eftersom jag inte hade mina vanliga kläder hade jag inte fått dörrnyckeln med mig och var nu så utelåst jag kunde bli. Så där satt jag halvnaken i trappuppgången, ryckte till och kände mig skamsen, ja utlämnad, varje gång porten längst ner gick upp. Jag kikade ner i trappuppgångens mittspalt och tog kanske några trappsteg upp vid behov, till tredje våningen som var annorlunda, ljusare, antagligen renare och mindre sliten på grund av mindre trafik. Någon tant gick ner i tvättkällaren och kom upp igen, någon skulle ut och handla. Det värsta var ju om de som bodde högst upp skulle komma för då fanns det inget sätt att undkomma deras blickar och frågor.

Ibland när jag var ensam i lägenheten kröp jag upp i den lilla röda fåtöljen och lyckades jaga upp en veritabel skräckstämning inom mig. För vad vet jag inte men det kändes mycket verkligt. Det var bara ett förbud eller en allmän fara. En lek som övergick i verklighet. Något skulle kunna hända om jag lämnade fåtöljen och måste gå över golvet eller ens stack ut benen för långt.

En gång drev mig sysslolösheten till att pröva att diska, en annan gång till att gå igenom alla köksskåpen, lukta och smaka på saker. Det skulle ju kunna finnas något som var gott. Men svartpepparburken var en obehaglig upplevelse det kan jag försäkra.

Mamma hade en gång lämnat några kronor och en lapp på matbordet där hon bad min syster köpa fem hg falukorv och något mer. Frestelsen blev för stor. Jag ”tillgrep” en femtioöring och gick ner till tobaksaffären på Järnvägsgatan och köpte ett paket filmisar för 45 öre. Fast vi var nog litet bonnigare på den tiden och sa litet överkorrekt: ”filmstjärnor”. Tillbaka hem. Frestelsen var fortfarande där. En ny femtioöring och ny promenad till samma butik. Jaså, du kommer tillbaka? sa de. Jag tror det bara var två gånger. Vad som förundrar mig idag är att jag inte tänkte på att det med nödvändighet skulle upptäckas. Kanske brydde jag mig inte, kanske förstod jag inte. Var jag medveten om att jag handlade fel? Eller kom den insikten och den känslan först senare. Mamma förebrådde mig, men inte mer. Nu hade ju inte min syster kunnat köpa det hon skulle. Pengarna hade inte räckt.

***

En annan episod i källaren under vinkeln mot Trädgårdsgatan var när en några år äldre pojke och några av oss som var yngre hade gått ner där. Jag kommer särskilt ihåg den där källaratmosfären med skyddsdörrar, cementgolv och cykelställ. På något sätt fick han oss ställa upp mot en vägg och sa att han skulle straffa oss men att vi själva välja skulle välja straff. Det var säkert ganska oskyldigt egentligen. Någon valde öronnyp och någon drag i håret och det var inte särskilt hårt. Det var väl tvångssituationen som gjorde att detta etsade sig fast.

Så var det också när man blev fasthållen. Det fanns ett dricksfontän på torget. Det fanns en likadan i Stadsparken vid ingången norrut i riktning mot Folkets Park. Man trycker på en knapp så det kommer en vattenstråle som man kan dricka från. En större pojke dök upp från ingenstans och höll fast mig. Några andra kompisar hann undan men jag var väl för ouppmärksam eller inte medveten om faran. För mig var det något oerhört att vara fjättrad så där - om än tillfälligt - att inte kunna gå i väg när jag ville det. Och jag klarar fortfarande inte av att hållas fast. Det finns det personer som kan vittna om.

Man måste också kunna röra sig som man vill när man vill. Inget får hindra en. Som den blinde pojken en gång i skolans korridorer. Han hade tydligen en väl utvecklad hörsel och det var omöjligt att smita förbi honom. Det var efter skolans slut någon dag med städerskor i städrockar etc. Kanske var en av dem hans mamma. Likadant där: att inte kunna gå iväg exakt i den stund man önskade.

Och tvånget att göra något man visste var fel. Det var Stygge-Roland som sa till mig att kasta en sten genom fönstret på en av stugorna i Stadsparken. Jag känner hur jag håller i stenen, inte kan förmå mig, det är onaturligt att slå sönder något när man inte ens är arg, men han säger: - Jo, gör det nu! Jag tvekar och han säger: - Kasta den nu! Och jag gör det till sist. Min arm utför en handling som jag inte själv har beordrat den att göra. Jag gör något för att jag inte vet hur jag ska säga nej. Har inga sådana bilder inom mig, att någon ber en göra något men att man säger att det är fel och att man därför inte kommer att göra det. Eller att man bara låter bli att göra det, ber dem dra åt fanders och springer hem. Detta fanns inte. Ljudet av splittrat glas. Känslan av att ha gjort fel - och det mot sin vilja!

Att behandlas orättvist av vuxna, bli misstänkt, nonchalerad, bortjagad och även att oförtjänt få beröm eller få överdrivet beröm som jag en gång fick på biblioteket, som då fanns på andra våningen i Folkets Hus, bara för att jag sa tack när jag tog mina böcker: - Det är inte många barn som säger tack nu för tiden, kan du tro.

ARINGSÅS 06

2009-04-19T16:25:00.001+02:00

Som de flesta tider så var också denna en brytningstid. Händelser som de nyss nämnda var inte så vanliga. De sjöng på absolut sista versen precis som de svarta T
fordar som ännu tog sig fram på gatorna. Vi upplevde nog att bilar körde fort överlag för jag kommer ihåg att jag och en kompis en gång på Storgatan var rörande överens om att alltid köra sakta när vi skaffat oss bil. Flygplan kunde passera högt över oss och alla tittade upp och oundvikligen skrek någon: Stanna, stanna, får jag följa med. Det var ett folknöje att åka till den lilla flygplatsen, som väl egentligen inte var annat än en äng, och se när tidningsplanet från Stockholm landade.

På gården i Hjorthagen kom nu också Michelin-gubben gående och förebådade en ny era. Oscaria, ett kooperativt skoföretag, delade ut ett slags dosor som spelade upp en reklamramsa när man drog i ett snöre. Vi gick till Centrumbiografen och tittade på gratis reklamfilm: en ung Sven Lindberg satt i vit laboratorierock bakom ett skrivbord och talade sig varm för ärtor på burk. PV 444 och Saab V4 i olika färger tävlade i var sin kampanj, som med serieteckningar där bilarna kunde tala även riktade sig till barnen.

***

Men det hände mig några saker som kanske haft större betydelse än jag hittills trott eller ens förstått. Jag har aldrig förträngt dem. I min inre monolog refererade jag någon gång mitt i livet till dem som ”oturen”. De har alltid funnits inom mig. Men om man lägger örat noga till: vad är det de vill berätta?

Jag satt vid ett tillfälle på takåsen till förut nämnda lekhus. Ja, det kanske har ett bättre namn, men ett sådant som numera finns i de flesta lekparker. Det är ju inte så högt men jag tog omsorgsfullt sats och hoppade. När jag kom ner landade jag på en några år yngre flickas ben. Hon skadade sig ganska allvarligt och grät förstås högljutt. Fick gå gipsad. Hon bodde i nästa ingång och hade en storebror som gick i min klass. Tror det var Jonny, en liten hjulbent, ljushårig eller rödlätt kille vars pappa var fotbollspelare.

I vår lägenhet sammanstrålade därför en representant för försäkringsbolaget med respektive pappor. De satt alla tre i vår lilla grå soffa och försökte att inte se alltför allvarliga ut. Kände mig underlig inombords när jag helt kort kallades in och fick tala om att jag inte hade uppfatta att det fanns någon på ”nedslagsplatsen” när jag började hoppa. * reda ut

En annan gång var det en sten som var fastbunden i ett grövre snöre som hängts över bollplanket. Någon hade bett mig hålla i snöret på den sida där inte stenen fanns. Tror det var så att jag tröttnade på att stå där och när jag släppte var det förstås någon som gick precis under stenen på andra sidan och fick den på sig. Kommer inte längre ihåg om det var en kille eller tjej men det blev ganska dramatiskt det också. Återigen ett barn som springer iväg tjutande.

Vid ett tredje tillfälle var jag ensam hemma och prövade att sätta fyr på pappersark och sedan släcka dem genom att spola vatten under kökskranen. Men ett av dem började brinna så kraftigt att jag fick panik och rusade ut och slängde det i sopnedkastet. Enligt mamma hade vaktmästaren sedan sagt till henne att han fått släcka i soptunnan.

Händelser som borrat sig fast och blivit kvar. De har stannat kvar outtalade inuti mig. Jag kan inte förbigå dem nu.

En gång kom jag ut och det stod en splitter ny leksaksbil bredvid avsatsen till trappuppgången. Jag kan nu tänka mig själv när jag fick syn på den lite snett placerad på vänster del av trappavsatsen, hur jag såg mig omkring, smekte den, först med blicken sedan med händerna, tog upp den, höll den men sen förstår jag inte riktigt… Jag bar ner den i källarplanet under trappuppgången, ställde den där och gick ut igen. När Bengt sen kom ut på nytt hittade han den inte, hans mamma tillkallades och jag hörde hur hon sa till någon annan att det var ju konstigt, Bengt hade lämnat den där en liten stund bara och sen var den försvunnen. Ingen anklagade mig och jag sa ingenting. Jag tror inte det dröjde så länge innan de hittade den igen.

ARINGSÅS 05

2009-04-10T18:42:00.001+02:00

På gården blev det gräsmatta och lekplats. Sandlåda, karusell, bollplank, gungor, lekhus. Modernt och framsynt för sin tid kan det antas. Ett mindre välskött staket var gräns mot Aaby-Ericssons gård. Söderut fanns en mindre stallbyggnad, eller kanske lada, och en inhägnad där det gick hästar. Därför gick jag ibland via Trädgårdsgatan på väg till skolan. De var ju stora, unga och nyfikna djur som kom springande och även om det fanns staket så var de respektingivande när de gnäggade, frustade och stegrade sig. Det pratades också om hur giftigt ett hästbett var. Man fick blodförgiftning.

***

Barn lär känna varandra snabbt. Vi lekte ofta i stora grupper. Det var en enorm frihet i en relativt ofarlig omgivning. Mina föräldrar var inte krävande mer än på en punkt: jag ropades obönhörligen in exakt klockan sju för kvällsmat och läggning. Vid något tillfälle skickades min syster ut för att hämta in mig. Det var en underlig känsla att svävande horisontellt över marken tyst ta farväl av gården och de lyckliga som var kvar. Konsekvensen av det tidiga sänggåendet var att jag alltid vaknade mycket tidigt, steg upp och ofta kom ut till en öde gård i väntan på att den så småningom skulle fyllas med fler barn. Det kunde dröja länge, länge, särskilt om det var helgdag.

Tiden var lång men samtidigt inte, ett barn observerar och finns det inget att observera försjunker det i tankar eller fantasier. Till sist kom det alltid ut någon. Litet dröjande öppnades en port och man tog försiktigt kontakt igen.

I minnet tycks det mig att vi ständigt bar toppluvor – ”toppaluor” som det hette på lokalt språk - om det inte var skärmmössor med nedfällbara öronlappar på vintern. På sommaren gick vi i kortbyxor och bar överkropp och alla som hade anlag för det blev förstås ett eller två snäpp blondare än normalt och dito brunare på kroppen. Svalka hittade vi i de vattenspridare som vaktmästaren ställde ut. Nakna barnaben med intorkade grässtrån. En sann sommarminiatyr.

Det var långa dagar fyllda av garanterat icke organiserad, spontan lek. Om det inte var lek så var det i alla fall en tillvaro. Gårdsplanen var vårt land, vår värld.

Många tog ut filtar som de spände upp diagonalt mot staketet, klädnypor högst upp och stenar längst ner mot marken, en lyxvariant hade också mindre filtar på sidorna och var därmed insynsskyddad. Tills någon kom på att hoppa över staketet. De som ville ha det extra mysigt (fast detta för svenskheten så typiska ord fanns nog inte då) tog ut kex och saft, ja, det var en slags prefabricerade kojor där barn kunde rå sig själva.

Vi jagade varandra på gräsmattorna, ibland runt hela byggnadskomplexet. Jag kommer ihåg hur jag frivilligt saktade in som om jag var väldigt trött och ramlade aningen för lätt. Visste att det var mest flickor efter mig och att de alla skulle komma och lägga sig i en stor hög ovanpå mig. *

Vi var olika gäng som drog runt Hjorthagen. Vi måste ha skränat en hel del ibland för det fanns en ”tant” i ytterhörnet av detta enorma bakvända L, som några gånger öppnade fönstret och skrek åt oss att vara tysta. Jag tror det var med argumentet att hennes man vilade.

På andra våningen in mot gården fanns det en person som soliga dagar brukade sitta på sin balkong och lägga upp fötterna på räcket medan han läste tidningen eller solade. Jag var motvilligt fascinerad av och/eller genuint förskräckt över detta. Det var en märkvärdigt privat gest i det offentliga rummet, kände jag nog då, även om jag inte kunde uttrycka det. Kanske hette han Berntsson.

En man på första våningen i samma länga, möjligen animerad av en grogg eller två, gav mig en gång några kronor och bad mig, för honom ett okänt barn, gå och köpa räkor i fiskaffären. Den kände jag till men jag hade aldrig hört ordet räkor förr utan upprepade det tyst för mig själv hela vägen med starkt tvivel om att det verkligen skulle finnas något sådant. Till min förvåning blev jag expedierad och fick med mig ett paket tillbaka som sades innehålla dessa räkor. *

Vi ”heraluar” låtsades att vi krigade mot varandra och tog fångar som vi band eller försökte binda. Åtminstone någon gång. Det var Hjorthagen mot Epa-dalen, Riksbyggen etc. Men det fanns fler ”gäng”. Ibland drog vi till Stadsparken. Bakom själva parken fanns det en riktig skog. Många av oss hade knivar eller ”dolkar” som vi sa. Någon hade tändstickor och vi försökte göra upp eld. Den stora, oändliga och farliga friheten fanns ännu. * lumpen

På hösten blev det mörkare på kvällarna utan vi för den skull gick in tidigare. Den kusliga känslan av att ligga på gräset i skymningen och se grupper av stora, svarta fåglar med fransiga vingar hotfullt sväva över oss. Kanske en efterkonstruktion.

Ottoson var en lugn, tystlåten och duglig vaktmästare! Jag minns aldrig att han var arg. Men jag noterade när han hade semester och det kom någon annan och vattnade gräsmattan. Det kändes som ett intrång och de var ju inga ”riktiga” vaktmästare.

På vintern spolades det på gräsmattan. Vi hade klubbor som vi, eller våra pappor, omsorgsfullt hade lindat med isoleringsband. De flesta eller alla sprang omkring på isen med pjäxor och lekte ishockey. En vuxen person undrade en gång ironiskt om vi inte skulle ha skridskor när vi spelade hockey. Frågan blev naturligtvis hängande i luften som ett par vintertvättade långkalsonger på ett klädstreck. Vi hade inte tänkt på det helt enkelt, vår ishockeyutrustning, förutom klubba och puck, var imaginär men nog så verklig för oss. I vår fantasi var vi ASK mot Troja eller något annat lag i div. II södra B. Så småningom blev det vanligare med halvrör, ett slags fotplatta med skena som spändes fast med remmar runt pjäxan. Ännu enklare var de s.k. sillarören som av någon anledning alltid var rostfärgade och inte hade lika bra stöd för foten.

En sen lördagseftermiddag kom en ung man förbi. Han hade kanske några glas innanför västen, men han kan ju också ha varit nyförälskad, fått löneökning eller något sådant. Såg oss spela och föll med omedelbar verkan tillbaka i barndom. Insisterade på att få låna en klubba och spela med oss. Den gick förstås sönder när han skulle sätta ett slagskott i det obefintliga nättaket. Han lovade dyrt och heligt att han skulle betala den, frågade efter ägarens namn och var han bodde etc. Hur det gick med den saken vet jag inte men det hela kändes ungefär som om en rymdfarkost landat. * återseende pojklag

Vintertid var det också snögrottor och snöbollskrig och det pratades om isbollar och snöbollar med sten i och hur farligt det var att träffas av en sån. Ibland gröptes de uppskottade vallarna ur ibland byggdes det med snöklot. Känslan av att sitta inuti snön med stearinljus. Den ständiga risken för överfall med påföljande snöbollskrig. Det blev trötta ungar som sov gott om natten.

Det naturligaste var ännu att kvinnorna var hemmafruar. Min mamma jobbade några år på KLS som skulle utläsas Kronobergs Läns Slakteriförening och ofta uttalades Kååles, som om det hade varit en kär, gammal vän. En gång kom frågan: ”Måste hon jobba?” Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Det blev nog ja, nej eller tystnad så som det föll sig för stunden. Jag visste faktiskt inte, förstod inte ens. Nu förstår jag frågan men vet fortfarande inte svaret.

Utan annat samband med föregående än ett logiskt sådant frågade jag vid något tillfälle pappa om vi var rika eller inte. Han svarade med en övertygelse som jag ärligt avundas honom att vi nog tillhörde den rikare halvan av Sveriges befolkning.

Det var så långt tillbaka i tiden att det kunde komma gårdsmusikanter. Fönstren öppnades och slantar, av någon anledning inslagna i tidningspapper, kastades ner. Det kom också skärslipare några gånger. Pelle Fiskare, son till Ernst Pettersson, kunde dra sin kärra förbi för att sälja fisk. Jag minns det särskilt för han fick en gång för sig att ge mig en liten strömming – om det nu finns sådana i Salen - som jag inte visste vad jag skulle göra med. Han var bekant med min farfar, som jag tror hade bott i Aringsås i tidernas begynnelse men jag kan väl aldrig tro att han kände igen mig eller ens visste om mig.

FRÖKEN ANNIKA ÖSTBERG

2009-04-10T15:03:00.004+02:00

Nu kan jag slutligen inte hålla tyst om fallet Annika Östberg. En doktorand i matematik (?) tro sig förstå att män bedömer henne hårdare än kvinnor därför att de (männnen) identifiererar henne med mamma.

Det må ligga någon sanning i detta och det är en sida av saken. Det talar ju i så fall för att det finns nedärvda psykologiska könsskillnader vilket jag tror - ha, ha! Alternativt skillnader mellan feminister och vanliga människor.

Den andra sidan är att även jag, förra gången denna Annika var på tapeten, fick bilden av att det var ett orimligt amerikanskt rättssystem som hade dömt henne till livtstidfängelse för att hon hade stått bredvid när hennes pojkvän sköt en polis och att hon tvingats eller varit oskicklig nog att erkänna medhjälp.

Men om jag förstår saken rätt (vilket flera, kanske manliga, journalister påpekar) ska hon ju ha snedseglat sedan 13-årsåldern, dödat en person redan tidigare, plus att hon då planerat, aktivt deltagit i och styrt sin pojkvän när en charkuterist rånades och dödades och senare hjälpt pojkvännen att ladda om vapnet vid en eldstrid med polisen.

Folk runt omkring menade att hon borde ha skjutits på fläcken när man tog dem. Den dödade polismannens familj sig motsätter fortfarande att hon släpps ur fängelset. Detta berättar en hel del om vilken självgod bild landet Sverige har av sig självt. "Wishful thinking" om att ALLTID vara den duktigaste flickan i klassen, världens egen lilla översittarinna

Att släcka en ennan persons livslåga bör enligt gammaltestamentlig (och tydligen också kalifornisk) lag straffas med att man själv mister livet. Östberg har erkänt sig skyldig till medhjälp vilket är att jämställa med att hon faktiskt hållit i mordvapnet. Jjämför det svenska (!) Malexanderfallet!

Jag är emot döddsstraff OCH jag tycker faktiskt att Annika Ö. rent mänskligt nu sonat sitt brott och BÖR få komma tillbaka till Sverige (hur mycket svensk är hon egentligen?) och jag tycker till och med att hon KAN bli frisläppt och få bo med sin mamma (som väl i någon mening är den skyldiga eftersom hon en gång släpade med dottern till det stora landet i väster).

Fröken (?) Östbergs livsöde kan tyckas grymt, särskilt om man ser det men den unga flickans ögon, men vid närmare eftertanke har hon nog ändå fått del av lite "kvinnorabatt". Hon är ju faktiskt en mörderska, likaväl som hennes grannar på Hinseberg: Schürrer är en barnamörderska och bosnientanten bredvid är en folkmörderska.

Förr trodde även lilla jag att vi skulle få en bättre värld om kvinnor fick mer makt. Att det skulle bli ett mjukare samhälle på något sätt. Jämställdhet är och bör vara en ledstjärna som lyser lika starkt som jämlikhet, rättvisa och mänskliga rättigheter.

Men vi mansgrisar vet, både från äktenskap och yrkesliv, att kvinnor inte BARA är lena och goa' utan att de OFTAST är egoistiska, manipulativa, dominanta och possessiva. Och vi uppfattar nog väldigt ofta dessa egenskaper, även om det är subjektivt, som kvinnliga, likt simultankapacitet, verbal och kommunikativ förmåga, socialt intresse, förmåga att varsebli och tolka känslor, omvårdnad och omtanke om de sina, se detaljer i komplicerade mönster och att på ett mer balanserat sätt använda båda hjärnhalvorna.

Nu är det hög tid att fittstimmen själva börjar korrigera sina självbilder som hjärtegoda, ständigt åsidosatta och underbetalda offer. Handen på hjärtat kvinna: inte darrar du inför din man, nog är det du som styr och ställer? Det är dags att det psykiskt starka, oförsonligt hårda könet får börja ta sitt ansvar och arbeta med sin personlighet precis som vi män gjort länge nu.

Säger en medelålders, vit men fattig svenne och akademiker som en gång kysst en flata precis som vår statsministerkandidat (?). Fast jag glömde kolla om det var någon fotograf i närheten så det var ganska onödigt.

Pax vobiscum på långa freda'n! Och hjärtligen välkommen hem flickan Annika.

ARINGSÅS 04

2009-02-27T17:24:00.001+01:00

Nästan alla familjer som flyttade in hade barn. Under oss i vår trappuppgång bodde vaktmästaren, Ottosson (som tog fram sin världsatlas och visade hur fartygen nu måste runda Kap Horn i stället för att ta den betydligt kortare vägen via Suezkanalen) med fru (som med strålande blick mindes deras förlovning på Katarinahissen) och son Bengt. Ovanpå oss bodde ett frireligiöst par, Åkessons, med två barn, Markus och Stefan. Jag tror att Christer Carlsson också bodde längst ner, eller var det Bo Melin, men mitt emot oss på samma våning och högst upp var det nog barnlösa par trots allt. Detta var säkert betecknande: yngre barn i fyra eller fem lägenheter av sex. Och väldigt många var födda samma år som jag. I båda de intilliggande trappuppgångarna bodde blivande klasskamrater.

Från de vuxnas värld minns jag att det i en trappuppgång bodde en komminister som jag kunde stava mig till men infantilt tolkade som kommunist. Alltså något diffust negativt, något man borde akta sig för. Men i trappuppgången intill bodde det en konduktör som verkligen sades vara kommunist. Man lät nog blicken dröja en sekund extra vid honom. Han såg ju helt vanlig ut när han kastade benet över cykeln. Och hade han inte till och med ett litet leende? Jo, det minns jag bestämt. Sådan var tidsandan i femtiotalets Aringsås, i en blandad socialdemokratisk och frireligiös närmiljö.

Det kom en ambulans och hämtade en äldre tant. Det måste ha varit genant med alla gårdens barn runt omkring. Hennes leende när de lyfte in henne minns jag ännu. Visdomens och erfarenhetens överseende leende. En annan gång anförtroddes jag viskande att en annan ”fru” (någons mamma?) hade dränkt sig i ån. Det var allt. Sedan hördes det inget mer om det.

En arbetare som i slutfasen av byggnationen skulle utföra någon uppgift började rita linjer med krita som skulle ange var vi fick gå och inte gå. Vi förstod ingenting för de som bodde i E-uppgången skulle hålla till utanför D osv. Eftersom detta föreföll oss meningslöst struntade vi naturligtvis i det efter att ha stått paralyserade i någon sekund. Lagar ska gillas av folket!

ARINGSÅS 03

2009-02-17T17:52:00.002+01:00

Så byggdes Hjorthagen och det var alltså tidigt femtiotal. Tidningsfoton från översvämningar i Holland och total solförmörkelse. Frimärken med Per Daniel Amadeus Atterbom och Anna Maria Lenngren och den underbart bleka serien från järnvägens hundraårsjubileum. Suezkrisen, olympiaden i Melbourne och invasionen av Ungern skulle komma att inträffa innan jag lämnade samhället.

Lägenheterna befolkades efterhand som de stod klara och vi hamnade på andra våningen ungefär mitt i längan. Cementsäckar låg ännu staplade utanför ingång F som stod på tur att färdigställas. Skrämmande, spännande och livsfarliga passager att krypa genom.

Det kördes skottkärra, hammarslag ekade och väggar växte upp under vana händer. De kanske inte var i bästa form hela tiden för det visade sig senare att vår lägenhet blivit något för stor volymmässigt i och med att ena väggen lutade snett utåt och uppåt mot nästa byggkropp och lägenhet.

Vi sjöng "Hadderian, haddera" med den påhittade raden "doppa Snoddas i choklad", "Vad tar ni för valpen där i fönstret", "Högt uppe på berget finns ingen polis", "Ann-Karolina öppna din dörr" och "Uppå våran gård där står en gammal Ford". Ett gemensamt kulturarv för oss som var små just då och just där.

Det var före skolstarten men alltså inte några barnvisor. Radio fanns, stenkakor fanns, men ännu inte transistorradio. Musik spelades inte så ofta i den enda radiokanalen. Radiominnen är snarare Barnens brevlåda, Karusellen, Andliga sånger, Ekot, Sveriges radio Motala-Stockholm, paussignalen (vars spår ännu inte utjämnats) och den gråtande reportern Kurt Andersson.

ARINGSÅS 02

2009-02-16T16:43:00.003+01:00

Det händer ingenting i Alvesta

Så var det norra Småland och ett liv som skulle levas. Men snart den ännu inte så kraftigt växande järnvägsknuten Alvesta längre söderut: Blendas, Vilhelm Mobergs och systrarnas på Huseby trakter.

Gården utanför samhället. Sitter på en cementrappa. Ett slags anti-minne. Eller är det inte obetydligt för en ett- eller tvååring att sitta på en grå cementtrappa där våra vanligaste ogräs spirar? Vilka känslor kan ha gjort detta till ett minne: stillhet, ensamhet, trygghet kanske. Det gröna som spränger fram i det grå.

Längre bort gör det svarta tåget, alltså ett ånglok, ett oförglömligt intryck. Vilken linje kan det ha varit? Och någon tar barnet i handen och går uppför trappan, jultomten skrämmer. En rymmare redan då: kommer en gång hem med bondens traktor.

Sedan bottenvåningen i det lilla huset vid ån. Det är litet och grått, väldigt litet och väldigt grått. Återigen skrämd från vettet. Större barn gömmer sig bakom lakan på tork, utstöter läten och påstår sig vara spöken. Barmhärtigt bortförd därifrån. Längre in på gatan ett eller flera sågverk, lastbilar, omålade eller faluröda byggnader. Detta fastnar och blir en framtida referens.

Hus som ligger nära dystra och stilla flytande vatten kan dölja hemska saker, förruttnelse, sådant som inte bör komma i dagen. Drömmar om sådana hus. Ångestfyllt dölja något länge nergrävt. Vad?

ARINGSÅS 01

2009-02-15T17:18:00.005+01:00

Barndomen som ett långsamt uppvaknande. Varför inte? Födelsen ett fall ner i en stum spädbarnsålder, en slags preexistens från vilket det enbart finns andrahandsuppgifter. Det känns inte fel att säga så. Händelser måste ha inträffat, tillstånd genomlevts, som nu ruvar i det undermedvetnas osedda kryptor.

Det hade till och med funnits en tid före denna preexistens. Fostret i symbios med modern. Vinter, vår, en varm sommar. En brådskande taxiresa och senare ett enkelt dop med präst och församlingskontorist. Fyrtio år senare läser jag dopattesten.

Och ännu tidigare fanns historien eller historierna. Familjens, samhällets, landets, kulturens. Det sociala arvet, berättelser, sagor, kollektiva minnen och värderingar som bara fanns där och omärkligt slog rot hos de nya. Bland allt detta söker sig en sömngångaraktig men självklar existens fram längs allt ojämnare stigar kantade av obeveklig natur. År som känns långa, tid som rusar.

Naivitet, blind tillit som naggas i kanten, blir luggsliten, söker ny trygghet. Hur saktfärdig och ojämn är inte denna process! Eller kan vara. Och det finns bara två riktningar att gå i, inga genvägar att ta eller utflykter att göra.

BONUSEFFEKTER I ROSENGÅRD

2009-02-13T18:10:00.004+01:00

Vår integrationsminister Naymko Sabuni bjuder in sig själv på fika hemma hos hågade åttondeklassare på Rosengård i Malmö. Hon vill diskutera hur det är att bo där och vad som kan förbättras. Det är förstås en fin och ödmjuk gest ev en minister men också, som nästan alltid med ett egoistiskt mål. Detta efter den kritiserade rapporten om Zlatans hemtrakter, några skånska polismäns attityd till invnadrare som kommit i öppen dager samt några olyckliga uttalanden från Sabuni själv. Jag säger inget om det, liksom landskronabesöket blir det en markering från regeringens sida som kan få bonuseffekter. Frågorna blir ju som följer:

Vad är fel?
Vad kan vi göra åt det?
När?
Vem betalar?

Källa: Sydsvenskan

DU GÖR FEL!

2009-02-13T11:01:00.003+01:00

Ibland gör man fel. Det kan vara väldigt lätt att göra fel om man håller på med något man sällan brukar göra eller om man bara år dålig på att göra just detta man nu för en gångs skull ändå gör.

Några gånger blir det tokigt också om man är rätt så duktig på något eller borde kunna det så att säga. Det har då kanske gått rutin i saken, ända till den grad att man inte är medveten om vad man egentligen sysslar med. Tankarna vandrar medan man cyklar, diskar, joggar eller kör bil. Ibland leder felet till en olyckshändelse ett glas går sönder, en person blir påkörd eller nästan. Slutligen kan begå misstag inom områden som man är duktig på, kanske professionell. Man gör en missbedömning i en stressad situation eller området man förmodas behärska är så omfattande att det finns betydande vita fläckar.

Tag till exempel språk. Inte språkvetenskap utan praktisk användning av språk. Vi hoppar över modersmålet men även där upptäcker man i mycket mogen ålder nya ord och nya sätt att kombinera ord och satser. Ja, alla bär vi nog med oss en eller annan felaktighet från barndomen som det bara råkat sig så att den aldrig korrigerats. Jag är språkvetare.

Alla förstår att jag därför inte kan allt om alla de språk, inte ens om de jag verkligen studerat. Hur skulle det ens vara möjligt? En bildad fransman, en lingvistikprofessor, kan inte alla facktermer, dialekter och språk från olika tider i sitt eget land. Men för att komma till hans nivå skulle jag behöva leva ett extra liv helt enkelt, födas, växa upp och gå i skola på nytt i detta andra land.

Men jag kan förstås bli väldigt duktig för inte vara född i landet. Jag kan låta som en fransman när jag säger vissa fraser, jag kan förvåna med att kunna väldigt specifika ord och hänga med hur fort de än rör talorganen. Jag har studerat fem olika främmande språk själv på grund av ohämmat intresse och klåfingrighet men jag tycker det skär lite i öronen när en person (ofta nordbo) frankt påstår sig tala fem eller sex språk eller elva som jag hörde häromåret i Helsingör. Det är för mycket sa fransmannen hon skröt för. Jag talar tre språk, franska för jag är fransmän, italienska för jag har bott i Italien och jag gör mig förstådd på danska för jag bor i Danmark.

Så om du hör någon landsman stå och yvas med ett främmande språk ska du inte vara alltför snar till beundran. Den han talar med kanske är djupt plågad över att behöva anstränga sig förstå denna rotvälska han eller hon pressar fram.

Likadant kan det vara svårt för dig att bedöma hur bra t.ex. en invandrare egentligen pratar ditt eget språk. Sällan kan han eller hon yttra mer än en mening förrän du förstår att han inte är en landsman. Sen kanske personen använder ett uttryck som inte sitter så där hundraprocentigt, en pluraländelse blir fel eller du hör på vissa ljud de inte kommer riktigt på plats eller att det blir små pauser ordsökning.

Jag kan försäkra dig om att detta kan vara en universitetsutbildad person som bott i Sverige i 30 år och skulle klå dig i 100 språktester av 100 på svenska om Sverige. Man ska därför inte skämmas om man gör fel när man talar ett främmande språk. Det gäller att kommunicera bäst man kan.

Själv skämdes jag likväl häromdagen över att jag inte kunnat eller genast förstått 'bras de fer' (uttal: 'bradöfär) på franska utan kom på det i sängen när jag vaknade två dagar senare. Det betyder 'armbrytning' och är vad som sägs pågå i republiken Madagaskar mellan presidenten och borgmästaren i huvudstaden. Se föregående inlägg.

MODERATERNA SVARAR OM EU-VALET

2009-01-26T16:36:00.001+01:00

Hej och tack för ditt brev.

EU-valet är den sjunde juni i år. Moderaterna vill använda samarbetet för de problem som inte kan lösas nationellt, klimathotet, internationell brottslighet, migrationsfrågor, stärka fred och frihet.
Men vi vill inte använda EU för att lösa problem som löses bäst hemma i länder, regioner, kommuner eller vid köksbord.
Moderaterna driver att EU ska ha en tuffare miljöpolitik, ta krafttag mot den internationella brottsligheten, mindre byråkrati, ett gemensamt asylsystem och värnande av demokrati i vår omvärld.
Våra åsikter tar sin utgångspunkte i viktiga svenska principer om öppenhet, effektivitet, jämställdhet och omsorg för naturen. Samtliga medlemsländer har mycket att vinna på att EU utvecklas i en riktning mot mer transparens och samarbete kring rätt saker. Man ska också komma ihåg att EU vill inget, EU har ingen egen vilja. EU är 27 medlemsstater och det är deras regeringar och eu-parlamentariker som vill uppnå olika saker med samarbetet.

Det finns redan ett juridiskt samarbete inom EU som t.ex. underlättar för ett mellanstatligt utbyte av information mellan polis och åklagare. Europol är ett till exempel på samarbete inom unionen.

Den största skillnaden mellan oss och oppositionspartierna handlar både om vad samarbetet skall användas till, och om var gränsen går för hur mycket unionen ska ta sig för.
Socialdemokraternas linje innebär att EU ska göra för lite där EU borde göra mer, tex. för att underlätta arbete och rörlighet över nationsgränserna, och för mycket på områden som medlemsstaterna borde få bestämma över själva, t.ex. att på EU-nivå reglera frågor om jämställdhet och vår arbetsrätt.

Med vänlig hälsning
Krister

nya moderaterna
Box 2080
103 12 Stockholm

OBS! svar kan ej skickas till denna adress
för att ställa ny fråga mejla till: info@moderat.se

08-676 80 00
www.moderat.se
info@moderat.se

27 UTRIKESMINSTRAR I BRYSSEL

2009-01-26T12:49:00.003+01:00

Idag måndag, möts EU:s utrikesminstrar i Bryssel för att diskutera en europeisk handlingsplan när det gäller den uppkomna situationen Mellanöstern. Carl Bildt kommer att vara där och framföra relativt försiktiga svenska åsikter som redan förankrats i EU-nämnden.

Nu omtalar emellertid den franska tidningsjätten Le Monde att Frankrike vid samma tillfälle kommer att förespråka en öppning mot den islamistiska rörelsen. Detta ska ha som mål att, av pragmatiska skäl snarast, låta Hamas komma in i värmen och få dem att medverka i konstruktiv lösning av konflikten. Tro det den som vill men försöka går ju!

Rent konkret innebär den franska idén att man ska övertyga denna i själva verket redan krossade rörelse att delta i ett slags samlingsregering tillsammans med Fatah. En regering (samtalspartner) som i sin tur skulle kunna förhandla med EU, Egyten och Israel.

Fransmännen anser att försöken att isolera Hamas och Gaza-remsan visat sig vara kontraproduktiva och vill nu, om jag förstår saken rätt, öppna för handel mot att denna fundamentalistiska rörelse lovar att avstå från våld. Detta blir i sanning ett nålsöga för alla berörda parter att ta sig igenom.

Bara att enas inom EU om detta förefaller oöverstigligt. Bl.a. på grund av de nordiska och mellaneuropeiska medlemmarna. Idag sammanträder utrikesministrarna och i morgon blir det middag med representanter för Palestina, Egypten, Turkiet och Jordanien. Förhoppningen är väl då att de arabiska bröderna ska ha hunnit prata förstånd med Hamas som också måste gå på en del krav från FN:s sida.

Fredståget, det efterlängtade, står och väntar på stationen. Det är bara att hoppa på i och vänta på att EU-stinsen ska vinka av det. Tack i alla fall till Frankrike som lägger ut ett spår. Någon som har ett annat förslag.

Detta är ett sätt. När freden väl är där bör Gaza byggas upp, levnadsstandarden höjas till i nivå med den israeliska. Hamas kommer då att marginaliseras och ju förr desto bätre dö sotdöden.

Alternativet är att låta det gå fem år till, nytt "krig" (om det inte blir en världsbrand) varfter världen står där med i bästa fall ännu ett litet Irak som vi inte vet vad vi ta oss till med med. Lös detta nu! Sedan återstår "bara" det stora Irak (snart utan internationella trupper), den iranska medeltidsregimen och fundamentalismen längre bort i Asien att förmänskliga.

Lycka till EU!!!

NÄR ÄR EU-VALET?

2009-01-25T17:32:00.004+01:00

När är EU-valet? De hade ju gjort väljarundersökningar inför det så det bör väl inte vara så långt borta. Blir premiär för mig. Röstade för euron men där fick man ju tji. Hade det varit riksdagsval skulle jag valt mellan FP och KD och tagit det som har störst chans att bli kvar. Nu vet jag inte: det känns lite avslaget. Kanske man skulle läsa på. Men om man sedan verkligen går och röstar beror väl på hur ont man har i ryggen eller så. I nästa riksdagsval däremot måste ju Sahlinskan stoppas. Så där kan det ju bli avgörande vilket parti som bäst åstadkommer detta. Fast man kanske skulle kunna rösta till och med på moderaterna nu. Där finns ju en del schyssta polare och de räknas väl inte som reaktionära längre.

Vad bör vara avgörande när man röstar i EU-valet? Vad vill de olika partierna med EU? Finns det något av dem som uppmärksammar den ofantliga byråkratin eller som är emot att EU ska vara en biståndsorgansiation? I första läget efterlyser jag nog ett parti som är för en långsam men stabil utveckling av denna koloss, som ser EU snarare som en samarbetsorganisation än en som ett framtida Europas Förenta Stater eller en överstatlig myndighet. Detta hindrar väl inte att det kan finnas en gemensam utryckningsarmé, ett monetärt, polisärt och juridiskt samarbete etc. Eller?

Återkommer i fall jag blir klokare.

BNP PER CAPITA I DOLLAR (USD)

2009-01-25T12:09:00.004+01:00

BNP per capita i några länder. Om detta skulle vara ett rättvisande mått på levnadsstandard kan man väl säga att Israel ligger på sydeuropeisk EU-nivå
medan grannstaterna ligger på 1/5 del eller 1/6 del av denna.

Albanien 5 727,36
Israel 31 560,93
Jordanien 5 610,69
Libanon 5 775,35
Spanien 27 914,12
Italien 31 051,05
Grekland 33 004,02
Syrien 4 324,46
Sverige 34 734,94
Norge 44 648,12
Holland 36 936,62

Uppgifterna som gäller år 2006 har hämtats från denna webbplats: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_l%C3%A4nder_efter_BNP_(PPP)_per_capita

ACK MELLANÖSTERN!

2009-01-24T13:38:00.005+01:00

Expressenjournalisten Kassem Hamade har intervjuat den av Israel eftersökte Hamas-ledaren och informationsansvarige Fawzi Barhom. Enligt denne var det bara 49 Hamasmän som dödades. Militärledaren Nizar Raian dödades just för att han valde att gömma sig bland civilbefolkningen där han inte trodde att israelerns skulle våga anfalla.

Barhom: Israel hade brutit vapenvilan och Hamas började skjuta raketer för att man ville uppdatera avtalet (!). Då förklarade Israel att man tänkte anfalla Gaza. Men enligt Barhom innebar redan blockaden/isoleringen en krigsförklaring.

Israel har förlorat på kriget propaganda-, sympati- och säkerhetsmässigt. Detta skulle vara historiskt enligt ledaren. Detta är förstås tänkbart, det skulle ha kunnat bli så, det kanske var det taktiska målet, men är nog önsketänkande mer än något annat.

Man har inte avrättat några Fatah-anhängare men rörelsen anklagas för att ha spionerat åt Israel. Trots det är Hamas berett att förhandla med Fatah. Att erkänna Israel är det dock inte tal om. Israelerna har ockuperat palestinerna land och bör skickas tillbaka till sina hemländer, lyder slutklämmen.

Ord, politik, blind fanatism och fundamentalism alltså. Var det någon som viskade pragmatism? Och de 1500 döda plus tre eller fyra gånger så många skadade då? De traumatiserade? Och humanism. Finns det ordet i Mellanöstern? Mina sympatier ligger enbart hos det hårt prövade palestinska folket och inte hos någon ledare. Befria palestinierna från deras ledare!

Ja, britterna och FN begick verkligen fatala misstag kring upprättandet av staten Israel. Och hade det inte varit för självständighets-, och 20 år senare sexdagarskriget, skulle allting ha kunnat vara så mycket bättre idag.

Men nu önskar man ju bara ett snabbt val i remsan och kraftfulla internationella åtgärder för att gör tillvaron där riktigt bra och på sikt hitta den bästa lösningen. Både palestinier och israeler förtjänar att få europeisk levnadsnivå omedelbart!

Hamas kom ju till makten tack vare utbrett, befogat missnöje med Fatah. Nu kanske de oberoende, ett reformerat Fatah eller någon annan gruppering kan få chansen.

SORGLIGT MEN SANT

2009-01-03T11:44:00.003+01:00

Dessa naturens kamikazepiloter! Döende störtar de sig i din kaffekopp sensommardagar. Men liknelsen haltar - som liknelser brukar göra. De randiga insekterna gör det inte för kejsaren eller för någon högre sak. De har bara inget val. Krafterna finns inte längre där. De bara faller.

Så kändes det då och det var 25 år sedan. Det skriftliga resultatet kanske kan ses såväl som pretentiöst navelskåderi som ett slags lyrik, beroende på vilka glasögon man tar på sig. Hur som helst så är det koncentrerade pärlor från en 35-årig levnad. Om inte onda blommor så blommor som gjort ont och varit en paradoxal befrielse. Glassplitter från ett kapsejsat livsprojekt som inväntar en oviss framtid.

Grundtonen är förstås mörk men med enstaka strimmor av ljus. Och fanns det inte redan då en antydan till distans? Nu skulle det upp till ytan vad det än var! Det var ett inre tvång utan pardon. Nu ligger dessa frukter i saluhallen, avskalade, slipade och reducerade. Förhoppningsvis kommer de att skapas på nytt hos åtminstone några få läsare.

För visst kan det finnas världar, myller av personer och händelser, i det minimala. Om man så vill: världen finns i provinsen, mänskligheten i individen. Tankar, känslor och reaktioner kan göra sig så gott som osynliga. Vad de står för blir en bedömningsfråga där läsaren också kan bedöma sig själv, får en måttstock.

Ch. tog efter en ytligt sett lugn barn-och ungdomstid en akademisk examen i Lund 1971och arbetar numera som översättare. I bagaget finns också försök till familje- och medelklassliv förstås, litteraturstudier och en geografiskt tämligen utspridd tillvaro.

Det tanke- och känslomässiga arvegodset är brokigt med inslag från olika politiska, religiösa och filosofiska inriktningar och inte minst den föränderliga tidsandan. Förhållningssättet är lyckligtvis avvaktande och skeptiskt. Att vara sig själv eller andra till lags? Det var alltid en delikat fråga som vid olika tidpunkter fick helt olika svar. Naturen är dock obändig och tiden (allas vår gemensamma fiende) vilar aldrig.

DEN SANNASTE BLOGGEN**

2008-12-07T11:41:00.002+01:00

Ja, så skrev jag första gången i en blogg som jag sedan glömde lösenordet till. Den existerar dock fortfarande på denna adress: http://mellbergshusen.blogspot.com/. Därmed förklaras också tvåan i Blottenlogg 2.

Sedan öppnade jag nyligen en på http://blogg.expressen.se/individ/ i tanke att jag skulle dela upp produktionen i aktualiteter och icke aktualiteter i stort sett. Nu är jag osäker på om det är så bra. Det bli kanske lite för allvarligt. Får se hur det går. Så här gick den första policyn jag drog upp:

"Bloggen inte kommer att innehålla påhopp av något som helst slag MEN jag kommer inte att rädas att ta upp kontroversiella frågor om det är möjligt att hålla mig på ett i stort sett principiellt plan. Plus exempel från min mustiga fantasi förstås."

Det har väl förekommit en del påhoppsliknande grejer. Men mot offentliga personer och med tanke på den minimala läsekretsen blir det ju ändå inte allvarligt. En belysande detalj kan ge färg åt skriverier men att förlora sig i detaljer vittnar bara om att man är en virrhjärna. Lägg märke till följande. Det är sant.

"Bara undantagsvis kommer jag att skriva vad jag ätit till lunch eller middag eller nämna vilken tandkräm jag använder för tillfället. Ämnen och observationer som hamnar mellan alla genrer och kategorier skriver jag SÄRSKILT gärna om."

Och detta: "Något som jag genast tänker på är typer och typiskheter. Alltså typer av människor. Just nu är jag till exempel övertygad om att nästa alla världens invånare är smålänningar. Sans blague!"

Och detta: "Moderna företeelser som mobiltelefoni, kreditkort, föreläsningshysteri, duktighetskomplex etc. Inget heligt djur kommer att gå säkert. Jag vill vara som barnet i "Kejsarens nya kläder" och det kanske måste göra lite ont för att vi alla ska bli friskare men det är det säkert värt!"

Den som inte någon gång sticker sig på en rosentagg under läsningen förstår dock inte till fullo vad han/hon läser. Jag vill bara ha kontakt med personer som kan fortsätta reonera och vara vänner även om man tycker olika.

Redan då var jag inne på individualism - det hade jag glömt igen - men det måste alltså vara starkt fröankrat inom mig: "Jag kommer inte heller att vara skonsam mot mitt ego som innehåller både högfärd, egoism, snålhet och okänslighet. Låna min ögon en stund! Jag vill egentligen bara att bloggeriet skall vara en demokratins räddningsplanka och ett individualisternas sista halmstrå!"

Det kommer bara ett tillägg: jag kommer inte att skriva om min familj och mina familjeförhållanden. Detta efter samråd med och av respekt för min hustru, min son och mig själv - oss.

UMEÅ 1973: NÅGRA MINNEN, DEL 1

2008-12-03T19:23:00.003+01:00

Vi befann oss fortfarande i vad jag vill kalla "Konsumsverige". Det fanns bra och dåliga saker med det. Det var stenhård konkurrens om platserna på Lärarhögskolan och yours truly som på karakteristiskt sätt i onödan hade missat några poäng på universitetet i Lund kom slutligen in i Umeå. De ringde, jag blev glad för nu skulle jag kunna försörja mina barn, och jag beslutade mig för att köra upp i en gammal VW modell 1965 som jag då innehade.

Idiotiskt nog tog jag inte E4:an från Lund utan körde på mindre vägar genom mörkaste Småland. Tände en cigg en gång i halvtimmen och höll räkning på hur många län och landskap jag kört igenom. Kom följaktligen inte längre än till Linköping. Parkerade på torget och tog in på hotellet. Det var dans på kvällen men jag orkade inte ens gå ner och äta. På morgonen var det torgdag och mitt blå fordon tätt omgärdat av något purkna torghandlare.

Det var en baggis att köra genom Slussen i Stockholm eftersom det var lite trafik. I närheten av Uppsala stannade jag och köpte två stora smörgåsar som jag inte orkade äta upp vilket var pinsamt eftersom man hade frågat just det när jag beställde dem.

Sov över i Uppsala också och där var jag nog och på något slags diskotek eller musikkväll. Satt bredvid en kille och några tjejer mitt emot gissade att jag var hans övervakare (SIC!). Tror att jag träffade en tjej på 19 år men jag var så jäkla bufflig på den tiden. Förutom att jag allstå var gift.

Kom till Söderhamn och tog in på ett centralt hotell där. Där var det också dans och jag tror jag gick ner och satt och tittade på de dansande. Lite deppig var jag nog.

Längre norrut började det bli halt. Kommer inte ihåg om jag hade sommardäck men jag förstod nog inte riktigt HUR halt det var. Gled i alla fall in i staden och tog in på resans fjärde hotell i närheten av kyrkan och älven. Redan nästa dag fixade jag ett eget rum i en korridor ute på Gnejsvägen och ytterligare en dag senara var väl trettondagshelgen över och de skulle bli upprop i den gamla skolbyggnaden.

ÄNDRAD POLICY

2008-12-03T18:59:00.002+01:00

Meddelande: I fortsättningen kommer jag att använda denna blogg mest till att skriva om "humaistiska" ämnen, dvs individen och mig själv närliggande saker som minnen, berätteslser etc. Debattliknande inlägg kommer att finnas på denna länk; http://blogg.expressen.se/individ/

OGNÄLL OCH OSKÄLL

2008-11-30T17:45:00.005+01:00

Det är klart att det blir lite gnälligt när man ska försöka vara med och debattera som fullständigt fri tänkare. Lite dragning åt rättshaveristhåller har man väl men jag vill snart sätta punkt för de flesta av mina käpphästar på denna blogg. Inte precis idag men inom kort: parkeringsöversitteriet, den vilsegångna ultrafeminismen, sahlinmotviljan, de likaledes vilsegångna sverigedmokraterna, storebrorssamhälet... Jag ville inte hålla på att mala dessa frågor i all evighet men kanske de kan glimma till då och då som glasskärvor på en strand där du går barfota.

Så nu över till något positivt. Heder år Aftobladets artikelserie och kampanj för allas rätt till värdigt åldrande. Det är sådant man vill se mer av! Det är det som är jornalistik med verkligheten som bakgrund. Vass jornalistik kan aldrig vara att skriva om pseudohändelser som olika teveprogram, fotbollsmatcher etc. Min beundran för tjejen som sminkade sig till gammal dam och beskrev sina upplevelser på stan! Rubrikerna "Vem tar hand om alla gamla 2030?" och "Vågar du bli gammal" känns angelägna. Varför tar vi inte hand om vår egna föräldrar undrar jag också. Är det rätt eller fel att samhället ska göra det?

Det verkar också som samma tidning har efterlyst förslag på svenska hjältar. Och där har man verkligen hittat en vill jag säga. Så här skriver man: Carl-Axel Ekman och hans fru har räddat 600 flickor i Kenya från att bli könsstympade. I staden Garissa cirklar gamarna över sophögarna i det fattiga landskapet. Men innanför murarna till Carl-Axel Ekmans barnhem hörs skrattande flickor. Flickor, som utan den Svenska Hjälten, hade lämnats att dö. - Doktor Ekman har tagit ansvar för mig och gett mig en utbildning, säger föräldralösa Ebyan Abdi.

Jag gör vågen sittande vid skrivbordet.

PARKERINGSELÄNDET

2008-11-30T16:25:00.007+01:00

En man i Lilla Edet skulle köpa en vinflaska till sin dotter. Hans fru väntade i bilen och fick syn på en uniformerad person med solglasögon som började ta kort på bilen. Parkeringsvakten förklarade att bilen stod på en handikapparkering.

Det inte fanns någon målning om handikapp i parkeringsrutan men bilen kördes ändå fram några meter till en ledig lucka. Då fick de sin andra bot för där skulle det vara stoppförbud enligt penissen. Mannen, som tillkallats av hustrun, började krypköra medan den senare tog bilder på felaktiga parkeringsskyltar. Parkeringsvakten hann upp dem, stannade dem pekade på skylten för stoppförbud och skrev en tredje bot.

Polisen skrev senare av böterna. Den fjärde lappen fick de när de krypkörde nära ett övergångsställe men enligt boten hade de parkerat närmare än tio meter från övergångsstället.

Vad som inte framgår är om det varit någon ordväxling som gjort att p-vakten extra stridig. Det är ju möjligt, kanske troligt, men ändå: det är inte professionellt. Han borde avskedas på stubinen!

Läs hela artikeln i Expressen och gärna också kommentarerna som tar upp fler liknande exempel.

DET BEHÖVS PARKERINGSÖVERVAKNING PÅ VISSA PLATSER! MEN BEHÖVS DET ÖVERALLT?

FÖRBJUD NOLLAVTAL.

INFÖR FRI PARKERING UNDER EN KORT TID SEDAN MAN SKAPAT EN AKADEMISK UTBILDNING FÖR PARKERINGSVAKTER, FÖRSTATLIGAT VERKSAMHETEN OCH TILLSATT EN TILLSYNSMYNDIGHET - OCH BÖRJA SEDAN OM HELT FRÅN BÖRJAN!

LÅT SEDAN EN NY, MEDBORGARVÄNLIG POLICY GÄLLA ENLIGT STATLIGA DIREKTIV.

Parkeringsbolagen har en intresseorganistion, Svepark, som utfärdar etiska regler som de rekommenderar sina medlemmar. Bara 75 % av bolagen är dock medlemmar. Detta förslår inte på långa vägar. Lika väl som att lagar i stort bör följa ett allmänt rättsmedvetande bör man ha parkeringsövervakning som ses med i stort sett välvilja och förståelse av allmänheten. Anledningen till att dagens sitaution blivit som den är är förstås girighet, men också att vi har personer i ledningen för bolagen som inte orkar lyfta blicken så långt fram.

Här följer några av min egna kommentarer till ovanstående artikel i Expressen.

Postat av Ch. 61 den 30 nov 2008 kl 13:38 Till och med polisen skakade på huvudet. Ja, det förstår man men måste det påpekas? Vissa p-bolag anställer udda personer, men nu tydligen också galningar. I den här stan var det en polisbil som fick böter under pågående bankrån. När ska någon med makt uppmärksamma p-bolagens trakasserier av allmänheten! Förbjud s.k. nollavtal i lag.

Postat av Ch. 61 den 30 nov 2008 kl 14:10 SLUTA HANDLA I AFFÄRER SOM ANLITAR OSCHYSSTA P-BOLAG!!! Det har jag gjort (CityGross som använder sig ett ökänt parkeringsbolag som i sin tur anlitar ett icke rumsrent inkassoföretag).

Branschen behöver saneras och det är akut! En undersökning visar att massor av böter är felaktiga men folk vet att det inte lönar sig att bestrida en bot. Och man orkar inte tjafsa. Vakterna har ofta provision grundat på antalet utfärdade lappar och VD.:arna tjänar miljoner! I Helsingborg kör de enligt uppgift omkring i helt civila bilar och badbyxor (kanske en överdrift), stannar till och skriver inifrån bilen för att sedan snabbt kila ut och lappa.

En del bolag (Q-park) har ersatt den traditionella plastfickan med något slags girlang som ingen fattar vad det är (pratade med penissen här i stan och han förstod den kritiken) och ibland skriver man ut böter utan att sedan fästa den på fordonet. Där ligger en svag punkt i dagens system. Hur kan man anse att en bot är överlämnda för att den har fästs vid ett fordon? DETTA MÅSTE VARA FEL! Det hände mig och när jag fick påminnelsen en månad senare hade glömt alltihop men påminnelseavgiften skulle vara betald inom åtta dagar. Någon jurist som kan svara på varför dessa inte 30-dagarsregelen ska gälla också för dessa samhällspaarsiter?

Jag ska beskriva detta fall närmare om jag orkar men inte nu. Jag betalde orättfärdiga böter för att jag inte orkade med att ta strid just då.

Postat av Ch. 61 den 30 nov 2008 kl 16:02 Till Almer: Bra gjort. Vi är för jäkla mesiga som låter oss hunsas. Kanske man borde organisera en gerillarörelse, lägga upp en databas över alla orimliga böter så att det börjar hända något. Skriva till myndigheter, politiker etc. så att det äntligen blir stopp på översitteriet!!

Se även inlägget NITISK ELLER KORKAD längre ner i samma blogg! Ni kommer inte att tro era ögon!

JÄMSTÄLLDHET IGEN

2008-11-28T18:47:00.006+01:00

När ska jag så hinna skriva om det jag länge tänkt skriva. Mitt halvår i Umeå, barns språk, sätt att vara, roliga citat ur verkliga livet. Nu var det Expressen som hade en artikel som ungefär gick så här och som stal min tid:

"Sluta sura över vem som städar mest. Jämställdhet i förhållandet är inte ett dugg viktigt för svenskarna. - Precis så är det - ultrafeminister har fel, säger relationsexperten Louise Hallin, till Expressen."

Man häpnar men tidningen fortsätter med att citera experten:

Psykoterapeuten och relationsexperten Louise Hallin jublar. – Skönt att svenska folket säger precis som det är. Ultrafeminister och politiker har skrikit och gapat över att jämställdhet är så viktigt, och de kommer säkert tycka att svenskarna är okunniga och omedvetna efter det här. De flesta klarar av att dela på uppgifterna och hjälpa varandra när det behövs, utan millimeterrättvisa. Män får ta så oerhörd mycket skit i Sverige som de bara tuggar i sig.

Du läser helt rätt. Detta står i Expressen år 2008. Samma år som vi män går allt krokigare under den diktatoriska feminismens dagliga och obönhörliga piska.

Självklart inte utan mothugg från kvinnor vilkas världsbild rubbas helt av detta. Jag nöjer mig härmed att återge mina egna kontramothugg.

Postat av Ch. 61 den 28 nov 2008 kl 12:43 Hoppa av det feministiska snälltåget och börja rensa ogräs kärleksfullt i er egen trädgård. Det finns mycket att göra när det gäller bristande medvetenhet, dialog och attityder men se inte feminismen som en fortsättning av ryska revolutionen (vars verkningar ju blev SÅ fel). Våga ta steget och titta på allt förbehållslöst. Var finns de kvinnor som behöver mest stöd idag?

Postat av Ch. 61 den 28 nov 2008 kl 12:37 Bah! Ge jämställdhetssträvandena ett mänskligt ansikte och plåga inte ihjäl era partners med gradskivan i högsta hugg. Om man älskar gör man allt för varandra!

Postat av Ch. 61 den 28 nov 2008 kl 13:34 Som jämställdhetsivrare, och trots att jag är man, tycker jag nog att rubriken till den här artikeln kanske är lite väl provocerande. Kunde man inte ha skrivit: "Jämstställdheten är inte alltid det viktigaste..." eller "Inte bara jämställdheten är viktig..." Det är klart att många tycker att en ungefärligen lika fördelning av arbetsbördan är väsentlig. Därför behöver man ju inte göra upp minutiösa scheman och springa omkull varandra samtidigt som man fäller en tår och tänker: "Titta vad jämställda vi är!"

Postat av Ch. 61 den 28 nov 2008 kl 18:32 Till H.E. Jag trodde du redan skrivit ditt sista. Jag har inte nämnt ordet städning så jag förstår inte vad du pratar om. Din kille vill väl inte missa sitt veckogodis antar jag! Och så kan han ju ta igen mot stora starka killar på planen det han inte vågar mot dig. Mysig helg även från mig till alla: goda som onda och tjocka som smala!

Såg inte H.E:s inlägg från kl. 16.15 förrän nu. Där håller jag för min del med om en del men vill understryka att jag aldrig pratat om städning: Att tjejer blir uppfostrade att hålla ordning får vi väl försöka ändra på då! Och alltför ofta kan nog killar ha haft en mamma som städar för att sedan bo skitigt ett tag tills de får en tjej som städar. Som du H.E. skriver. Men är det mest så att de i DET läget - med hjälp av piska och morot - äntligen lär sig att städ. Men inte i dagens Sverige så mycket väl?

Och visst ÄR det tråkigt OM tjejer fortfarande får dra tyngsta lasset hemma. Men är det så? Nuförtiden? I Sverige? Tjejer tycker kanske att det ÄR kuligare att ha rent när moster Ebba kommer på besök. De kanske har mer vett att skämmas. Och har de då inte lyckats uppfostra sitt "djur som borde betala mansskatt" så får de fixa det själva. Men det är skillnad på att tycka om att ha rent och tycka om att städa.

Vi är väl människor, individer, innan vi är män respektive kvinnor. Hur skulle det vara om man såg allt ur perspektivet psykiskt starka och svaga individer i stället. Vilket är primärt för att få rätsida på problematiken vi har idag? Det finns faktiskt två eller tre kön med olika psykiska och fysiska egenskaper men det kanske kommer i andra hand för en gångs skull.

Här är det frestande att nämna simultankapaciteten. Kommer ni ihåg den? Den fick ett väldigt genomslag för drygt 10 år sedan. Så visst finns det könsskillnader? Har jag rätt eller har jag rätt?

Upprepar: man måste försöka se på ett problem förutsättningslöst för att lösa det på bästa sätt och inte linda in sig i en massa ord, onödiga teoretiska överbyggnader, ideologier eller till skapa en hel byråkrati av "genusvetenskap" som nu sker i Sverige men som inte många vanliga människor känner till. Därmed INTE sagt att det INTE är värdefullt att studera beteendemässiga skillnader etc. mellan könen.

En historisk parallell kommer snart. Är för trött på just nu. Om det ändå vore så lätt som att ge dockor till pojkar och leksaksbilar till flickor.

Och får vi be om lite förståelse: vi har varit män i miljontals år och det är bara sedan 70-talet som vi försöker vara kvinnor - samtidigt. Det går kanske inte helt bra men vi försöker.

NATIONELLA INSATSSTYRKAN

2008-11-27T16:30:00.003+01:00

Visste inte att det fanns en sådan. På Facebook, av alla ställen, kommer nu ett upprop om att man bör skicka styrkan till Landskrona. Uppropet ska ha undertecknats bland annat av självaste kommunalrådet Tutti Johansson Falk (m), även ledamot av polisstyrelsen, och är illustrerat med ett sönderskjutet stadsvapen. Det riktar sig mot kriminaliteten i staden.

Jag tycker valet av illustration - det sönderskjutna stadsvapnet - är ett fyndigt och bra val. Här gäller det att provocera! Det är väl ingen som hatar Landskrona som stad eller själva stadsvapnet. Inte behöver hon be om ursäkt för det: — Rubriken ska skapa uppmärksamhet och kunde kanske vara lite mer nyanserad, säger hon.Det är 130 personer som undertecknat uppropet och reagerat på rån och skottlossning som förekommit i Landskrona.

Däremot måste man ifrågasätta om det verkligen skulle gagna staden om det sker som omnämns i rubriken. Jag tror det är bättre att arbeta i det tysta så långt det är möjligt. Ta fast det relativt få kriminella personerna med list och milt våld. Sätt misstänkta under övervakning och låna ut bevakningskameror till butiker som utsatts eller riskerar att utsättas. Det är inte bara fråga om resurser utan också smarthet, vilja och förståelse.

Det har varit problem i staden, dess rykte har skadats och man får redan nu hjälp med speciella polisinsatser. Så mycket är klart. Beridna poliser vid skolloven, personal från grannstäder etc. Antagligen är också att antalet brott (särskilt rån) betydligt fler än genomsnittligt i landet.

Själv håller jag mig inomhus efter mörkrets inbrott. Det är lätt att tala om civilkurage. Men man måste också respektera att det finns personer som kanske inte ens klarar av att bli vittne till brott eller konflikter.

Det är till exempel inte med samma obekymrade känsla man går in på en bank eller annan inrättning med pengar strax före stängningsdags. Smäller det till utanför vänder sig alla osviktligt om, gapar lätt med munnen och gör sig beredda att ta betäckning!

Landskrona är Sverige. Även om kriminaliteten härrör från ett specifikt gäng plus en handfull gängliga ynglingar med liten budget så angår det hela landet. Vi invånare, vill äga denna arkitektoniskt vackra stad, vi vill kunna vandra i den som man gjorde förr. Det är inget gnäll och vi vet att det inte är lätt att komma till rätta med problematiken.

Problemet är (som vanligt) långsam reaktionstid hos ansvariga myndigheter, bristande samarbete dem emellan samt rädsla hos politiker, tjänstemän och allmänhet. Därför gläder det mig att fru Johansson Falk ställer sig bakom det okonventionell uppropet. Att det uppstått ska man ta som ett tecken på hur allvarligt medborgarna upplever situationen.

— När det gäller polisens insatser i Landskrona så äger vi inte de här frågorna lokalt och därför kommer vi också att ha ett möte med polisledningen i Malmö kring de här problemen, säger Tutti Johansson Falk till tidningen.

Uppgifterna har jag hämtat från Landskrona Direkt och från HD.

SAHLIN PÅ FALLREPET?

2008-11-27T13:37:00.005+01:00

Visste ni att 45 % av svenska folket tycker det är deras privata angelägenhet vilken årstid de föredrar? Vadan detta hemlighetsmakeri? En teori är att man är rädd att uppgiften ska registreras och så småningom leda till betalningsanmärkning.

Vidare kanske det kan förvåna att bara 33 % av samma hårt prövade folk tycker att julen är årets viktigaste händelse. Resten anger andra händelser och 33 % specificerar inte ens vilken. Går vi mot en polarisering när det gäller helgpreferenser eller har den statistiska byrån missat att ange utländska helger som Ramadan, Thanksgiving, Halloween och det buddistiska nyået som alternativ?

Inte mindre än 83 procent anser att vi i stor utsträckning lever i ett storebrorssamhälle (alltså att staten styr och ställer med oss på ett otillbörligt sätt) medan bara 17 % har motsatt åsikt. Det ser då onekligen ut som en tanke att också 18 procent i någon mån gillar Sahlin som statsminister medan resterande inte ens kan tänka sig denna dam på denna post.

Allt detta enligt Blottenlogg2:s måttligt vetenskapliga undersökningar till vänster om denna text. Hur många "soffliggare" vi har i dessa omröstningar är svårt att bedöma men säkert är att Göran Skytte inte har röstat ännu, inte heller någon i Norbottens län eller medlemmar av kommunfullmäktige i Hässleholm eller Landskrona och inte överhuvd taget någon invånare i kommunerna Alvesta, Ystad, Mellerud, Munkfors, Lund, Kristianstad och Umeå. Man får dock räkna med ett stor mörkertal här. Glädjande är dock att invånarna i Finspång och Örkelljunga varit på alerten.

VAR MED OCH PÅVERKA DEN SVENSKA DEMOKRATISKA UTVECKLINGEN. Röstningarna är öppna till den siste december 2008 och sedan kommer rött, blått eller rosa parti att styra med järnhand i tolv år eftersom en ny grundlag kommer att röstas igenom.

FEMINISTNÖRDAR FINNS!

2008-11-26T18:58:00.003+01:00

Har tidigare skrivit om konstiga mixer och här kommer det ännu en. Inte förvånande skulle det vara en man till det. Så för mina få, antagligen redan olyckliga läsare, presenterar jag stolt följande.

Ett helt unikt sällskapsspel vid namn Kvinnofrågor kan nu förbeställas på företaget Athena Spel. Detta drivs av Ulrik Wemmenhed, 29 år bosatt i Umeå där han studerat sociologi och genusvetenskap. Länge engagerad kring och arbetet med jämställdhetsfrågor utnämndes han 2004 till Årets folkbildare av ABF och vann 2007 det prestigefyllda priset Nörd Royale för sitt helhjärtade engagemang i det sällskapsspel som nu ska komma ut.

Det är som sagt ett helt nytt och unikt spel kring kvinnliga förebilder inom jämställdhet, feminism och kvinnohistoria. Utgivningsdatum blir förhoppningsvis den 10:e december, och det lämpar sig därför som kommersiell julklapp!

Syftet med det är att på ett folkbildande, inspirerande och roligt sätt sprida kunskap om organisationer och individer som bidragit till jämställdhet och till kvinnors möjligheter. Det är tänkt som en lättillgänglig ”batteriladdare” för den dagliga verksamheten, och är därför perfekt att ha till hands vid fikapauser, sociala samkväm eller bara för att låta sig stimuleras när inspirationen tryter.

Bland de 100 personer och organisationer som presenteras i spelet återfinns bland annat Birgitta Ohlsson, Heidi Andersson, Claes Borgström, Berit Ås, Cleopatra, Marit Bergman, Emma Goldman, Wangari Maathai, Judith Butler, Stödstrumporna, Frida Kahlo, Lo Kauppi, och Vandana Shiva.

På upphovsmannens hemsida går det läsa mer: "Där får ni också en förhandsvisning av spelet, och kan göra er beställning eller intresseanmälan, säger han! Tveka allstå inte att kontakta honom om det är något ni undrar över, eller bara vill ge positiv respons!

***

Jag måste erkänna en sak: jag gick på lärarhögsklan år 1973. Var då? Jo, just det: i Umeå. Genom det lilla stadscentrat tågade inte mindre än fem demonstrationståg den 1 maj. Varav KFML(r) var det mest disciplinerade och gick i rask, taktfast marsch, skanderande paroller och på kommando lyftande sina, knutna vänsternävar för att poägtera budskapet.

2003 återvänder jag för schack-SM men till en ny stad. Visst kände jag igen kyrkan, älven, stationen och träbyggnaderna. Men flygplastsen ligger norröver, vägen till Holmsund går på fel sida om älven och jag hittar inte ens till Ålidhem.

Veganerna har satt upp små klisterlappar på ALLA lyktsolpar verkar det som. På ett kafé serverar man kaffe rostat på olika sätt. Folkets Hus är nytt och fint. Det lär visst finnas några industrier förutom alla skolor, myndigheter och vårdinrättningar. När solens strålvärme emellanåt försvinner ÄR det kallt också i juli. Men hotellrummen på Dragonen är åt helvete för varma att vistas i.

Det finns gallerior med uniformerade vakter och i björkallén mitt på huvudgatan spelar man boule. Cykelbanor korsar gator och trottoarer på de mest underliga, och livsfarliga sätt. En cykel oskadliggörs dock när chauffören tittar för länge på min fru och vrickar hjulet i stenläggningen. En del finska, berusade röster hörs. En störd person sitter och skriker på torget.

Man går förbi fönster där det pågår lektioner och föreläsningar. Allvarliga män och kvinnor med dokumentportföljer skyndar till och från. Staden gör intryck av att somnat in i något slags långsam, overklig dröm.

Inte underligt att det är här som feminismen nu leker som allra mest med sitt imaginära snälltåg. Skriver alltså en jämställdhetförespråkare med sorg och vemod i hjärtat.

NÄMEN HÄR ÄR HAN JU!

2008-11-25T17:10:00.006+01:00

Storebror alltså. Så här säger han: Inför ett förbud för svenskar att köpa sex av prostituerade utomlands. SvD tillägger: Det kräver nu vänsterpartiet, som inspirerats av den nya norska lagstiftningen. Förslaget får brett politiskt stöd.

Alltså man undrar om det är konservativa SvD som förtalar vänstern. 81 pocent av dem som läst artikeln anser åtminstone inte att det är rätt att svensk lag kan gälla när man befinner sig utomlands.

Hur välment denna lag än må vara så slår den fel tekniskt, juridiskt, utrikespolitiskt och moraliskt. Det är OK om Sverige vill missionera i andra länder men detta är (skulle vara) en kränkning av både dem och av de egna medborgarna. Visst är det en dröm att påtvingad (vilket den i någon mening är till 100 %) prostitution ska försvinna. Men då får vi skapa förutsättningar för det. I hela världen. I stället för att leka postmarxistiska kommunistjesusar!

Jomenvisst är det ett helt befängt förslag. Storebror har oss redan i ett strypgrepp men vill i sin svartsjuka och i sitt kontrollbehov förlänga sina tentakler helt groteskt. Hjälp de prostituerade i stället! Hjälp länderna där det förekommer prostitution i betydligt högre grad i stället för att rynka på högfärdsnäsorna. Skicka experter inte bara till Thailand och Estland. De kan nog behövas på så nära håll och i mäktiga kompisländer som i Danmark, Tyskland, Holland och Belgien.

På huvudsakligen samma linje är (hittills) ca 25 andra bloggare.

Jag ger mitt bidrag genom inte anlita prostituerade. Men man skulle kanske göra som Zlatan sägs ha gjort: ta sportbilen (obefintlig i mitt fall) och köra och och förmana torskarna med pekfingret.

VAR ÄR STOREBROR NU?

2008-11-24T19:09:00.006+01:00

Nu nalkas nyårsfirnadet igen! Förra året började småungarna skjuta i november och slutade i februari så att statistiken över stympade händer, vettskrämda djur och hjärtinfarkter hos äldre säkert skulle upprätthållas.

Du som säljer fyrverkeripjäser: Rannsaka ditt samvete och tänk efter vad det är du håller på med! Du kan kanske stänga igen butiken ett tag och ha det lugnt och trevligt över helgen i stället.

Du som köper till dina barn eller låter dem hantera explosiva varor: Vet skäms! Ni kan väl se fyrverkerier på teve 24 timmar om dygnet i stället. Det tar ju faktiskt ett helt dygn för att det ska bli nytt år i hela världen. Sen kan man ju spela in det och titta på det om igen!

Det kan inte heller vara så upplyftande för dem som upplevt krig, och det bör det finnas en hel del svenskar som gjort - eller hur SD, ni smäller väl inte av? - att höra dessa krigsliknande ljud - igen.

Det borde SJÄLVKLART vara förbjudet att bära på explosiva varor ÖVERALLT ALLTID. Det skulle vara en kommunal angelägenhet att handskas med livsfarliga material och anordna fyrverkerier. Snabblagstifta helst innan nyår! Att man kunnat flumma så här långt är otroligt. Tänk efter förutsättningslöst! Det brinner i knutarna!!!!!

Här bör Sverige sitta i obeservationsklass som det hette förr. Duktiga flickor är USA och England bl.a. Läs exempelvi i SvD om hur man löser situationen i Stockholm i år. Det borde dock gälla i hela Stockholm och i hela landet.

Själv nöjer jag mig med smällen från champagnekorken och smällkyssen från frugan!

EN VÄN SOM LARS

2008-11-24T11:55:00.005+01:00

Denne man har inte hört Lars Ulvenstam som sommarpratare. Slutade lyssna på programmet någon gång undet 70-talet och nu vill jag inte riskera att någon typ Lotta Englund, Pernilla Wahsltröm eller ännu värre ska fördärva en hel dag för mig.

Däremot har jag tyckt mig skymta ovanstående LU i ett och annat progran i rutan där han omnämnt döden. Allt i överensstämmelse med en artikel i SvD där det också berättas att nyligen mist sin livskamrat. Han funderar också med humor och (antar jag) tillkämpad distans över sin egen kommande död.

Jag är yngre och det skulle vara lätt för mig som har ca 20 år kvar på jorden att sitta och raljera med detta trumfkort i bakfickan. Det vet jag inte om jag gör men jag VILL inte göra det. LU verkar vara en av de varmaste och mest uppriktiga personer jag träffat på. Även om det bara varit genom teverutan. Fullt tillräckligt för mig.

Man blir lite trött på att leva ibland, man kanske inte är så bra på att leva helt enkelt (Evander). Men visst fruktar man döden. Övergången. Tillståndet som kommer efter. Man blir ett lik. Utan medvetande. Har ibland försökt att tänka mig död. Någon kommer och hittar mig, eller min kropp rättare sagt, skriker till, ringer någonstans... Men jag vet alltås inte om detta. Jag är inte där. Längre

Och han har varit elak. Liksom de flesta av oss. Och han vill redovisa det också.

Jag skule vilja att han var min vän!

KONSERVATIVT ELLER RADIKALT?

2008-11-24T10:44:00.004+01:00

"Vi har fått ett samhällsklimat där det anses nödvändigt att använda modern teknik för alltmer långtgående övervakning av oss "vanliga" människor. /.../ Balansen mellan brottsbekämpning och personlig integritet har brakat samman. Staten breder ut sig på individernas bekostnad.

Detta skriver Pär Ström på sin blogg som jag överraskande snubblar över på nätet. Bloggens namn är Stoppa Storebror vilket ju gör att det bör ringa en klocka hos dem som kollat runt också på denna blogg.

Ström presentar sig, också det överrakande, som: "Integritetsombudsman på tankesmedjan Den Nya Välfärden. Även talare och konsult i Atomer och bitar AB, civilingenjör och författare till sju böcker och ett antal rapporter. Ledamot av regeringens IT-råd. Samt en av ägarna till svenska staten."

Nåja, man ska inte vara för snabb med att förbrödra sig.

Men även undertecknad anser att det svenska kontrollsamhället gått ett antal steg för långt. Sedan länge. Den som är tekniskt intresserad kan läsa Ströms uppräkning av kontrollmetoder som redan finns eller är på gång i olika delar av världen. Verkligen skrämmande. Och med tanke på att Sverige alltid ska vara bäst i klassen, ännu mer skrämmande.

Vi har sedan ett antal decennier våra fruktanvärda och fruktanvärt effektiva personnummer. Du kan ringa ett samtal, uppge ett sådant unikt nummer på en person och få reda på om ägaren, eller den som brännmärkts med numret, är kreditvärdig. Och sedan nekas den personen den minsta obetydliga, lilla tjänst.

Tala om moderna koncentrationsläger med numera själsligen och identitetsmässigt inristade fångnummer. Och lägg till detta den otäcka tjallarmentalitet som är så ackrediderad: anmälan av olämplliga förare, meddelarfrihet (utom när det gäller myndigheter!), olika munkavleåtgärder, det synnerligen orättvisa systemet med betalningsanmärkningar och kreditupplysningar som sagt var. Kronofogden som hjälper skurkar att pressa pengar ur seriösa företag.

Samtidigt kan man inte anhålla eller ens övervaka en pyroman som setts 50 gånger i närheten av nyligen anlagda eldsvådor. Nattetid tillhör stadskärnorna olika skumraskfigurer och ungdomar med idioter till föräldrar. Man gör fartrazzior och gör vanliga fartblinda medborgare med ordinära inkomster tusentals kronor fattigare vid avfarterna från motorvägar medan det körs rally, och vinterrally, på trafikerade gator när polisen sover.

Svensson får parkeringböter av gläfsande, ettriga parkeringbolag med nollavtal och VD:ar med miljonlöner medan unga, arbetslösa killar utökar bidragen med att råna butiker och banker utan att bli fast.

"Högt uppe på berget, finns ingen polis..." sjöngs det när jag var liten. Ibland föresvävar mig tanken att bygga en koja, bredvid en bäck i skogen dit ingen kommer.

Samtidigt är jag i tacksam för att välfärdsstaten Sverige finns, att kontakten med myndigheter är så lättsam och att landet och dess företag och butiker trots ovanstående "fläckar" fungerar så effektivt.

Var står jag egentligen? Är jag förvirrad eller bara gammal.

RÖKELSE OCH DIMMOR

2008-11-22T16:29:00.008+01:00

Skytte har gått en ovanlig väg. Omvänd kallar han det. Jag förstår honom - och förstår honom inte.

Jag, född sosse och länge vaggad i religionens dimmor - fadersrevolt åt vänster - dimmorna upplösta - ständigt högerspöke - stött på GP, Sahlin och stormen Gudrun och inte /heller/ någon annan stans att ta vägen än i KD:s rökelsedoftande famn. När det gäller min sällsynta röstning alltså. Känslomässigt och när det gäller faktiska sympatier är det betydligt rörigare. Det finns alltså likheter. Och olikheter.

Men Skytte kör så det fräser - fortfarande. Vill han något egentligen? Mer än att frälsa sin själ och befästa sin ekonomi. Han har politiskt övergått till högerkanten och blivit övertygad kristen, berättar Wikipedia. Och hans senaste kolumn, där han berättar att han varit och föreläst för rika svenskar på Rivieran är praktiskt taget oförståelig för mig. Kanske går han på tomgång. Har väl lovat en kolumn i veckan eller så.

"Vi är inte stöpta i färdiggjorda mallar. Överallt väntar det oväntade." Sant. "Fördomar begränsar världen." Sant. "Vi är inte stöpta i färdiggjorda mallar." Sant. "Man orkar /ofta/ bara se det man tror sig vilja se." Sant. "Till slut ser man världen som i en bakvänd strut." Bra bild.

Och än sen? Är allt detta ett försvar för att han numera står ut med att umgås med sanslöst rika människor, rösta på deras parti och dricka deras ljumma skumpa. Jag tror faktiskt att det är det. Bara det. För vad mer skulle det kunna vara?

Den omvände räknar sig väl med all rätt som intellektuell "fortfarande" så det ingår väl i standardpaketet att inte ha någon större baklast av fördomar.

Jag å min sida vill ha rättvisa så långt det går, lika förutsättningar utan att begåvning hämmas, bort med storebrorssamhället och hit med mänskliga, genomskinliga skatter och jag kelar gärna med både kvinnor (utom rabiata feminister) och djur (utom hundar som skäller eller äckliga djur), tycker både barn och invandrare är gulliga, miljön är superviktig fast en tråkig fråga, är i stort sett botad från homofobi men har lite svårt för killar som går i kostym och slips till vardags.

Detta finns dock inte förenat i någon punkt på den politiska kartan vad jag vet. Så vad gör jag? Ägnar mig åt krypskytte naturligtvis. Medan den riktige Skytte släpper rökelsebomber i lyxiga miljöer, låser in sig i elefenbenstornet med sina oförskämt rika vänner och inte längre lyssnar på någon annan.

Jag säljer inte min själ varken till Gud, Djävulen eller SD. Men ta mig gärna ur min villfarelse och bota mig från mina fördomar den som kan! Att gå från vänster till höger under en livsbana är ganska vanligt men hur den mångbegåvade lille Görans väg slingrat sig fram är för mig en verklig gåta. Men har väl sina förklaringar.

I hopp att vara den minst udda sällar jag mig härmed till ett antal udda bloggar som länkar till senaste kolumnen. Har alltid uppskattat och beundrat GS vill jag också tillägga. Det är också därför det är svårt att förstå att han kommit dit han tydligen är.

FENOMENET IDOL

2008-11-21T16:56:00.004+01:00

Så var det dax igen. En timme med de fem återstående idolerna. Och Peter Jihde. Och den lilla juryn. Alltså man tycker ju att detta lilla land skulle vara dränerat på sångtalanger vid det här laget. Hur länge kan en programidé som stulits från USA hålla sig något så när fräsch!

Första året var fantastiskt. Vi köpte den gemensamma skivan men tror ni jag kommer ihåg ett enda namn. Fast jag minns några personer. Men nu har man väl snart vridit sista droppen ur trasan. Som sagt.

Om man inte kan förnya sig vill säga. Går det kanske att göra programmet bredare stilmässigt? Kan man ge var och en av domarna 10 000 telefonröster per gång? Kan man lämna själva idolkonceptet alltså att kandidaterna ska kunna göra sig populär förutom att kunna sjunga? Lägga tonvikten lite bredvid detta åtminstone.

Vi kommer att sitta bänkade i kväll. Vi kommer att kasta menande blickar till varandra, skratta och diskutera. Sångmässigt har jag inte fallit för någon. Och jag inser att att jag inte har förmåga att verkligen bedöma den artistiska och musiklaiska sidan rättvist. Det borde kanske fler personer göra.

Jag tycker att man har lyckats göra Anna väldigt söt och jag älskar att höra henne prata så förståndigt. Kevin måste väl vara den största naturbegåvningen och han är ju hur säker som helst. Även i det allmänna uppträdandet men lite för väluppfostrad med sitt snack om familjen etc.

Johan blir antagligen en bra artist av något slag, sägs ju vara genommusikalisk även om han inte har den där stora rösten. Det är nog mest flickornas behov av att dyrka på lång håll som fört honom så långt.

Alice är som hon säger själv liten och gullig, sjunger snyggt, pratar förståndigt även hon och gör aldrig bort sig. Robin har jag inte riktigt någon idé om. Söker en schysst kille som sjunger bra. De klagar på att inte rör sig. Enligt mig behöver han profilera sig.

Man frågar sig nu i tidningarna (även HD) vem som ska vinna. Det gör det för att de inte komma på någon annan infallsvinkel och är för lata att tänka. Det är en fråga utan större intresse.

Alla 11 finalisterna, och några till, har fått tillräcklig exponering för att kunna skapa sig en karriär om de har viljan och förmågan till det. Det skulle onekligen vara kul att kunna förflytta sig fem år fram i tiden och se vilka som är störst då.

Jag tror på Loulou, Mr. Bannemej (ja, ni vet vem jag menar väl?) och några till som blev utröstade tidigare (eller inte fick tillräckligt antal röster, rättare sagt). Jag tror ingen av de fem som är kvar nu kommer att vara bland de fem största om fem år (räknat i sålda plattor, berömmelse, inkomster eller vad det vara månne). Sanna mina ord. Banne mej!

GALNA GALSJUKAN

2008-11-18T19:21:00.006+01:00

Jag såg fram emot fotbollsgalan i måndags. Vet inte riktigt om det var för att programutbudet normalt är svagt denna veckodag eller om det var för Martas, Zlatans och Pelés skull.

Annars har jag kommit till en ålder där jag är tämligen blasé, och alla dessa oräkneliga galor är inte i sig någon attraktion för undertecknad - längre. Oscars- och grammisgalor har jag sagt defintivt bye till för länge, länge sedan.

Men nu hade de förhandsvisat Marta da Silva i nyfönat, icke på något sätt uppsatt hår och iklädd festblåsa och kanske, kanske högklackat.... Hon kom inte. Men hedersknyffeln Zlatan var där med sin tvåstegsraket till Colgate-leende. Har ni tänkt på det: han ler, och sedan ler han ännu mer.

Undra på det med de inkomster och den Helena som han haft turen att bli beslagtagen av. För inbilla mig inte att han sprang efter henne! Hur söt hon än är. Han är faktiskt charmig och det tyckte nog inte bara jag och han hustru utan också Henke som applåderade så kärlekfullt.

Chippen applåderade nog mindre där borta i det odemokratiska och kvinnofientliga Saudi-Arabien. Och de andra landslagskompisarna visade man inte i bild när Zlatan tog emot sina priser.

Så var det Edison Arantes do Nascimento. Eller Mr. Pelé som han lustigt nog tilltalades flera gånger. En lika sociabel och väluppfostra som berömd brasiliansk de facto-ambassadör, nu ca 68 år eftersom han var 17 när undertecknad var 10. Rätt gissat: det var 1958 och Wales mötte Brasilien på Nya Ullevi. 0-0 i en ganska tråkig match antar jag för jag begrep ännu mindre av fotboll då än jag gör nu. Hur som helst ett oförglömligt minne. Tack pappa!

Jag tror inte Pelé spelade den matchen. På den tiden fick man väl inte byta in spelare heller varken i VM eller lingonserien. Kanske satt han i avbytarbåset, kanske var han uppe och joggade lite eller stod och slog bollar i pausen mot reservmålvakten. Ändå slank det ur mig en gång, ja, jag liksom bara råkade nämna för en fotbollsintresserad ynglig att jag mummel mummel sett Pelé. Jag skulle ju ha kunnat se honom i alla fall. Reaktionen blev överväldigande: HAR DU SETT PELÉ??!!! Jaavisst sa jag och rodnade inombords.

Och så hade de tagit dit svenska laget från 58 och de hälsade på sin forne baneman (då trodde man faktiskt ärligt att de skulle kunna vinna mot brassarna, har jag läst efteråt). Men man presenterade dem inte för oss tittare! SKANDAL! Vilka kan det ha varit? En del finns inte längre. Kanske Axbom, Bergmark, Parling, Simonsson, Hamrin.... Där var en med lång näsa som jag särskil undrade vem det var. Det är dags för ett rejält minnesprogram! I väntan på det hittar ni svaren här!

Ja, jag blev ändå rättså nöjd. Det var inte långdraget, kungen talade inte, och det var inte direkt pinsamt någon annan gång heller. Det närmaste var väl tantspelaren som inte ville sluta prata utan man fick sätt igång publiken så att den applåderade, och möjligen Lennart Johansson som börjar tappa greppet, en liten aning verkar det som. Fast han var rätt go' när han hötte med sin käpp. Och programledaren som inte riktigt kunde hantera den för honom alltför belevade huvudattraktionen.

Målkavalkaden och Gessle fick man ju stå ut med. Allt kan inte vara perfekt. Alltså målkavalkader är horribla. Det är inte fotboll! Fotboll är att två jämnbördiga lag möts, man håller på ett av dem, det ena får två chanser, spelet vänder, det andra laget får chanser och det blir ett snyggt mål före paus. Det är just denna långdragna väntan och inte minst förväntan som är fotboll. Jag blundar lika hårt när det med teknikens hälp sprutas in mål som jag gör under reklaminslagen.

Det var det avgörande felet med galan: att den sändes i TV4 som har reklam.

Det finns några fler texter längre "bak" i bloggen som berör fotboll, min olykcliga kärlek här i livet. Se gärna Planket också där jag har ett litet bidrag med.

NYA MIXER

2008-11-17T18:36:00.004+01:00

Snubblade av en tillfällighet över följande, för mig, märkliga kommentar till en blogg i den kristna tidningen Dagen:

Jag tror också kvinnoförtryck är kulturellt, men att män använt religionen för att komma åt det innersta hos oss alla. Får man oss att tro att Gud föraktar oss har man kommit långt för då är själva grunden för vår existens ifrågasatt. Som när man citerar mysko bibelord mot oss kvinnor- som om första 1 Mosebok 1:27 inte fanns. Eller så antyder de att Kristi försoning inte gäller oss genom att citera 1 Tim. 2:13-15. På samma sätt skulle fanatiska abortförespråkare kunna citera Ps. 137:9 bland många andra liknande bibelord. Därför blir det så extra stort att läsa om hur Jesus bemöter kvinnor och låter just kvinnor få en sådan nyckelposition i hela frälsningsverket, bokstavligen från vaggan till den tomma graven.

Visst är det underligt. Här förenas feminism och kristendom! Med bibelcitat och hela faderullan. Ormen biter sig i svansen och svansen viftar glatt! Jag var först inte medveten om var någonstans jag höll på att läsa och skrev en något oöverlagd i modern bloggstil kommentar som jag efter en med natts orolig sömn fick backa lite på enligt följande. Gör nu alltså konststycket att citera mig själv.

"Vet inte hur jag hittade Inger Alestigs blogg. Kanske via en annons som Svenska kyrlan hade där jag skulle kontrollera stavningen av Les Voix du Ciel. Undrade varför det var översatt som singular med 'Rösten från himlen'. Ett foto av Inger A påkallade väl min uppmärksamhet och sedan var texten med BÅDE kristna och ferministiska förtecken som väckte min nyfikenhet eftersom jag inte träffat på detta tidigare.

I hastigheten läsa synergi till energi. Kanske hade jag Carola H. som jag någon gång hör utropa "Energi!", i bakhuvudet. Det finns föstås ingen anledning att slå ihop några politiska partier och 'fodra' är väl till 80 procents sannolikhet ett "skrivfel", snarare än ett "stavfel" på grund av okunskap. Tyvärr raljerade jag lite över detta i sann bloggistisk anda, där det utanför kristna kretsar, gäller att synas genom att visa vassa armbågar eller till och med vara elak.

Hoppas ingen tog VÄLDIGT illa upp! Jag har uppfostrats och undervisats av kristna lärare (i den vanliga skolan.. Jag hade och har den största respekt för som människor och kunskapsförmedlare. Inte minst den fantastiska Ulla Iselau. Men även Bror Engwall, Ingemar Nicklasson, "Sahara" och några till som jag glömt namnen på. Är nästan vän med en pastor i missionsförbundet men numera mest intresserad av "samfund" och tro som socialt och mänskligt fenomen.

Vad jag skrev om förtryck står jag däremot för. Män har varit ena riktiga svin genom århundradena men jag börjar litet fundera om inte män varit detta just eftersom kvinnorna varit förtryckta. På nån vänster. Det kan ju vara en tanke att experimentera med åtminstone. I vilket fall ser man ju en hel del fula tendenser hos kvinnor (med och utan makt) nu i moderna tider. Jag tror, eller anser mig veta, att det finns specifika kvinnliga och manliga egenskaper men det finns ju också allmänmänskliga sådana. Och där tror jag till ytterlighet driven egoism och andra fulingar hör hemma.

Bim (har glömt efternamnet) var ju hon med Kvinnoforum (?) och ekonomiska (och moraliska) oegentligheter med bidragspengar -om det inte framgick i min förra kommentar. De hårda orden - hade jag varit medveten om VAR jag skrev skulle jag kanske formulerat mig mer salongsfähigt - kommer naturligtvis av att vi vanliga svenskar knappast kan komma undan med en skattekrona medan sådana redan välfärsedda "charmörer" som fru Bim tillskansar sig bidrag ur samma skattkista uppgivande att de ska gå till jämställdshetsarbete.

Må den som själv är utan synd kasta första stenen!

Frid vare med Er hälsar agnostikern, republikanen, rättvisepartisten, skattesänkaren mm Ch. fostrad i den kristna hemissfären men förhållandevis oskadd och med största respekt för alla raser, religioner och kön så länge de inte lägger huvudet på sned, lismar och vill tvinga mig att slå sönder fönsterrutor i Stadsparken mot min vilja!

VAKEN STRIP-TEASE

2008-11-17T16:58:00.004+01:00

Läste någon stans att man i en undersökning kommit fram till att en förvånansvärt hög andel män tillbringar en förvånansvärt stor del av sin tid med att tänka på nakna kvinnor. Jag måste själv bekänna att jag i min testosteronfyllda ungdom var väldigt intresserad av naken kvinnohud. Kanske till och med mer än de flesta.

Det är väl där någon stans som konstformen (?) strip-tease har uppkommit. Det finns en marknad och det uppstår aktörer. Alla har väl sett det på teve eller på Kiviks marknad någon gång. I korthet går den ut på att servera förrätten och huvudrätten före efterrätten enligt en expert jag hörde på teve. Men jag har faktiskt sett det i verkligheten också!

Är det någon som minns "gladporren" kring år 1970. Ringer det en klocka när jag säger Ole Söltoft. I den andan hände sig på den tiden att man gick ut för att dansa och att det i pausen skulle bli uppträdande med, ja just det, strip-tease. Det var sexliberalt så det förslog innan näbbstövlar och månskensbonderi la en grå, grå slöja över landet.

Det var i Surbrunnsparken i en känd stad på Österlen och det var väldigt noga med att publiken inte fick stå för nära scenen. En ganska schysst böna kom fram och började med visst byråkratiskt krångel ta av sig plaggen ett efter ett samtidigt som hon försökte röra sig förföriskt till musik som strömmade ut ur högtalarna. Det lämnade mig oberörd. Förutom att jag skämdes en aning och emellanåt tittade skyggt på den övriga publiken. Det kanske var rätt men på fel ställe, så att säga.

Detta var alltså inte ovanligt i parkerna då. Jag läste sedan om en liknande show på någon annan skånsk ort där arrangören/konferencieren efter att ha tackat artisten inte kunat avhålla sig från att lätt kyssa strippans ena nakna bröst varvid det från publiken hördes en lugn och trygg röst som sa: - Jäuvla gottegris!.

Ja, det var långt kvar tills FI skulle framfödas under rysliga våndor. Men Gudrun Schyman kan åtminstone teoretiskt ha varit där eftersom hon i den vevan arbetade som socialsekreterare i Simrishamn.

Sen har ju också män börjat strippa. I jämlikhetens namn kanske. Och mot betalning. Det går ju aldrig att komma undan. Att någon gör det för att det är kul det kan man aldrig övertyga mig om! Inte ens män. Att de gör det för att det är kul alltså.

Och en del går nakna utan att veta om det. Som barn på stränderna, djur, kejsaren med de nya kläderna. Fast det är ju ett tillstånd de befinner sig i och inte en handling de utför. Själv skulle jag aldrig kunna tänka mig att kasta plaggen i tron att någon skulle gilla det. Och det är det nog en del som är glada för. Däremot tycker jag att jag mentalt och känslomässigt kan strippa lite som jag väl (?) också gör i den här "bloggen". Eller är den för mesig?

Kan inte låta bli att dra en parallell till ovanstående om barn etc.. Finns det också de som går nakna mentalt, intellektuellt och känslomässigt utan att vara medvetna om det? Kan det vara så illa? Och är det i så fall sexigt? Någon förförisk nakendans är väl inte att tänka på i det fallet

Hörde på teve en för mig okänd "stjärna"( idag är ju halva mänskligheten stjärnor och en femtedel elelr så megastjärnor så det är inte lätt att komma ihåg alla namn) som tydligen misstänkts vara man, svara så här: "I like penises, but I don't have one." Jag gissar att fanns de som tyckte det var sexigt sagt. Jag tyckte det var litet roligt och lade det på minnet. För övrigt är jag nykter homofob.

* Övers. för icke engelskspråkiga: "De liknar p-nissar men bor nära havet."

TIDEVARV KOMMA

2008-11-15T11:27:00.007+01:00

Den nya Hitler-biografin ska jag inte missa! Det är Ricki Neuman som på ett intresseväckande sätt intervjuat dess författare, en historiker vid namn Ian Kershaw.

Eller snarare så återuppväcker artikeln en ungdomlig fascination inför fenomenet Adolf Hitler. Jag brukade faktiskt som 17-åring tillbringa eftermiddags- och kvällstimmar på sängen i mitt pojkrum läsande "En studie i tyranni. Del 1." Ett rum som i övrigt var "prytt" med bilder på fotbollslag och de skådepelare och sångare som var mest aktuella då.

Jag kan ju inte vara säker på att jag kunde tillgodogöra mig innehållet i alla delar, men jag läste på. Kanske var det en intellektuell tillfredställelse, en fascination inför språket eller någon slags övertygelse om att sådant borde man läsa som gymnasist med ljusnande framtid. Också. Ack, den som kunnat spå framtiden!

Det verkar som om Hitlers ungdomsår ligger i mörker. Men han framstår som misslyckad och vilsen. Alla känner väl till hans konstnärliga ambitioner och korpralen som deltog i det första kriget.

Han råkade tydligen bara vara begåvad talare som kunde få folk att verkligen lyssna. Han skulle fylla 30 då han uppmärksammas för detta. Han säger det folk säger till varandra men inte vågar säga högt. Kanske i likhet med de flesta populister. Hans känslor var egendomligt nog äkta och bottnade förstås i egen vrede och besvikelse. Någon som känner igen sig?

Intellektuellt kännetecknades den färdige diktatorn av ett enormt gott minne och förmåga att snabbt sätta sig in i komplicerade sammanhang. Men förstås också av ett manipulativt inslag genom att han kunde se andras svaga sidor, och utnyttja dem. Här associerar jag osökt till psykopati, sol-och-vår och andra fenomen.

I de flesta andra tider och sammanhang skulle han inte ha lyckats men detta var ett mycket speciellt Tyskland och en mycket speciell människa. Författaren (Neuman) har också tankar, även om han inte ger något entydigt svar, om varför det inte uppstod något civilt motstånd bland tyrannens egna. Bara det! Hur många är vi inte som frågat oss detta. Dåtidens tyskar bar på en stor moralisk likgiltighet påstås det. Finns det sådan ligiltighet idag?

Och varför talar Fuhrern vid ett lunchmöte 1942 talar om att fortsätta evakuera judarna till Centralafrika, trots att alla runt bordet vet att de skickas till gaskamrarna.

Ska fråga efter boken på bibblan. Tack för att ha uppmärksammat mig på den, Ricki, och tack för att skrivit den, Ian.

Överhuvudtaget: varför reagerade inte omvärlden kraftigare och tidigare! När jag var yngre minn sjag att jag inte för mitt liv kunde förstå hur min föräldra- och farföräldrageneration kunde vanka omkring här hemma i Sverige, omringade av tyskar, praktiskt taget som om inget hade hänt.

Nu tror jag mig förstå lite bättre. Under mitt livslopp har det utspelat sig ett antal krig och mängder av grymheter har begåtts. Vietnam, Biafra, Ruanda, Jugoslavien, Iran-Irak, Kambodja, Korea, Kina. Och det är som alla vet, men kanske inte vill veta, långt i från allt.

Nära eller fjärran. Människan verkar inte klara av att ta in så mycket ondska i sitt medvetande. Människans instinkt är att överleva som individ och som art. De flesta har något som kallas samvete men vi är också realister av naturen. I oss bor en konstnär men också en ingenjör och en demagog. Som i Hitler.

Och var kommer de stora trögrörliga organisationerna in i detta? EU, NATO, FN kommer antagligen inte att hinna blinka nästa gång, lika litet som Nationernas Förbund gjorde det.

Inte så upplyftande insikt om man någon gång skulle hamna högst upp på bålet för att man burit fel uniform. Eller så.

SKINN PÅ NÄSAN

2008-10-22T18:22:00.007+02:00

Det som hände i Ödåkra förra veckan tycker jag är belysande för hur det svenska samhället utvecklats samtidigt som det pekar på vissa positiva möjligheter.

Jag är glad att det var en något mognare man på 25 bast som försökte sig på rånet. Det klankas alldeles för mycket på ungdomar men jag är övertygad om att de som är unga idag består av samma skrot som de som var unga igår eller förrgår och de som kommer att vara unga i framtiden. Det är bara förutsättningarna som kan skifta från tid till annan.

Jag är också glad att han viftade med något så prosaiskt som en brödkniv och att det inte var ett "pistolliknande" föremål. Kvinnan som satt i kassan gjorde naturligtvis helt rätt som läste personens kroppsspråk och lyckades kyla ner honom psykologiskt även om det gick fortare än hon hann tänka efter. Det är ju precis det samma som att man ska tala högt och bestämt med tilltänkta våldtäktsmän för att de ska tappa lusten.

Det är förstås en balansgång men att kasta ut pengar ur kassan så snart en vingelpelle kommer in och säger att detta är ett rån är ju inte heller bra. En a-lagare t.ex. ska ju inte kunna råna något som helst.

Sen är jag också glad att han bar sig så töntigt åt att vi kan förstå att rånare inte alltid är kalla maffiosos utan oftare nördar uppvuxna på franskbröd och Coca Cola och utfrysta ur de flesta kamratkretsar. Att det var en ensam rånare säger också en del liksom att han var påverkad av lugnande preparat.

Slutligen gör det mig glad att han åtalades så snabbt och jag tror att vi kan ha nytta av kvinnor som inte bangar ut för vad som helst! Här är det inte fråga om att hoppa upp på pall och dra i kjolarna för att en mus tittar in.

FRUSÖKANDE BÖNDER

2008-10-21T19:23:00.009+02:00

Det är märkligt hur programmet Bonde söker fru kan fascinera en hel nation och flera generationer tevetittare. Det är nästan som om Hyland går igen med sin hörna.

Ikväll är det dags igen och jag kommer att vara bänkad. Viken mix: en yngre, en äldre, en kvinna, en bög! Vi kommer att tycka oss lära känna dem under några veckor. Vi kommer att åsikter om dem och om deras pretendenter.

Som Fredrik Karlsson för två år sedan. Världens goaste buffel! Ingen kan förstå varför han inte öppnade armarna för gotländskan. Han kommer att blie en klassiker.

Funderade till och med på att ställa upp själv nästa är men så jag kom jag på att jag är diskvaliferad: för gammal, har ingen bondgård och har fru. Och det går väl knappast att komma runt det där genom att gå på Spa, hyra en kolonistuga och be frugan och alla kvinnliga släktingar skriva brev till .

Jag skulle inte kunna ljuga så bra helt enkelt.

PROMENADER, FOLKDANS OCH FOTBOLL

2008-10-19T17:54:00.010+02:00

En härlig, stärkande promenad blev det strax för skymningsdax. Lite så där höstkyligt utan att man ändå riktigt fryser. Med mössa, halsduk och handskar skulle jag ha svettats. Fast de åkte med i fickorna. Nästa gång vill digitalkameran följa med för jag har fått syn på några riktig snygga och hittills gudsförgätna gatupartier. Ålderstecken?

Ja, jag vet att det knappast kan intressera någon. Min mamma lever inte längre och min pappa är på äldreboende. Min syster har blivit en fin fru och mina vuxna barn har sina egna liv. Men det är klart att man är ju försörjare och de svenska myndigheterna skulle väl bli fötvivlade om man kolade vippen utan att ha anmält det i förväg.

Så var vi då på Solgården och hälsade på min pappa. Det är egendomligt för han är så förståndig även om minnet sviker honom och han inte riktigt kan hålla reda på allt. Det blev folkdansuppvisning och som gammal dansör rycktes han först med i takterna. Det var roligt men så ville han plötsligt inte vara där längre. Eftermiddagsoron! Kunde inte låta bli att dra en parallell till mig själv när jag all-of-a-sudden sprang från Parkleken under "Björnen sover". Ingen egentlig anledning. Har inte riktigt fått kläm på den där mekanismen ännu. Ja, har du läst så här långt så får du fortsätta!

Sen var jag och hälsade på min gamla idrottsförening som jag tillhörde i två år på sextiotalet. Det hade precis varit match för jag såg några svart-vit randiga tröjor på väg mot omklädningsrummet. Jag bad chauffören parkera utanför för jag tänkte jag skulle gå in och se om jag fastnat på något foto från den tiden. På kaffeserveringen satt några hang-around-tjejer och en trevlig dam tog emot. På ett foto från 1972 upptäckte jag en skolkamrat. De hade visst vunnit div. 6 och han såg väldigt glad ut. Då hör jag en röst bredvid: -Är du me'?

- Nej, det är lite sent årtal, svarade jag, men jag känner igen Hasse Hallin med glasögonen där. - Ja, de' e' min faor, kom svaret som en blixt från klar himmel. Ja, då får du hälsa till pappa, sa jag. När jag kom hem kollade jag på klubbens hemsida och fann ut att pågablären bör vara 38 år gammal.

Oh yeah, that's life!

ÄLGAR I BERGSSLAGEN

2008-10-16T18:34:00.013+02:00

Ingen bör missa Expressens artikel om kunglig älgjakt. Den måste utgöra ett paradexempel på seriös, undersökande och angelägen journalistik. Tre (!) journalister har lyckats sno ihop en artikel på inte mindre än 208 ord där man tar upp allt från lågt till högt och smått till stort. Det är med varm hand jag ger dessa journalistiska underbarn fem getingar var!!! De heter Anna Krook, Hasse Burström och Mikael Werneholm.

Lägg namnen på minnet, njut av det utmejslade och exakta språket och hur de lyfter fram och beskriver komplicerade stämningar! Visst blir man rörd över kungens vädjan att få en svärson. Måtte nästa regering tillåta honom det!

"Det har spekulerats vilt i om och när kronprinsessan Victoria ska gifta sig med sin stora kärlek Daniel Westling. På sin årliga älgjakt uttrycker nu kung Carl Gustaf en önskan om ett bröllop - kungen vill kunna ta med svärsonen på älgjakt."

Efter att ha citerat några lika djupsinniga som tänkvärda ord som tydligen slapp ur Carl Gustaf tar en av de tre åter fatt i pennan och gör en svepande bakgrundteckning för att alla ska förstå sammanhanget:

"I två dagar har kungen och jaktlaget med ett 80-tal grevar och näringslivshöjdare varit ute och jagat älg i ett av de två kungliga jaktmarkerna i trakten kring Malingsbo i Bergslagen. Kungen, som förra året fällde två djur, får i år gå tomhänt från jakten medan prins Carl Philip kunde räkna till en fälld älg."

De tre framtida litterära giganterna glömmer inte heller att det finns en feminin avdelning av kungahuset. Visst är det fantastiskt att vi i lilla Sverige har kommit så långt på feminismen väg!

"Även prinsessan Madeleine har jaktlicens, men var i år inte med under älgjakten. - Nej, det var inte aktuellt att hon skulle följa med, säger kungen, som gärna skulle vilja ta med sin svärsönerna ut i skogen. Att vi skulle få se drottningen ute på älgjakt bedömer kungen dock som otroligt. På frågan om även hon har jaktlicens svarar kungen:- Nej, det har hon verkligen inte."

Vem kan lämnas oberörd av detta mästerstycke. Vilka hedersknyfflar till journalister som på ett så fint och medkännande sätt låter oss förstå att de kungliga kvinnorna minsann inte har det så lätt alltid.

På Aftonbladet är man förstås förkrossad, inser underläget och visar bara ett videoklipp med den 62-årige monarken.

Med en tår i ögonvrån och en bön om att Herren må mot skydda oss mot de elaka republikanerna, anti-feministerna och demokratifansen!

LITEN OCH FIN

2008-10-12T18:00:00.011+02:00

Undertecknad har en längre tid haft svårt för fröken Mona som person. Hon kom en gång in i politiken som en frisk fläkt men det känns som om det var väldigt längesedan. Nu är det något med hennes mediala framtoning som inte går ihop med vad jag lär mig vara normalt beteende.

Efter ett tag börjada hon tjata om korta kjolar och höga klackar och fick Olof J att rodna under skosulorna. Nu är det ett enda ständigt, omotiverat leende och ett övermodulerade tonfall.

Men bort allt detta och bort gammalt grums i vattnet som Toblerone, Réunion, deklarationer, svartjobb, högarna med parkeringsböter och allt vad det var. Lite överseende får man väl ha!!!

Jag håller med lilla Norra Skåne om att hennes trovärdighet som statsminister efter de senaste turerna defintivt skjutits i sank. Nu är det hon själv som framstår som velig efter att hon gått ut hårt angående regeringsalternativet och sedan omedelbart fallit till föga för intern kritik med drag av maktkamp. "Jag dansar runt och jag pratar strunt och jag är visst lite i hatten" var det en gammal refräng som gick. Den kanske kan tas upp igen som allsång på partikonventet.

Sydsvenskan (och SvD håller med) skriver: "Mona Sahlin är tillbaks på ruta ett när det gäller regeringsalternativ. Hon har dessutom framstått som minimalt trovärdig mitt i den ekonomiska kris som formligen ropar efter dugliga ledare. Och någon förnyelse av arbetarrörelsen blev inte av. Men modig är hon."

Här måste jag gå emot Per Gudmundsson: om sahlinskan är modig och om det var starkt av henne ta strid kan väl diskuteras. Det finns ju också dumdristighet och självarrogans och nu förtiden bär även höns yviga tuppkammar ibland. Att socialdemokratin är en stagnerad rörelse får man väl hålla med om. Men inge har väl någonsin trott att det är politruk-avlade högersossar som Sahlin som kan råda bot på detta.

Sahlin har visst det en medfödd politisk fingertoppskänsla men hon spelar nu i en division som är för hög för henne. Här hjälper det inte längre med bra munväder, tvärsäkerhet och omdömeslöst image-odlande.

Och koalitionen s-v-mp-kan ju inte heller föra något gott med sig: kontrollsamhälle + ekonomiskt lättsinne + välstånds-askes skulle man kunna utläsa det om man tar det sämsta från alla tre partierna. Svensk politik och i synnerhet vänsterpolitik behöver verkligen förnyelse men var tusan ska den komma ifrån när alla bara gör som chefen och staten vill?

Nedtecknat med sorg i hjärtat.

OBETVINGLIG IMPULS

2008-10-11T16:53:00.006+02:00

En pyroman har härjat i Ystad och det är inte första gången läser jag i en som alltid välskriven ledare i Ystads Allehanda. Dock kanske inte riktigt så balanserad som jag minns dem från min tid som daglig läsare av dåtidens pappersupplaga i det klassiska formatet.

"Till skillnad mot den allvarliga pyromanattacken i staden år 2003 var det denna gången bostadshus med människor i som systematiskt utsattes. En man greps mindre än en timme efter det tredje larmet och anhölls senare på dagen skäligen misstänkt för mordbrand. Mannen är tidigare dömd för samma brott."

Vad jag menar är att då har man ju en misstänkt! Och: just därför är det ju så viktigt att det verkligen finns resurser för säkring av bevis och att man permanent bedömer den överbevisade som en samhällsfara när det gäller straffsatser, vård, permissioner etc.

Om det inte finns sådana resurser ser man ju faktiskt inte så allvarligt på det hela som det faktsikt är enligt ledarskribenten: "En pyroman av det slag som i flera år härjat i Ystad, Simrishamn, Skurup och Kristianstad hör till en av de allvarligaste samhällsfaror som tänkas kan."

Allvaret i hur allmänheten drabbas ligger mycket på det psykologiska planet även om människors liv kan stå på spel och stora sakvärden gå förlorade. Man oroar sig självklart för var, när eller hur han/hon ska slå till nästa gång. Och med fog! Att inte oroa sig skulle vara fatalism.

Glädjande (?) i sammanhanget är då att pyromanen är en sjuk människa och kanske sällan världens smartaste. För honom eller henne är det en oemotståndlig känsloupplevelse, en kick, han eller hon är en tjur som inte ser matadoren utan bara sänker huvudet och rusar mot de röda skynket. Man tcycker att ett modernt samhälla skulle kunna hantera dessa personer som bildligt talat står med byxorna nere och betraktar sitt "verk". Det borde vara lika lätt som att ta godis från ett barn eller knivdöda ett älskande par.

Pyromani (av gr. pyr, "eld", mani'a, "galenskap"), det tillstånd av psykisk avvikelse hos människan där framkallandet av eldsvåda eller mordbrand kan utgöra en obetvinglig impuls.

Detta "glädjeämne" blir då samtidigt det som får det att låta så ynkligt när man talar om brist på bevis, permissioner och lindriga straff. Ska inte samhället med alla sina lagstiftande, polisiära, medicinska och vårdande resurser kunna hantera yttringarna i en apart persons hjärna. Särskilt då eftersom de utgör att hot mot alla andra. Och oavsett om man anser dem vara sjuka eller kriminella?

Naturkatastrofer, börsras och krig är för det mesta mer oväntade, mer obevekliga och allvarligare när det gäller mansspillan och lidanden medan pyromanen sprider en putativ skräck omkring sig.

När pyromanen dyker upp borde det helt enkelt vara järnet som gäller: analysera handlingsmönstret, försök beräkna var nästa brand blir, engagera spanare, privata som professionella, säkra bevis! Massiva men förhoppningsvis korta insatser. Vårda sedan personen kärleksfullt men i medvetande om hans fatala svaghet!

NITISK ELLER KORKAD

2008-10-10T14:17:00.004+02:00

Ända upp till Småland sprider sig historien om parkeringsvakten i Landskrona som bötfällde en polisbil under pågående bankrån och sedan sa: -Det skiter jag väl i! Jag läser detta i Smålandsposten som jag ibland besöker av nostalgiska skäl.

En del däruppe bland lingontuvorna tycker att det var det roligaste de hört (antagligen skadegläjde gentemot polisen och visst de är taskiga som sätter upp fartkontroller när man kör av motorvägen), en del att han väl måste vara väl nitisk och andra att han är en riktig "tomte".

Inte vet jag vad han är, men efter att ha konfronterats med denne man i över ett år kan jag definitivt säga att han är olämplig som parkeringsvakt. Antagligen lider han av något socialt, mentalt, psykologiskt eller annat handikapp, kanske sånt där Aschbrenners eller vad det heter.

Alltså han är den typen av person som aktivt söker upp platser och tidpunkter där det är mest troligt att folk glömmer betala några minuter och hoppas då att det blir minst fem, är det snö eller is på vindrutorna tar han med sig en isskrapa i stället för att sitta varm och go' någonstans och flörta med en kvinnlig kollega.

Det kan nog vara ett tufft jobb att vara nisse eller lisa men att han i grunden skulle tjäna det allmänna bästa har aldrig slagit honom in!

Till Charlotte Vahtera: Misstaget var väl att anställa denna person. Dags att rätta till detta nu kanske?

EN CHILENSK TENOR

2008-10-10T13:37:00.005+02:00

Vad ska man tro om dennne välsjungande, snygge (bah! relativitetsteorin, ni vet) och säkert väldoftande lille sydamerikan gift med svenska Jenny?

Det är förstås en dum fråga: men varför lämnade han egentligen sitt land överhuvudtaget och tog med sig morsan och hela konkarongen till kalla Norden?

Var det enbart för drömmen om att massera blonda flickor och liksom oförhappandes råka hamna med snoppen innaför trosorna på dem? Allt under det han skulle förlita sig på sin charm och sitt kändisskap när det gällde risken att någon skulle våga anmäla honom.

Nej, jag dömer honom inte, det finns ju andra möjligheter: som att alla vittnen ljuger, att han själv faktiskt tycker att det han /påstås ha/ gjort inte är allvarligt, att han enligt sina egna normer bara var gentil och utövade sin charm etc.

Har inte följt fallet i detalj men har förstås inte helt kunnat undvika det i och med det stora kändisuppbådet både bland vittnen och advokater först i staden Ystad och sedan i Göteborgs hovrätt. Nu visar det sig att sångfågeln dömts till 2½ års fängelse i i denna senare, varvid han anser att utslaget är ett skämt, att Sverige inte är en rättsstat och söker hjälp på chilenska ambassaden för att överklaga till EU-domstolen.

Vid sin sida har han en nästan misstänkt lojal hustru som tar med sig tandborste, mediciner och fina kläder till honom där han sitter i förvar. Undrar om han får lova att ha den gyllene Rolex-klockan på sig.

Nu kan man väl räkna med något kortare tid men det är några månader som ska sittas av och det skulle defintivt knäcka mig. Men knäcker det Beltrán?

Knappast! Om hälften av det vittnena berättat och om det jag tror mig veta om chilenskt kynne är sant och inte minst med bakgrund i det faktum att han klarat rättegångarna hittills med undantag av ett sammanbrott i tingsrätten. Han hitar säkert psykologiska frösvarsmekanismer att gömma sig bakom.

Den svenska karriären och kändisdaltandet med honom är förstås över. 80 procents chans att det senaste utslaget är helt korrekt enligt svenskt och nordeuropeiskt rättsmedvetande givet man hade den absoluta sanningen!

Så det blir till att sjunga i cellen i ett tag framöver. Där kanske det också finns någon bastant vakt eller medfånge han kan massera förresten! Till musik kanske. A true jailbird singer!

ENSAMVARGARS INTRESSEN

2008-10-06T14:45:00.009+02:00

I Smålandsposten läser jag en artikel som är något av en larmklocka MEN som jag är rädd kommer att klinga för döva öron. Vad ska vi göra åt saken?

Samtidigt skrämmer det mig om man nu ska börja vända upp och ner på alla lugna killar som inte har allmänna intressen ("lyssna på musik och snacka med kompisar"). En sådan var jag delvis själv och jag har känt många sådana.

"Vad jag är förbluffad över är att, trots all den forskning som gjorts i det här sammanhanget, tycks få, eller i alla fall inte tillräckligt många som möter barn och ungdomar, förmå känna igen en ”ensamvarg med bisarra intressen”. Vi vet alla sedan ett stort antal år, via svensk och internationell forskning, att åtskilliga som är eller känner sig utstötta i sin ensamhet odlar ett hat och en aggression, ofta mot hela ”mänskligheten”. Och att många lever ut denna oändligt smärtsamma utstötthetskänsla på våldsamma sätt. Raden av skolskjutningar är lång."

Här tycker jag att artikelförfattaren, som är fil.dr. i psykologi, är ute i ett så pass viktigt ärende att han enligt sitt eget resonemang faktiskt har ett ansvar att nå ut med detta budskap. Det är ju märkligt att vi kan ha en sådan kollektiv blind fläck. Skolmassakrer är visserligen bara en av alla tänkbara hemskheter men ändå.

Jag tror faktiskt detta lite har att göra med vår moderna (?) mentalitet: vi vill sååa gärna vara sååå duktiga och då ska vi för vår inre syn bara se utåtriktade och välartade ungdomar som siktar på att bli fotbollsproffs eller pop-stjärnor. Önsketänkande alltså.

Vi vill inte vara budbäraren som kommer med dåliga nyheter. Eller bryr vi oss helt enkelt inte. USA och Finland är lång borta? Är vi så upptagna med att vara till lags att vi inte hinner "känna in" situationer. Tänk vad lång borta folkrörelsesverige och bondeupproren är!

HÖSTEN OCH JAG

2008-10-01T16:27:00.007+02:00

Ja, jag har inte riktigt kommit igång med bloggandet efter nystarten. Tänkte jag skulle skriva lite kortare och aktuellare. Ja, jag vet att det sista ordet inte är rätt men jag har lust att skriva så. Det är faktiskt min blogg. Jag brukar snörpa på munnen åt folk som pratar mycket om väder och vind men nu måste jag säga att det regnar så där härligt höstlikt ute att det nästan påverkar sinnesstämningen. De vackra färgerna som är ett tecken på fullmogenhet, den syrerika luften som är så underbar att andas, vetskapen att man inte behöver grilla, åka och bada, gå på fotboll eller åka på semester utan bara kan låta tankarna vandra och ägna sig åt det som faller en in när det faller en in. Jag älskar hösten lika mycket som min familj för de förstår varandra och de förstår mig. Hoppas bara inte det är halt för nu ska jag ut och övningsköra och jag vill komma hem helskinnad till idol-tittande på teve. Ett av de få program och filmer jag står ut med fortfarande. Mycket tack vare att jag ser det genom familjens ögon så att säga. Ring när det kommer ett Sopranos-liknaden program eller någon superintervju som den med Povel Ramel! Lova det!

LÖSA ORD

2008-09-29T13:23:00.005+02:00

Nu har jag äntligen kommit på hur jag ska kunna logga in igen. Mina lösenord är verkligen lösa om än inte lösaktiga. De blåser omkring lite överallt som höstlöven runt omkring oss och till ingen nytta verkar det som. Så det hela går på lösa boliner (inte lösa blondiner som en studierektor i göingebygden en gång dristade sig att skämta och sedan rodnande sprang till sitt kontorsrum). Men nu ska det bli andra bullar av. Drag under galoscherna som ett kortlivat svensk parti uttryckte det. Kommer ni håg? De hade väl synliga partikontor i alla svenska städer och nu är de som uppslukade av jorden. Jag hälsar mina tre läsare välkomna på nytt! Skrivet i ett småregnigt och färggrant landskap i en av Sveriges charmigaste städer (om man inte blir rånad eller knivhuggen).

VILSE I BOLAGSSKOGEN

2008-05-23T16:27:00.007+02:00

Ser i Norra Skåne att systembolaget i Hässleholm äntligen ska bli en självbetjäningsbutik och dessutom flytta från den bakgata som Andra Avenyn är och dit det varit landsförvisat en tid. Inte en dag för tidigt! Den 29 maj slår man upp portarna i göingebygdens mest magnifika galleria, något som inte säger så mycket men ändå!

Detta är alltså ett litet steg för Systembolaget men ett stort steg för mänskligheten! Nu kan man ju faktiskt gå och köpa sig sin helgfylla utan att yttra ett ord och utan att behöva svälja sin stolthet när man blir illa behandlad av dessa högtstående och allom överlägsna spritbiträden som sedan evärderliga tider nedlåtit sig till att serva bygden.

De är faktiskt anledningen till att jag sett en hel del andra systembolag som de i Tyringe, Perstorp, Broby, Osby, Örkelljunga, Kristianstad, Höör för att nämna de mest närbelägna. Hellre en utflykt än ett föga angenämt besök i hässleholmsbutiken. Fattar ni?

De var dessutom en bidragande orsak till att jag definitivt lämnade bygden. Inte den främsta visserligen men likväl: en av de många rätt så futtiga anledningarna som kom att väga över i det slutliga beslutet. Och det har ju i och för sig varit en lättnad för många människobarn så inget ont som inte har godis med sig.

Vilken visdom har inte dessa övermogna, pensionsvägrande kvinnor ("de vrais viragos" som man skulle säga i annat land) spritt kring sig genom åren. De har på skamlöst sätt visat hur en bag-in-box fungerar, de har förklarat att olika viner smakar olika, blivit förnärmade för att inte kunderna kan hela sortimentet och om någon försökt uttala namnet på ett vin så har han eller hon fått veta att "de talar inte franska eller vilket språk det nu kan ha varit".

En av dem var dock OK, det måste erkännas, och det var alltid en lättnad när man blev betjänad av henne eller av någon av de få manliga anställda som dök upp på senare tid. Ibland övervägde man faktiskt på fullt allvar att att ta två eller fler nummerlappar så att man kunde välja vem man ville bli betjänad av.

Annat var det förr. Då gick systempersonalen på kurs för att lära sig uttala utrikiska ord och man kunde gå in på bolaget och bli berömd i en hel by för sin bildning medan de flesta bara stod och gapade komplexfyllt.

Och ännu längre tillbaka: dödstystnaden på glasbanken i Växjö där alla skuldtyngt stod och väntade på sin tur. Inget av detta var väl bra heller. Men nu rår man sig alltså själv i Göinge. Inga vare sig danska eller svenska fogdar - på spritsidan åtminstone. Anitra bör få en staty på Fisktorget! Hon är sannerligen större än både Karl den XI och och alla göingehövdingar tillsammans.

Så grattis alla livsnjutande hässleholmare!

FRÖDINGS HJÄRNA

2008-05-22T18:00:00.006+02:00

Har just avslutat en medicinsk översättning som handlar om hjärnan och de sjukdomar som har sitt ursprung där. Där var rätt person på rätt plats vill jag säga :-)

Först en beskrivning av vad hjärnan rent fysiskt består av. Det finns inte svenska namn på allting vilket underlättade för mig.

Sedan en katalog över de olika rubbningar, personlighetsförändringar och sjukdomar som kan uppstå och de samband dessa tros ha med olika förändringar i hjärnan. Inga trevliga saker på det hela taget så det är tur att man inte är hypokondriker.

När jag var i övre tonåren läste jag Fröding och i pur beundran av hans poesi och det jag läste om honom som person började jag tänka efter om inte jag också kanske kunde tänkas lida av schizofreni. Vi var båda tysta barn som kunde sitta stilla länge utan att underhållas. Och vi har båda skrivit poesi fast av helt olika slag. Där upphör kanske likheterna. Det finns hur många fel som helst på mig men jag är definitivt inte schizofren - och jag har nog haft mer tur med tôser än vad Gustaf hade.

"Även du min, även du min, även du Alice..."

och

"Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få..."

är ju välkända frödingverser.

Förutom dem som Bror Engwall bankade in i oss i femman och sexan om Jan Ersa och Per Persa.
Och de låtarna som han skrev åt Sven-Ingvars om dansen bort i vägen med "Bolla den präktiga Takeneflickan" mm. Det var visor och inte bara ord det.

Men så har han ju också fått ett helt hotell uppkallat efter sig (gamla OK Motorhotell i Karlstad, där jag bar mig lite fjantigt åt på sjuttitalet någon gång) och det kommer jag garantera aldrig att få!

VAD SOM TIMAT

2008-05-21T18:05:00.003+02:00

Ett långt uppehåll blev det. Efter svåra påtryckningar skriver jag nu igen.

Och det har hänt saker!

För att bara nämna några: jag har en familj, en son som går i skolan, jag har gått i familjerådgivning, min son och jag var på fotboll ensamma (ståplats), BOIS slog AIK, jag har fått fortkörningsböter, dragit ut en tand, blåst i alkotest, träffat mina två bästa kompisar från tiden före 1963, skaffat en revisor, slutat med en massa dumheter, skrivit räkningar och ordnat upp högen med mina viktiga papper något så när. Och det är bara en tidsfråga innan jag (eller revisorn) lämnar in våra försenade deklarationer så att straffavgiften stannar vid 1000 riksdaler per deklarartion.

Jag är helt oemotståndlig: alla älskar att näpsa mig och ge mig straffavgifter. Men jag hugger tillbaka som kobran: penissen här nere har inte visat sig sedan jag skällde ut honom efter noter för en månad sådan. Columbi ägg! Jag har uppfunnit popcorn på nytt! Heureka! Skäll på alla p-personer så fort ni ser dem så slipper ni dem. Jag betalar gärna rimliga parkeringsavgifter men jag vill inte vara påpassad på minuten när jag parkerar utanför min bostad. Vad som kom bägaren att rinna över var att han hade en isskrapa med sig när framrutorna var täckta av is.

Nu fattas det bara att jag ska börja motionera. Kanske det rör sig om minuter.

NOSTALGI OCH UTESPRING

2008-03-23T22:47:00.003+01:00

Kommer du ihåg att man hade bläckhorn och läskpapper och satt i en sådan där gammaldags bänk med lock som lutade och pennfack med ett mindre lock?

Jag hörde på TV i går att förr räknade man nostalgi som en sjukdom, speciellt bland soldater som längtade hem. Men nostalgin är ju också en fruktanvärt stark drivkraft. Det vet man om man inte har bott på samma plats hela livet. Och nostalgin är ju motorn i många romaner inte minst "På spaning efter den tid som flytt". Det är kanske ett behov men också en bitterljuv känsla att tänka tillbaka. Bara man inte fastnar där.

Det gäller ju att leva i nuet som det är så populärt att säga. Men inte enbart det heller. Det är härligt att verkligen ha tid att ägna sig åt något, något som är så oemotståndligt att tiden bara flyger iväg och man glömmer att man är hungrig m.m. Jag vet också hur tråkigt det är att gå runt i ett litet, minimalt samhälle en söndag och inte ha något att göra.

Så snarare än att allting ska vara "lagom" alltid kanske det gäller blanda kontraster: lite passion, lite rutin. Tiden flyger plötsligt och sen står den stilla ett tag. Då måste man väl ändå känna att man lever. Om man blandar varmt och kallt vatten så blir det ju ljummet till slut men man har ändå upplevt både kyla och värme.

Jag hade en bra barndom med mycket kamrater och lekar i "flock" men var inte så påpassad av föräldrarna utan det gavs /för/mycket utrymme för oöverlagda äventyr. Man gick med kniv och tändstickor, klättrade i träd och företog långa vandringar varthelst nyfikenheten förde en. Det var en oskyldig och ofarlig tid och därför var det möjligt.

I tioårsåldern började jag snarare dra åt det lillgamla hållet med bokslukande, frimärksamlande och engagemang i en klubb jag startade. Strax före 13 årsdagen blev jag dock oväntat inbjuden till en FF-fest och "erhöll" mina första kyssar i leken "Sanning och konsekvens". Det måste ha sett komiskt ut men därmed tog mitt liv delvis en annan inriktning. Det blev helt enkelt ett förfärligt pussande för att vara i den åldern och på den tiden.

Parallellt med ett växande idrottsintresse måste det tilläggas. Både som tabellbitare och faktisk utövare av idrott. Tidningarna Rekord, All Sport och Idrottsbladet köptes och studerades. Alla större sportevenemang blev milstolpar i tillvaron. VM i Sverige 1958, OS i Rom 1960, EM i friidrott 1962, besvikelsen över att Sverige inte kvalificerade sig till fotbolls VM 62 i Chile.

Idrottsutövandet, som väl inte var så intensivt men fanns, bestod av löpträning med Bo Althoff, bordtennis på IOGT och fotboll på skol- kompisnivå och kombinerades hela tiden med ett oemotståndligt smygrökande, utespringande och flickpussande! Tala om livsaptit! Å andra sidan inte så orginellt!

Fotbollen kom inte igång på riktigt förrän i femtonårsåldern. Flera vintrar stod jag i källaren och tränade bollbehandling och fick sedan också vara med i ortens reservlag som spelade i div VII och i en handfull matcher i det s.k. A-laget som höll till ett snäpp högre och ibland två. Enveten och systematisk träning på egen hand, som också omfattade rundor i skogen med tidtagning, kombinerad med klubbträning två gånger i veckan - och gymnastik i skolan - gjorde att man fysiskt var i utomordentligt form.

Men kanske livsaptiten , eller vad det nu var, var för stor: dans i folkparken varje lördag var obligatoriskt, pipa röktes flitigt periodvis, tillsammans med min pappa var det gymnastik enligt den legendariske Arne Tammer ("Ge mig en kvart om dagen"). Slutligen köptes det också en skivstång som kom till flitig användning. Så det var inga dåliga vristskott man kunde lägga av på grusplanen i Diö och jag hade lärt mig att hålla dem innanför målramen också.

SYNSKADAD FRU JUSTITIA

2008-03-22T18:56:00.005+01:00

Värmlands Folkblad verkar vara en fåordig tidning som dock inte räds att nämna saker och ting vid namn. Följande text i kursiverad stil verkar vara allt man har att säga i ett aktuellt ärendet. Inga moraliserande eller analyserande artiklar här inte! Barfotajournalistik när den är som bäst kanske och verkligen synd att den inte når ut längre.

30 år som sambor räckte inte. Trots att en kvinna i Munkfors kommun levt tillsammans med mannen sedan 70-talet och fram till hans död i november 2006 får hon inte ärva honom. Munkfors 30 år som sambor räckte inte. Trots att en kvinna i Munkfors kommun levt tillsammans med mannen sedan 70-talet och fram till hans död i november 2006 får hon inte ärva honom.

Regeringen ger henne visserligen 200 000 som en skälig summa för arbete hon utfört på gården under parets tid tillsammans, men resten av arvet tillfaller allmäna arvsfonden. Gård och lösöre värderas till tre miljoner kronor. Regeringen ger henne visserligen 200 000 som en skälig summa för arbete hon utfört på gården under parets tid tillsammans, men resten av arvet tillfaller allmäna arvsfonden. Gård och lösöre värderas till tre miljoner kronor.

Så då får jag moralisera och uttrycka min avsky i stället.

Folk vinner miljontals kronor på olika idotiska spel och tävlingar för att de svarar på några enkla frågor. Popstjärnor och idrottsmän blir miljonärer under en kort karriär i ungdomen och har man bara en ring på fingret så kan man ärva fantasisummor (senast nu fru McCartney). Folk kan lura till sig pengar i fräcka och tvivelaktiga affärer och sedan sitta och gosa i rampljuset.

Men en en jordbrukarhustru som slitit på en gård i 30 år kan inte få sitt rättmätig arv bara för att hon inte hann gifta sig för allt arbete!

Skäms på sig arvsfonden!

ÄNNU INTE HÅRDA BUD

2008-03-22T18:46:00.001+01:00

På vårterminen, eller en del av den, höll vi till på Västerråda gamla skola. Vet inte av vilket skäl. Det var också en sådan där oväntad men kort erfarenhet som det är roligt att ha haft. Det var bara vår klass som gick där. Fotboll varje rast. Det var då vi kom på att det inte var schysst att stå längst upp vid motståndarens mål och vänta på en passning som vissa gjorde. Off side-regeln erfarenhetsmässigt alltså. Vi spelade till och med på avslutningsdagen.

Det var också på denna skolgård man pressades att ta ställning för antingen Tommy eller Elvis. Det var där två av oss en gång gömde oss bakom jordkällaren när vi inte ville gå till matsalen och äta. Ingmar kom gående och vi fick krypa runt efterhand när så att vi hela tiden skymdes. Det var väl blodkorv eller de där tjocka fläskpannkakorna den dagen.

Det var årskurs fyra och jag har ett skolkort kvar där jag känner igen varje ansikte. Där finns Siv som skulle gifta sig med och skilja sig från min bästa kompis. Där finns Barbro som fyllde mig med underliga känslor när hon åkte skridskor på flickors sätt helt klädd i svart. Där är Gunilla som så sorgligt skulle flytta till Vänersborg och där är Britt-Marie och Margareta som skulle bli den första pussen i ”sanning eller konsekvens”. Jag hade glömt att hon var så söt. Eller man tänker kanske inte på sådant i den åldern. Där är Sonja som hade kommit flyttande från Bollnäs. Där är Lars-Erik från Kvarnkullen med sitt krulliga hår, John-Erik och Per Olof som jag var litet kompis med vid olika tidpunkter, den store Johan-Olof vars pappa hade en bondgård, Karl-Erik som var min kompis under en något längre tid, Tommy som tog ett kort på mig och som jag skulle återse som hastigast i Malmö något decennium senare.

Vilka av dessa, en kille och två flickor, var det som en dag hade följt med mig hem till Erlandserud. Vi spelade bara litet badminton och fnittrade men jag kommer ihåg att jag var väldigt generad när jag skulle tala om för mamma att jag hade klasskamrater med mig hem – och att några av dem var flickor. Det var så stort att jag inte ens sa ordet flickor utan "det är några här ute".
På skolfotot är vi alla klart femtiotalsmässiga, fullständigt flärdlösa folkskolelever. Nästan bara flickorna har kammat sig och har en anständig frisyr. Högst upp till vänster tronar Ingmar så förnöjd och distriktsöverlärare Engvall på höger sida ser något barskare ut men med en minimal tendens till leende. I mitten Melleruds folkskola i fotograferad från framsidan och med snö på marken ser det ut som. Dalslands vapen och texten LÄSÅRET 1957 – 1958.

80-TALET I REPRIS

2008-03-22T18:40:00.001+01:00

DU HAR SÖKT I RUMMET MEN INTE FUNNIT…

Du har sökt i rummet men inte funnit
Dina landsmän
Långt borta har du hört mumlande röster
Tala ditt tungomål
Din längtan har varit så stark att ibland
Har du tyckt dig se
Tyckt dig höra välbekanta anletsdrag
Älskade diftonger
Nu söker du i tiden i andra världar
Men du finner
Att bara stenars inskriptioner kan tala
Ditt döda språk

STORE MANITOU…

Store manitou
Jag såg dig
Genom ett välvt fönster
Som stod öppet
In mot din ljusa himmel
Du såg bekymrad ut
Och strök försiktigt
Med ditt långa lätt böjda finger
Mot underläppen
Och jag undrade
Vilka frågors svar
Du ännu söker
I din allvishet
Medan vi står huttrande
På den våta asfaltens mörker
I gatlampors knappa belysning

DET STORA KRONOBERGS LÄN

2008-03-19T12:46:00.003+01:00

Ännu ett utdrag från minnesanteckningarna från 50-talets Alvesta. Det är ingen lantgård som åsyftas nedan utan gårdsplanen till stiftelsen Hjorthagens byggnad. Rubriken syftar på en historia som "gamle Franzén" (förlåt Zona!) brukade berätta.

Jag lämnar nu denna gård, perifer i världen men så central för mig. Dock inte för gott eftersom det finns goda skäl att återvända dit.

Nu kan jag nämligen bestämt säga att året var 1954 och att jag skulle skrivas in i den obligatoriska Folkskolan. Det gick till så att man tillsammans med en av sina föräldrar stegade upp till överlärarens expedition där denne satt så myndig han förmådde bakom sitt skrivbord och frågade efter namn och födelsedatum. Mamma och jag hade övat men jag stakade mig på det senare: det var så mycket att säga på en gång, så många stavelser och det där med tjugoförsta augusti flyter inte så lätt över en sexårings läppar.

En slags ceremoni som ingen ifrågasatte. Vilken funktion fyllde den egentligen, sett ur ett djupare perspektiv? En slags invigningsrit, nu skulle man kunna tala för sig själv, en inledande enighetsmanifestation fån vuxenvärlden, en överlämnandeceremoni...

Själva skolgången inleddes förstås i det sena och mörka augusti. Kommer inte ihåg om vår klass hette 1 a eller 1 b men vi gick i vad som måste vara den södra flygeln, då kanske kallad småskoleavdelningen, i en mycket gedigen stenbyggnad. Jag tror denna flygel hade två klassrum på nedre planet och två på det övre. Vår lärare var Ulla, en ung och mycket seriös pedagog. Kanske var vi hennes första klass.

Mycket var förstås som i hundratals andra skolor över landet. Vi, alltså inte bara jag, blev besvikna när vi inte fick någon läxa den första dagen. När denna väl kom bestod den i att klippa ut bokstäver ur tidningar där hemma. En uppgift som utfördes med största allvar under diskussion av vilka a:n som lämpade sig bäst och hur dessa sedan på säkrast möjliga sätt skulle transporteras till skolan.

Men vi blev snart större och det hade kanske inte gått så lång tid när en av de snälla flickorna vågade påminna fröken om att vi inte fått någon läxa, varvid sådan utdelades i sista stund, ja, kanske på övertid. Kanske inte så psykologiskt om man närmare tänker efter, men mänskligt. Vi andra lade kollektivt skulden på flickan och retade henne tydligen så pass grundligt att hon började gråta varvid vi övergick till att kalla henne ”lipsill”.

Men vår fröken satte nästa dag effektiv slut på det hela genom ett kort men strävt förmaningstal. Vilket naturligtvis inte hindrar att flickan, och henens föräldrar, kanske upplevt ett jordisk inferno under det dygn som gått. Ber allra ödmjukast om förlåtelse på mina och mina kamraters vägnar om hon oförmodat skulle läsa dessa rader.

INGA GODA NYHETER

2008-03-18T20:08:00.004+01:00

Så läser vi i danska Politiken att en 19-åring som avtjänar straff med fotboja dödat en kvinna i Islev medan han var iklädd denna fotboja! Tyckte jag läste för ett tag sedan om hur mycket kriminalvården kan spara in på att ge straff med fotboja. Så var den glädjen slut! Är vi naiva i Skandinavien? Vi vet var fången är men vi kan inte förhindra att han begår nya brott. Tänkte inte på det! Återigen en bra idé som man tillämpar alltför mekaniskt kanske. Titta på individen! Vilken typ av person är det vi ger fotboja?

Hemlösheten i de västerländska välfärdssamhällena är ett annat mysterium. "Antalet hemlösa kvinnor ökar och de drabbas hårdare än männen av livet på gatan. Efter många års hemlöshet ordnade situationen upp sig för Yvonne Domeij i Stockholm som nu blivit ordförande i sin hyresgästförening." Jag tror på att den drabbar kvinnor hårdare men det är också VÄLDIGT synd om hemlösa män vill jag säga som motvikt mot det smygfeministiska anslaget i artikeln. Och jag tror att det kan hända vem som helst.

Se här: "Krisen utlöstes när hon blev av med sitt jobb efter en omorganisation på dåvarande Televerket. Hon förtidspensionerades, kom efter med hyran och blev till slut vräkt." Så lite handlar det om.

Lägg märke till tidsdverbialet i första meningen i nästa stycke: NU. Är det inte för jävligt! Varför har det inte varit så tidigare? Frågar inte bara jag utan många andra bloggare med något slags normal rättskänsla. Bl.a. den ännu icke 20-åriga mamman Nadja. Hör och häpna:

Människor som felaktigt hamnar i kronofogdens register ska nu kunna få rättelse. Regeringen föreslår att missvisande uppgifter ska blockeras och att de inte ska få lämnas ut till utomstående eller användas vid kreditupplysning. Människor som felaktigt hamnar i kronofogdens register ska nu kunna få rättelse. Regeringen föreslår att missvisande uppgifter ska blockeras och att de inte ska få lämnas ut till utomstående eller användas vid kreditupplysning. dag går det inte att radera uppgifter i Kronofogdemyndighetens register, även om de är helt fel. Personer som får en felaktig betalningsanmärkning kan därför få stora problem om de exempelvis vill ta lån, ansöka om kontokort eller teckna ett telefonabonnemang.

Och så Colombia. Världens farligaste ställe att befinna sig på. Och det kommer antagligen aldrig att bli bättre. En krigsfotograf åkte dit och träffade en söt tjej och mamma, umgicks med hennes familj etc. men "efter ett år berättade hon att hon själv var paramilitär och gången efter, när de till slut hade älskat på hans hotellrum och han satt naken på sängkanten och rökte en cigarett, sa hon sanningen: - Mitt jobb är att döda förrädare. Sammantaget tog hon minst 23 människors liv.
Sådan är världen mina damer och herrar. Varsågoda och ta en kaka till!

Och inte är det bättre i Sverige: Enligt läkaren skötte sig de blivande föräldrarna exemplariskt.
Det struntade socialtjänsten i – och tog barnet från mamma och pappa. De svenska sociala myndigheterna har ett minst sagt solkigt rykte. När ska de bli bäst i klassen?

Vart jag mig i världen vänder... Dags att bli religiös och dra sig tillbaka till sin egen grotta kanske?

LJUVA FEMTIOTAL

2008-03-18T10:33:00.003+01:00

Här blandar vi gammalt och nytt, denna blogg ska inte vara någon annan lik. Här skriver jag om den första platsen jag växte upp på. Ett litet utdrag ur något som antagligen aldrig kommer att bli en färdig skrift.

Så byggdes Hjorthagen och det var alltså tidigt femtiotal. Tidningsfoton från översvämningar i Holland och total solförmörkelse. Frimärken med Per Daniel Amadeus Atterbom och Anna Maria Lenngren och den underbart bleka serien från järnvägens hundraårsjubileum. Suezkrisen, olympiaden i Melbourne och invasionen av Ungern skulle komma att inträffa innan jag lämnade samhället.

Lägenheterna befolkades efterhand som de stod klara och vi hamnade på andra våningen ungefär mitt i längan. Cementsäckar låg ännu staplade utanför ingång F som stod på tur att färdigställas. Skrämmande, spännande och livsfarliga passager att krypa genom.

Det kördes skottkärra, hammarslag ekade och väggar växte upp under vana händer. De kanske inte var i bästa form hela tiden för det visade sig senare att vår lägenhet blivit något för stor volymmässigt i och med att ena väggen lutade snett utåt och uppåt mot nästa byggkropp och lägenhet.

Vi sjöng "Hadderian, haddera" med den påhittade raden "doppa Snoddas i choklad", "Vad tar ni för valpen där i fönstret", "Högt uppe på berget finns ingen polis", "Ann-Karolina öppna din dörr" och "Uppå våran gård där står en gammal Ford". Ett gemensamt kulturarv för oss som var små just då och just där.

Det var före skolstarten men alltså inte några barnvisor. Radio fanns, stenkakor fanns, men ännu inte transistorradio. Musik spelades inte så ofta i den enda radiokanalen. Radiominnen är snarare Barnens brevlåda, Karusellen, Andliga sånger, Ekot, Sveriges radio Motala-Stockholm, paussignalen (vars spår ännu inte utjämnats) och den gråtande reportern Kurt Andersson.

Nästan alla familjer som flyttade in hade barn. Under oss i vår trappuppgång bodde vaktmästaren, OttosSon (som tog fram sin världsatlas och visade hur fartygen nu måste runda Kap Horn i stället för att ta den betydligt kortare vägen via Suezkanalen) med fru (som med strålande blick mindes deras förlovning på Katarinahissen) och son Bengt. Ovanpå oss bodde ett frireligiöst par, Åkessons, med två barn, Markus och Stefan. Jag tror att Christer Carlsson också bodde längst ner, eller var det Bo Melin, men mitt emot oss på samma våning och högst upp var det nog barnlösa par trots allt.

Detta var säkert betecknande: yngre barn i fyra eller fem lägenheter av sex. Och väldigt många var födda samma år som jag. I båda de intilliggande trappuppgångarna bodde blivande klasskamrater.

DEN SVENSKA SKOLAN 001

2008-03-17T19:33:00.007+01:00

Från den svenska skolan /igen/

Jag är rädd att liknande händelser är på väg att bli vardagsmat. Vill vi skicka våra barn till en sådan skola? Det är bra med demokrati i skolan men hur mycket skola kan det bli om inte personalen får sista ordet? Skolans främsta roll ska väl ända vara som kunskapsförmedlare. Vad för slags kunskap frågar man då? Den starkastes rätt att dominera och terrorisera? Skolan ska fostra sas det för några år sedan i en gammal läroplan. Var det månne personalen som skulle fostras?

Tillåt mig att knyta ihop med en annan artikel från dagens Sydsvenska.

Så här skriver man bl.a.: "Butiker som blivit utsatta för rån blir inte bara av med kontanterna i kassa. Psykiska men och svårighet att teckna försäkring kan vara problem som möter butiksägare och personal."

Det är kanske det den svenska skolan utbildar eleverna till? Rånare alltså. Den som är starkast, fräckast eller eventuellt har ett vapen kan ta för sig ostraffat. Respekt!

MED HALVSLUTNA ÖGON

2008-03-16T09:32:00.007+01:00

Så har denna webb-logg av nödvändighet (?!) svängt in på det privata planet. Kanske tillfälligt. Av en tillfällighet och på grund av att något slags gräns överskridits. En känd bild kommer för mig: den av en nackad höna som flyger upp i ett träd och sätter sig på en gren allt medan huvudet ligger kvar på gårdsplanen.

Det är kanske så jag har fungerat den senaste tiden: jag har arbetat på; vanor, instinkter och inövat beteende har styrt mig medan mitt undermedvetna (som borde trängt upp till ytan för länge sedan) legat livlöst på huggkubben. Ibland upplever man så fruktansvärda saker att man inte helt kan ta in dem i sitt medvetande. En skyddsmekanism.

Vad håller på att hända nu? Jag känner stor, stor sorg, djup förtvivlan, en uppgivenhet som tenderar att förlama mig, mycket stark vrede. Allt i en salig röra. Jag skulle helt klart och helt objektivt sett lika väl ha kunnat sitta på hospitalet eller varit död vid det här laget. Med tanke på vad som hänt. Och i allt detta måste jag lågt räknat dra in minst femton skatterena lakan per månad. Och egentligen skulle jag vilja - och behöva - gå i pension. Vad har jag gjort för ont för att förtjäna allt detta?

Jo, jag anklagar mig själv för feghet, eftergivenhet, nonchalans, bekvämlighet, godtrogenhet, bristande engagemang, stor vändradie mm. Jag har faktiskt fortfarande inte i djup mening förstått vidden av det inträffade.

Jag tackar de vänner och släktingar som faktiskt stödjer mig - en gång trodde jag att jag inte hade någon men det visar sig lyckligtvis vara fel - och jag vill gärna att mina få läsare som inte står i kontakt på annat sätt, lämnar kommentarer i bloggen. NU behöver jag verkligen sådana.

SKYTTEGRAVAR OCH KVINNODAGEN

2008-03-15T19:54:00.002+01:00

Häromdagen satt jag tittade på tv (den klåfingriga akademin rekommenderar numera att sådana förkortningar skrivs med små bokstäver) när Anders Borg dök upp och upptäckte att jag inte retade mig så mycket på honom och han hästsvans längre. Någon dag senare dyker så en Göran upp ur sin skyttegrav, går lugnt fram till finansministern och ger honom en rak höger, från höger naturligtvis. Eller gör han inte det?

Aldrig får jag ha några politikerkompisar om står pall.

Läget uppstod genom att Borg på självaste kvinnodagen (ve och fasa, hädelse!) skrivit att kvinnor arbetar för lite! Förutom att finta lite med att det här inte kan ha varit något lysande drag för den s.k. alliansen är inte Skytte sen med att plantera sin högernäve på den glashaka som så oförväget stuckits ut, nämligen själva argumentet för detta dristiga påstående: ”När kvinnor lönearbetar mer tar vi bättre till vara hela befolkningens kunskap och potential. Det leder till ökad tillväxt och gör landet rikare".
Hönan eller ägget igen? Nejdå, svaret ligger i frågan: Är staten till för medborgarna eller tvärtom? Vi lever kanske i de yttersta av tider: kvinnor går i manskläder, det finns borgerliga socialister, socialiberala tories och klonade grisar! Hur i helskotta ska man rösta nu då?

FÖRTROENDE OCH POLITIK

2008-03-14T16:46:00.001+01:00

Idag har det tydligen presenterats en undersökning av svenska folkets förtroende för partiledarna vilket får den antisocialistiske bloggaren Rydfeldt att dra stora växlar på att Sahlins förtroende gått ner 1 % och att det är 6 % lägre än det antal personer som säger sig vilja rösta socialdemokratiskt om det vore val idag Det får stå för honom. Jag tycker väl att det är att ta i.

Men detta får mig att tänka på fenomenet Sahlin.
På sjuttiotalet knackade det mitt under en briefing, som det väl ännu inte hette, på dörren till ett lärarrum i Värmland. En ung man och en likaledes ung kvinna presenterar sig med att de kom från SSU och ska träffa någon. Det var inte lilla Mona utan Margot Wallström. Naturligtvis fälldes det någon syrlig kommentar i det ärkekonservativa kollegiet.

Detta har med saken att göra för att i min föreställningsvärld utgör Mona, Margot och Anna Lind sinnebilden för hur unga kvinnor formligen lyfts fram i svensk politik och offentlig förvaltning allt sedan denna tid. Redan då ville man vid nomineringsmötena ha Margot som nummer ett på riksdagslistan men en del gubbar tyckte att hon var så ung att hon väl vänta tills nästa gång.

Alla tre är och var duktiga och energiska politiker och schyssta personer antar jag. Min bild av dem som en treklöver förstärks av att de strax före mordet på Lindh förekom tillsammans på ett påkostat valkuvert som sossarna skickade ut.

Tillbaka till bloggaren Rydfeldt som tycker att Mona Sahlin är ett problem för sitt parti vilket han ju då logiskt sett borde vara glad över. Jag håller med: hon ÄR, eller bör RIMLIGEN vara, ett stort problem och det är helt otroligt att (s) fortsätter satsa på henne som partiledare.

Lilla Mona kom enligt dåvarande riksdagsmannen Bladh till riksdagen som en mycket tunn, tillbakadragen, ung kvinna . "She learned the ropes" och gjorde ett uppfriskande och gott intryck på många sossar och deras sympatisörer när hon väl lärt sig hugga på sådant som andra sa. Det är nog inte ofta man ser en partiledare rodna så fatalt som Olof när han "inte skulle gömma sig bakom Monas kjolar för de är ganska korta".

Dennas norrländskas framtoning som tuff söderböna var dock ett mycket olyckligt val. Tillbaka från Mauritius hade hon fortfarande detta framför ögonen och körde med "höga klackar och korta kjolar". Vad var egentligen det där för något?

Men det är inte BARA alla affärer och incidenter som ställer till det. Det är också henneS FRAMTONING och NEDLÅTANDE ATTITYD gentemot dem hon talar till via media. Varför kan hon inte prata som en vanlig människa utan att hålla på och modulera rösten som om hon sålde sex via telefon eller vore en återuppstånden Marlene Dietrich i politikens tjänst.

Och alla dessa omotiverade leenden som får en att associera till en person med dåligt självförtroende eller personlighetsstörning. Också sättet att tala till pöbeln som om de vore små barn ger ett fullständigt opålitligt intryck. Så hur mycket fingertoppskänsla (=kappvändarmentalitet) hon må ha och hur många "One liners" hon formulerar så har hon inte greppet över sin egen framtoning.

Är det någon mer än jag som byter kanal när Sahlin dyker upp? Vad står hon för? Vilken ideologi företräder hon? Lite vagt feministisk, lite invandrarvänlig, en borgerlig sosse född in i den stockholmska nomenklaturan och som det aldrig fattats något.

Denna kvinnliga, duktiga politiker är en produkt av en accelererad kvinnoemancipation som dock fört henne ett par snäpp för högt till en position hon inte är värdig, kompetent att inneha och inte heller kan hantera. Det är dags att hon får reda på det!

Nej, till fröken Sahlin som partiledare och statsminister!

DU GAMLE INDIAN

2008-03-11T15:56:00.001+01:00

Jag fruktar att jag själv skulle gjort som du
Kanske har jag delvis gjort det också
Vi måste komma från någonstans
Och ibland är det tungt att se bakåt
Man stal mitt revben och skapade dig
Du blev en ömsint och reflekterande person
Som kontinenterna bara desto lättare
Kunde mala emellan sig
Och jag kunde bara se på
Jag var du och jag såg oss från andra sidan ån
Jag hoppades du hade det bra men visste inte
Jag kan bara beklaga
Fritz Franz Ferdinand
Att det blev som det blev
Men det var inte så jag ville det
Kanske skulle jag ha kunnat räcka en hand
Smärtan var dock obeskrivlig
När du sakta skruvade dig ut ur mig
Har du glömt att vi var nära varann
Du gamle indian
I garderoben hänger en lindrigt sliten rock
Den har väntat länge på dig

Ca 1985

POLISMANS SKYLDIGHET

2008-03-10T12:26:00.001+01:00

Färre än en tredjedel av Stockholms poliser arbetar i yttre tjänst. Lite förvånande är det polisledningen själv tillsammans med facket som slår larm om detta förhållande.

SvD skriver om detta: Av alla poliser i Stockholms län arbetar 32 procent i yttre synlig tjänst. Till detta kommer 6 procent som jobbar med spaningsverksamhet. Resten – mer än 60 procent – jobbar med ”annat”.

Håller med samtidigt som jag ställer mig frågande till följande enligt samma tidning: Poliser i yttre tjänst brister i kompetens. Mer än var tionde polis nådde inte upp till forskarnas lägsta kravnivå, samtidigt som endast 5 procent nådde upp till den högsta.

Sverige har bra polisutbildning och kunniga poliser jämfört med många andra länder där de är rena skämtet. De är språkkunniga, allmänbildade har oftast på djupet förstått vad deras jobb går ut på.

JAG RESPEKTERAR SVENSKA POLISMÄN.

Men det är en SKANDAL att 6 av 10 inte ägnar sig åt det som de är utbildade för!

1) Detta samtidigt som det inte bara skriks efter utan också verkligen behövs fler synliga poliser.

2) Detta samtidigt som det finns professionella kontorister, sekreterare, förhörsledare, teoretiker etc. som skriver hur många ord som helst i minuten, kan svara vänligt i telefon, ge snabba besked och/eller se övergripande lösningar.

Poliser som inte jobbar yttre tjänst ska åtminstone ta av sig uniformen!

En glädjande punkt i detta: larmet slås av ledningen själv och facket! GRATTIS! Se nu upp för alla de flummare (rikspolis, politiker etc.) som strax kommer att strömma till och säga att det ni ser är inte det ni ser!

BUSHS VETO

2008-03-08T10:50:00.006+01:00

I SvD och andra media meddelas att Bush-administrationen inte vill förbjuda skendränkning och andra brutala förhörsmetoder utan låter presidenten lägga in sitt veto mot ett sådant förslag.

Jag är inte längre helt ung och tar inte lika självklart ställning som i fornstora dar.

Mot dödsstraff förstås även om jag inte sörjer Saddam Hussein. Mot tortyr, mot terrorism, mot angiveri, mot översitteri, mot överdriven och onödig kontroll, mot social ingenjörskonst, machismo, besserwisseri, mobbning och outsmarting etc. etc. på något slags fallande skala. Alltså mot tortyr trots den 11 september och alla andra mer än avskyvärda attentat mot oskyldiga och civila.

Bibelns "öga för öga, och tand för tand" kunde KANSKE vara OK om vi faktiskt vore Gud Fader. Men även så skulle jag vilja se mildare på det utom när det gäller de grövsta brotten: har man medvetet och avsiktligt tagit en annan människas liv ska det påverka resten av ens eget liv. Är det väldigt konservativt att tänka så?

Har man medvetet och med fullt förstånd oåterkalleligen förstört andra människors liv, dvs. påverkat dem negativt genom lemlästning obotliga trauman etc., förtjänar man knappast en andra chans själv. Det enda man ska kunna åberopa är förståndshandikapp, sinnessjukdom och liknande tillstånd. Argumentet mot en extremt sträng lagstiftning har för mig alltid varit risken att oskyldiga personer fälls och avrättas, vilket ju också har inträffat, inträffar och kommer att inträffa. Och i det aktuella fallet finns det ju en risk att man torterar oskyldiga eller personer som "bara" blivit förledda.

Jag kanske får backa på det här med en andra chans men just nu känner jag så. Lagen och tillämpningen kan antagligen inte fungera på detta sätt men jag har rätt att känna på det sättet. Skulle vi plötsligt stå med ett "godartat och rättvist" storebrorssamhälle som verkligen ser och vet allt, vilket jag inte önskar, är det många "hedervärda" medborgare som skulle behöva ruska på ändan och torka svetten ur pannan.

Andra bloggar om Buskens veto mot förbud av tortyr.

Under rubriken "Skendränk Bush" skriver Tryffelgrisen bl.a.: När bödlarna blir lika grymma som mördarna - vad är vinsten? Jo dubbelt så många grymma. En förhörsmetod är inte ett straff utdömt efter rättegång. En förhörsmetod används mot misstänkta men även mot dem som förmodas ha information man vill åt.

jj.n pekar på något väsentligt:

Jag menar, jag tror inte jag är ensam om att kunna tänka sig erkänna Palme-mordet bara vid ett reellt hot om tortyr, trots att jag var 60 mil från mordplatsen när han dog?

Den unga Hedwig har hittat en länk till en film där en journalist utsätter sig för skendränkning.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_952915.svd

BUFFLAR I STAN!

2008-03-07T17:54:00.002+01:00

Nu ger vi oss på karlarna!

Jag har sett bufflar på Skånes djurpark men jag har också sett många i stadsmiljö, plus att jag vid flera tillfällen varit en. Den senaste buffeln från verkliga livet heter Tommy Nilsson och satt i väntrummet på tandläkarmottagningen med en del av lokaltidningen hopvikt i knät samtidigt som han läste den andra delen.

Runt omkring honom satt fyra män och en kvinna. Bland dem lilla jag som gått dit extra tidigt just för kunna läsa blaskan. Min stolthet, blyghet, nedstämdhet och kanske t.o.m hänsyn till dagens okrönte herr Buffel gjorde att jag inte bad att få låna ena delen utan intog den mest nonchalanta attityd jag kunde stirrande rakt ut i luften. Och när han slutligen la ifrån sig den del han blivit klar med väntade jag några minuter innan jag med frånvarande min böjde mig fram och tog upp den med med några fingrar på vänster hand.

Vi hoppar över sinnebilden för en buffel, GP - det är värt ett eget kapitel - och våra parkeringsvakter som antagligen gått buffellinjen på gymnasiet. Någon utbildning måste de ju ha för de kan ju både läsa, skriva och skrapa bilrutor.

Varför är buffleriet förbehållet manliga varelser? Tja, kanske är män drömmare och vanemänniskor i större utsträckning. Herr Nilsson hade uppenbarligen ännu inte kommit på att han inte befann sig i hemmets lugna vrå. Det hade likosm inte trängt ända ner. Han visste att han skulle till tandläkaren, kanske hade han en värkande tand som påminde honom om det. Men vanan att försäkra sig om hela kakan, hålla sig framme, kunde han inte frigöra sig från. Antagligen för att han aldrig givit det en tanke att han faktiskt brukade göra på det sättet. Kanske levde han ensam, hade han en extra snäll fru eller så läste han tidningen på jobbet som kanske var en sinekur.

Nåja, det är ett klasiskt exempel. Buffleriet kan ta extra hårt just för att det är så omedvetet och genuint. Man är avspänd, man är bara sig själv och säger något ganska snällt men liksom i förbigående utan att ge det emfas, skratta eller på annat sätt mildra de iofs oskyldiga orden. Dessa kommer från ryggmärgen och uttalas med en frånvarande min. Just därför uppfattas de väl som äkta. Och det viktiga är vad dessa ord är svar på, i vilken situation de fälls. Det är på det här området jag har min meritlista.

En variant är att man i ett visst sällskap känner att man behöver säga något men samtidigt ger man sig inte tid att tänka efter hur det drabbar omgivningen. Det hände mig i Kalmar: - Ja den här stan ligger ju så avsides, sa jag. Vad skulle det nu vara bra för? Det fyllde ingen funktion alls. Ingen vettig i alla fall.

I stället försökte jag intensivt sjunka ner genom golvet och drömde om att ploppa upp i Kalmar sund och obemärkt kunna simma in till land. Hur dålig diplomat skulle jag ha blivit? Om man säger så.

Lasse Åberg har fångat det där också:
- Du tycker väl att jag är väldigt ful?
- Nädå….

Och vidare:
- Inte tycker du väl att jag är det bästa du vet?
- Nädå, jag menar jodå, hette det redan i en femtiotalschlager.

På en författarafton med P-G Evander berättade han om en norrländsk kvinna som klagade över att hennes man aldrig sa att han älskade henne.
- Jag har ju sagt det en gång när vi gifte oss och blir det någon ändring så ska jag meddela dig, blev svaret.

Själv hade jag häromdagen stor möda att klara mig ur repliken:
- Jag är inte så dum som jag ser ut, från en annan person som jag INTE ville göra mig ovän med.

Nu kände jag åtminstone att det var fel att svara: - Nä.... Och det är jag så stolt över. Min pappa, 91, stod bredvid och han visste minsann att man inte skulle svara något alls på en sådan fråga.

Allt det här låter ju som om vi bufflar kan ge upphov till ganska kul situationer men jag lovar vid min odödliga själ att den här egenskapen är den jag mest skulle vilja försäkra mig mot av alla dåliga egenskaper jag har.

Och de är många och verkligt dåliga!

ELVA ORD

2008-03-07T17:15:00.003+01:00

Jag satt
I musiken
Och grät
Sörjde glädjen
Som omgav mig

Ca 1985

JA, JAG SÄGER BARA DET!

2008-03-03T19:21:00.003+01:00

Tidningarna skriver om vapenskramlet mellan Colombia och Venezuela. Som reaktion skriver den antisocialistiske bloggaren Rydfeldt - förvånat? - att det faktiskt inte förekommit krig mellan två demokratier. Det visar sig då att han har en hemmasnickrad definition av vad en demokrati är. Och det är väl inte helt fel.

Det finns nämligen, och inte så få, formella demokratier som inte är reella sådana eller åtminstone inte är det i europeisk mening. Där finns alla attributen: val, parlament statsöverhuvud m.m. men demokratin har underskott som Rydfeldt uttrycker det. Så kommer han osökt in på Nicaragua och påstår att den västerländska vänstern nu tar avstånd från Ortega p.g.a. av att han en gång, därtill övertalad av Jimmy Carter, gav prioritet åt demokratin hellre än att låta landet bli ett nytt Kuba.

Man kan kanske se det så men vad säger vänstern själv?

Och för all del. I Sverige buntar vi hop befolkningen på 1½ kontinent och kallar dem latinamerikaner. Kan det vara en fruktansvärd miss i det svenska kränkthetsmedvetandet? Eller en slags briljant, omedveten lapsus plumae som lever kvar i vårt svenne-snack.

Sydamerikas stater har ju faktiskt uppstått så sent som i början av 1800-talet genom att man dragit mer eller mindre godtyckliga gränser i de f.d. spanska kolonierna. Om man förenklar lite är det väl inte käpprakt att säga att det rör sig om ETT teritorium, ETT folk och EN kultur.

Ingen latinamerikansk regering sitter utan militärens goda minne och media utövar en mycket sträng självcensur. Ur jorden tycks konservatism tränga upp och som grädde på moset och bildligt talat svävar dessutom den katolska strukturen av självgoda prelater och bigotta präster över himlen. De missar aldrig en chans att skoningslöst slå ner på ev. självständigt tänkande.

För några decennier sedan var de flesta staterna på fastlandet fortfarande diktaturer. Därför glädjer man sig när man tror sig se något nytt på den kontinenten. Men alltför ofta är det bara det gamla som klätt sig i nya kläder och skrapar man på en socialist hittar man kanske en vanlig, enkel populist.

Europa ska inte slå sig alltför mycket för bröstet dock: det är väl "bara" 63 år sedan dikturerna Tyskland och Italien lyckligtvis gick i graven, och långt efter det fortlevde de skamlösa enväldena i Portugal och Spanien, för att inte nämna kommunistländerna. Måtte aldrig 1900-talet komma tillbaka!

GOTT NYTT ÅR!

2008-02-27T11:16:00.003+01:00

Hade på listan att skriva om det eländiga nyårsfirande med raketer men glömde bort det. Påmindes dock idag av en oväntad artikel i Aftonbladet.

Visst är ungdomar korkade många gånger men mamman till den dödade 16-åringen har ändå rätt: - Skjutsar man på cykel eller kör utan lyse bötfälls man. Torrkokar man på spisen hemma och det börjar brinna åtalas man för allmän vårdslöshet. Men en ”blindgångare” kan man tydligen lämna kvar och slippa ta ansvar för. Även om ett barn dör.

Nyårsfirande med fyrverkerier är väl inte någon fruktansvärt lång tradition och inte är det väl nödvändigt att kreti och pleti springer omkring med bomber. Här i stan hade försäljaren, i vanliga fall en färghandlare, satt upp en stor skylt om att han sålde FYRVERKERIPJÄSER som ingen småskolegrabb kunde missa och det började smälla i oktober och upphörde först i februari.

Jag förstår absolut inte vad det är för kul att det smäller (ett primitivt nöje om något) och jag såg mitt första fyrverkeri för 50 år sedan. Låt nyårsfirandet bli en kommunal angelägenhet, så tror jag det är bl.a. i det annars så vapengalna USA.

Eller visa ett fyrverkeri från Stockholm på teve, om man nu tycker det är så vackert med de där ljuskäglorna som sprider sig på olika sätt över himlavalvet. Man skulle ju till och med kunna använda samma inspelning år efter år. Eller redan befintliga inspelningar från olika håll i världen.

Och de svenska kommunerna, som har så mycket annat skit för sig, skulle gärna kunna få anställa varsin kommunpyrotekniker också om man tycker synd om alla våra fina ungdomar och dumsnälla, medelålders raketavfyrare. Om det nu behövs något smällande överhuvudtaget förutom från champagnekorkarna.

Inte känns det väl så kul att tillönska eller bli tillönskade ett gott nytt år när man vet att ett antal personer mister fingrar och händer eller t.o.m dör av skador eller skräck i samma ögonblick plus att en mängd djur blir tillfälligt eller evigt sinnesförvirrade.

I synnerhet förstår jag inte att invandrare som upplevt krig i sina egna länder kan finna nöje i detta morbida firande, och hur mesiga får svenska myndigheter och opinionsbildare (läs: media) vara i denna fråga. Och hur länge?

Men framför allt: jag beklagar och känner med alla dem som mist någon eller något på detta fullständigt idiotiska och onödiga sätt.

TIDNINGSLÄSNING MÅNDAG

2008-02-25T16:01:00.003+01:00

Därefter avbröts lektionen och i samband med detta ska en av eleverna ha kommit tillbaka och utdelat både sparkar och slag mot läraren.
– Det tjafsades en del under lektionen. De två eleverna satt och lekte med en mp3-spelare, säger Jan Nilsson, ungdomsbefäl på polisen i Mölndal, till SvD.se.
Skolan har nu polisanmält det inträffade, men tonar samtidigt ner händelsen. "En incident", säger rektorn till SvD.se.

SALIGA VARE DE ENFALDIGA! Att något sådant kunnat inträffa EN gång är lika allvarligt som en krigsförklaring mellan Norge och Sverige! Hur tänker sig denne "rektor" den fortsatta undervisningen på skolan med samma lärare och samma elever? Är rektorn hotad?

Och samma dag:

En lärare på Lindängeskolan i Malmö blev på måndagen angripen av en elev i 13-årsåldern som slog henne i sidan och rev henne i ansiktet.

Apropå storebror eller är det lillebror den här gången:

När en anställd på avvisningsresa till Mongoliet festade med prostituerade, lät sig bjudas på vargjakt och fraterniserade med ledande tjänstemän tvärtemot vad som var tillåtet, då hände inte mycket, annat än att han fick ”en disciplinpåföljd”. Kanske jobbar mannen fortfarande kvar. Det finns hur många exempel som helst. Detta är bara ett axplock. Däremot har en ny verksamhetschef, Eugène Palmér, tyckt att det är av stor vikt att omplacera en enhetschef, Lennart Eriksson, för att denne på sin privata hemsida och blogg bland annat uttalar sin sympati för staten Israel. Snacka om att sila mikroskopiska mygg och svälja gigantiska kameler!

I min värld står det var och en fritt att dra sina egna slutsatser och bedöma källornas trovärdighet. Tur att man inte är anställd längre.

En incident (?):

Fem polisanmälningar som inte ledde till något.
En pappa som fick psykiatrisk behandling men fick behålla sin vapenlicens.

Grattis Juha! Det är nog många som hoppas slippa se dig!

HALLÅ BRORSAN!

2008-02-24T18:06:00.005+01:00

Storebror ser dig, storebror vill bestämma över dig och dina tankar. Du är inte fri att på egen hand dra slutsatser av vad du ser. Någon talar om för dig att det du ser är inte det du ser.

Är det en överdrift eller är vi där nu? Jag skulle nog vilja påstå att vi står med mellan halva och ena foten i storebrorssamhället. Det är praktiskt taget bara barn, galningar och likställda som kan, och vågar, tala helt fritt ur hjärtat numera. I landet Sverige.

Häromdagen när jag var på väg ut från ett köpcentrum kom två sportlovslediga tonåringar cyklande i passagen. Till deras förtjänst ska det sägas att de förflyttade sig mycket sakta (ironi). Vem var det då som höjde rösten och mycket barskt och bestämt sa ifrån: - Inga cyklar här inne! Följt av en lång ramsa om polisen och annat där jag inte kunde urskilja alla enstaka ord.

Nejdå, det var inte alls den man som skriver detta, utan en kvinna som såg ut att ha Downs syndrom. Svaret var ett mycket tålmodigt och förolämpande åkeeejjj (ni som träffar ungdomar ofta kanske kan höra tonen inom er) från en av "cyklisterna" som inte tog den minsta notis om bannorna utan genom att fortsätta sin färd tvärtom med övertydlighet demonstrerade hur innerligt han skiter i alla bestämmelser och i vuxenvärlden.

Själv ville jag, liksom uppenbarligen ett tiotal andra personer, inte bli upprörd den gången heller utan gick bara vidare. Kanske hade vi alla helt andra problem än de som uppstår på grund av en extra kromosom. Men jag kände åtminstone att jag mådde psykiskt dåligt av att ha bevittnat detta -sundhetstecken eller överkänslighet? - hur oskyldigt det än kan tyckas vara sett med rätt par glasögon.

Men kontentan blir: hur är svenska ungdomar och vad lär de sig EGENTLIGEN om samhället. Det kan väl inte vara så illa att de lär sig att det finns regler, god ton etc. som fegisknegare och svenssons följer men som hårda grabbar inte behöver följa, särskilt om de inte har respekt för dem som gör sig till övervakare och försvarare av detta gemensamma golv. Jag bokmärkte för länge sedan en artikel som delvis tangerar problematiken med denna osynliggjorda "läroplan".

Och vi måste tänka över vår egen ställning noga om innan vi kan erkänna att vi ser detta. Vi har ju så fina ungdomar i Sverige och för några år sedan hade vi visst världens bästa skola också (ironi). Handen på hjärtat: frågar du själv ett gäng svenska ungdomar om vägen i en främmande stad? Samtidigt är de vuxna medborgarna sååå kontrollerade. Myndigheter och parkeringsbolag är Gudar som absolut ska ha svar efter tio dagar.

Efter två år utomlands var det nytt igen att komma hem till Svedala och höra allt tal om bidrag och ansökningar. Andra länder må vara mer byråkratiska på ett mer "ursprungligt" sätt. I Sverige har vi bra kontakt med våra myndigheter MEN varför måste vi vid minsta tillstymmelse till initiativ leta upp någon obskyr myndighet som bara finns här och bara kan finnas här, kanske fylla i en blankett för att få en annan blankett (som det hände mig en gång, fast det kanske var ett undantag för det var FK) och sedan ansöka om bidrag till någon verksamhet. Det finns förstås tänkbara och tänkvärda svar på det också men det överlåter jag till någon annan att stå för.

Innan jag nu blir alltför konservativ. Vi tänker bra i Sverige i utgångsläget men sedan hamnar vi snett. Signifikativt är att det senaste påbudet om nya betyg och slut på flumskolan måste komma från en minister. Folkpartist dessutom. Hur känns det för alla "proffs" inom skolan? Alltså: jag skulle känna mig som en duktig hund som fått ny ägare.

Kanske kan det också, som jag länge misstänkt, vara en svensk defekt att vi vill vara så förskräckligt duktiga. Förr räckte de med att kunna sitt jobb och vara hederlig. Nu vill vi alla vara den bästa lilla pojken eller flickan i klassen.

Därmed uppstår det också sådana minst sagt sensationella beteenden som på lärarhögskolan i Stockholm (betänk att dessa angivare ska undervisa framtidens svenskar) och krassa verkligheter i inte alltför avlägsna länder kan till och med framstå i mer gynnsam dager än den så välmenande svenska.

PÅTAGLIGA DRÖMMAR

2008-02-23T18:53:00.003+01:00

Jag undrar hur vanligt det är att man upplever drömmar så verkliga att kroppen faktiskt lyder de impulser som framkallas under sömtillstånd. Det är alltså inte sömngång och liknande som avses. Det finns också personer som går i förvarsställning när och om de väcks, har jag hört, men det måste också vara en annan grej.

Hur många procent av genomsnittlig population har ramlat ner från sängen för att man, som jag, försökt undvika att bli illa åtgången av någon skräckinjagande jättevarelse?

Hur många procent är det som liksom undertecknad måttat en spark mot och liksom jag antagligen till sin egen förvåning träffat, en fotboll i axelhöjd - i drömmen. Alltså samma känsla som att faktiskt skicka iväg ett vristskott. Men i det här fallte bara för att vakna med en illa värkande stortå eftersom det i den verkligaste av verkligheter inte alls var en fotboll utan en stenvägg i ett hundra år gammalt hus man träffade.

Och värst av allt: riktat ett ordentligt slag mot någon skumraskfigur som inte vill veta hut bara för att den här gången träffa madrassen litet längre bort. Och hade det där legat en verklig person, skulle det då ha kunnat räknas som misshandel? Det var ju avsikten i drömmen. Som tur var dämpades väl kraften i slaget eftersom jag på något sätt började vakna upp i samma ögonlick som slaget blev verklighet.

Är jag väldigt speciell? Hur många procent av en normalpopulation skulle vilja befinna sig i närheten av en sovande Ch.? Eller är jag bara predisponerad för Parkinssons sjukdom? Jag får i så fall säga som lodisen i Göteborg som kom emot oss på Linnégatan i Göteborg, höll sig för huvudet och sa: "Stackars mig!"

HUR FAN TÄNKER VI?

2008-02-22T17:16:00.004+01:00

- Vad tänker du på?
- Ingenting.
- Man tänker alltid på någonting!
- Njaa…
- Du har hemligheter för mig!

Rätt svar i första läget skulle ha varit:
- På dig. På oss.

Rätt svar för att undvika en mängd problem eller en förstörd dag alltså.

För är det verkligen så att ALLA ALLTID tänker på något och tyst formulerar detta i ord inom sig? Det kanske är vetenskapligt utrett och jag är i så fall tacksam för referenser till sådan litteratur. Själv har jag länge, för att inte säga alltid, betvivlat det. Jag har till och med svårt att förstå att någon överhuvudtaget tänker i form av en ordström att likna vid en hål- eller textremsa som evigt rullar runt i hjärnan.

Sedan hörde jag så småningom talas om att vissa människor tänker i bilder och tyckte mig då ha fått förklaringen till varför jag så ofta svarat oskickligt på frågor om vad jag tänker på. Men kanske inte heller det är riktigt sant. Går det kanske att vädra ut helt på hjärnkontoret så att där stundtals faktiskt inte finns minsta tanke närvarande.

Och om man nu inte tänker i ord måste det väl bli tröttsamt att hela tiden se bilder eller kanske det snarare är filmer? Jag upplever det själv som om jag ser filmer ibland, men inte alltid. Är det inte snarare en "stream of consciousness" à la James Joyce som förlagt sitt stilla flöde genom oss? Ibland blir jag trött på den där filmen eller medvetandeflödet och försöker tänka på ingenting eller kasta mig in i någon aktivitet som kan absorbera åtminstone tillräckligt mycket av mitt medvetande för dölja denna inneboende och svårpåverkbara flod.

Eller är jag bara galen eller potentiellt galen? När det gäller skrivande gubbtsrutt kan jag upplysa om att han också ibland tappar tråden i samtal han själv deltar i och stundtals blir överraskad av synbarligen enkla frågor. Som om han behövde stänga av något slags apparat först innan han kan svara. Men det är kanske en annan sak. Han kan vara mer observant än de flesta när det gäller de mest oväsentliga ting, men styrfarten, lusten och glädjen kommer inifrån. Han kan lämna ett sällskap eller en person bekymrad och vara normal eller glad igen efter några timmar i ensamhet. Det finns de som uttryckt oro över detta.

Allt det här aktualiserades för ett tag sedan när jag på en vernissage i Göteborg oavsiktligt blev åhörare till ett samtal där konstnären berättade att någon hade ansett det vara primitivt att tänka i bilder! Så man kan vända upp och ner på allting!

Det är nämligen min fasta övertygelse att om man nu kan tänka i form av bilder eller ordlösa medvetendeflöden måste vara som att åka X2000 jämfört med att åka vagn efter häst! Men då måste det ju finnas ett antal lägre växlar för analytiskt tänkande med ord och begrepp.

MAOD I RÄTTAN TID

2008-02-21T19:07:00.005+01:00

Mon ventre mis à nu (min blottade själ)

Bruna bönor med fläsk
Fläsk med potatis och sås
Ugnsstekt falukorv med senap och potatismos
Rotmos med fläsklägg
Ärtsoppa
Hackebiffar med lök
Kåldolmar (frysta OK)
Mammas köttbullar (hemlagade)
Köttfärslimpa i ugn
Köttfärslimpa i ugn med bacon
Pepparrotskött
Jägerschnitzel (som i Tyskland)
Kummel
Kalvlever
Kycklinglever
Kotlett med ben och fettrand
Risgrynsgröt
Ris à la Malta
Våfflor
Kalops
Pytt i panna med rödbetor
Wienerschnitzel (som i Tyskland)
Hare

Färdiglagat/lättlagat/värma i ugn:

Pizza
Varm korv med bröd eller mos
Hamburgare (Sibylla)
Kyckling
Kebab
Lasagne
Sandwich (à la française)

Efterrätter:

Chokladpudding
Brylépudding
Gräddglass
Fruktsallad (apelsin, äpple, banan) med vispad grädde

Drycker:

Café au lait/café con latte
Chokladmjölk

Vad säger ni grabbar? Det är annat än 'light' hit och 'kolestorolfattigt' dit! Ät lite av allt det du gillar! Hellre lycklig i livet än smal i graven, kanske.

SORGELIGA SAKER - ELLER?

2008-02-21T18:49:00.005+01:00

En lek är livet
Så lätt så lätt
Ett spel är makten
Så rätt så rätt
En rävjakt alla mot alla
På sommarens ängar
Ett dominospel
Som saknar regler

*****

Jag såg ett barn
Som bar kostym
Och slips
Det var artigare än andra barn
Och farligare än andra i kostym
Jag känner barnet väl
Men jag äger inte
En sådan slips

*****

Andfådd och frusen
Eldar jag i smyg
Det tar sig inte
Men jag drömmer
Om en världsbrand
I höstmörkret
Och drömmen
Gör mig varm

*****

Rödluva varför vandrar du i bergen
Ständigt på flykt i sena sommarkvällar
Vem flyr du vart går du rödluva
Längtar du aldrig som jag
Till decembers stillhet och vintersolstånd
Då isen och den stilla fallande snön
Tyst ska lägga sitt täcke över höstens färger
Över de viscerala rörelsernas smärta
Som inte längre ska skrika inom oss
Vinterns köld ska rena dig rödluva
Vi ska vila tillsammans under minnena
De ljuvliga bildernas eld ska värma oss
I mörkrets stumma väntan lyser du
Men den röda färgen längtar inte mer
Vi har stannat den flyende tiden
Förskansat oss bakom nuets mjuka draperi
Våra viskande mörka röster
Kan inte förråda oss i vår minnesvrå
Över fältens döda snötäcke
Leder inga fotspår mot vår fästning
Vilande i varandra väntar vi på ingenting
Vad kan störa vår väntan vår vila
Minnenas ocean spolar oss under stillsamt brus
Mot nuets berusande mjuka strand
Framtiden ylar i fjärran men vi hör inte
Svallande vågor söker vårt öra
Vi är havet vi gungar på
Vi är stranden och de smekande vågorna
Rytmiskt vaggas vi av varandra
I vår evighetslånga decembervärme

Ca 1985

FISKAFÄNGE LÄNGESEDAN

2008-02-21T18:41:00.003+01:00

Hej!

Jag har också den här adressen för mer förtroliga mejl :-)

Jaså, ni ska campa vid Ringsjön? Ja, det är ju mina föräldrars gamla hemtrakter.

Pappa växte upp i banvaktsstugan i Sjunnerup inte så långt från Frostavallens djurpark och mamma i en stuga i Vitseröd väster ut från Höör, mellan Munkarp och Stockamöllan. Alla de där ortsnamnen klingar av minnen för mig, inte för att jag bott där eller varit där så mycket utan för att jag hört dem nämnas så ofta som liten.

Min farfar eller farfars far hade en eka, jag tror det var i Vaxsjön eller möjligen Prästtorpasjön. Det kan också ha varit Dagstorpssjön.

En gång när de kom dit var det någon som lånat ekan men eftersom sjön är liten fick de genast syn på förövaren och min pappa, som då var ett barn, brukar berättar hur hans farfar med tordönsstämma ropade ut över sjön: - Ro hit med ekan, för helvete!

Jag vet inte om det var i samma sjö jag var med en gång och rodde drag, kanske i tio- till elvaårsåldern, och drog faktiskt upp en eller två abborrar. Minns känslan och kanske det syntes på mig för farfar sa: - Har du fått blodad tand nu?

Annars var det inte mycket kommunikation mellan mig och min farfar. Det enda mer jag kommer ihåg att han yttrade direkt till mig var: - Är du inte hannad på det hållet? Det var när vi tillsammans var ute och räfsade mot banan till. Annars var han en verkligt färgstark person även om lat (!) som jag till min förvåning fick höra något av de senaste åren av min pappa.

På tal om fiske. Kommer du håg när du, jag och Kenneth drog ner på cykel till Sunnanå en dag för att kasta med spö? Underligt att vi alla tre faktiskt hade var sitt kastspö, antagligen med Svängsta-grejer. Hur som helst var det någon som hade ett lagt ut ett träd (en ruska) under vattenytan just där vi stod och kastade från klipporna. Minst ett drag fastnade där för mig men det underliga var att jag senare fick upp ett drag på det nya jag satt på och nu kastade med. Vet inte om det var samma som jag förlorat strax innan eller om det tillhört någon annan stackars jäkel.

Någon fisk minns jag definitivt inte och tur var väl det för jag undrar om vi hade knivar med oss.

Ciao

RÄTTEN ATT VARA INDIVID

2008-02-21T18:36:00.005+01:00

Yours truly är mot ALLA fomer av våld och despotism. Oavsett vem som utövar det/den, mot vem det/den riktar sig och vilken form det/den tar.

Men ibland känns det nu som om t.o.m. feminismen har blivit en sekt. Från början en rörelse med ett mer än vällovligt syfte - som inte helt diskret, kanske revanschistiskt - försöker utöva sitt eget förtryck mot medborgarna i allmänhet och mot potentiella motståndare i synnerhet. Man kommer att tänka på den där klassiska filmen om en lärare som delade in sina elever i blåögda och brunögda. Som experiment alltså. En riktig långkörare på lärarutbildningar.

Inte är det väl så att de som tror sig representera denna denna grundsten (lika rätt för båda könen) i vårt moderna samhälle nu kör med sina egna oemotsägliga dogmer och vaskar fram trosvissa pastorer med abnormalt självförtroende? Inte är det väl så att dessa pliktskyldigt applåderas och beundras av församlingsmedlemmar och sympatisörer - som bara i skiftande grad förstår vad det handlar om? Att de enträget skriver av texten från sina postillor i alla våra tidningar och manar till enad front mot mansgrisar?

Man kan förvisso skönja en viss upprepning och automatism i den del av nyhetsflödet som är könsrelaterat. Det är illa nog att det finns ett feministiska partier (vilken utrikespolitik etc. ska de driva?) utan att vi ska behöva frukta att de ska bygga tempel och sikta på helgonförklaringar.

Manliga svin - och jag talar in om de på grisfarmarna - finns det onekligen alltför många av men finns inte motsatsen också vad det nu kan heta? Liksom det finns fysisk misshandel måste det väl finnas psykisk sådan. Och otillbörlig dominans baserad på psykologiskt övertag och/eller obegränsad egoism.

Detta medan män aldrig går säkra för anklagelser! Hur är det nu: får man säga "lilla vän"? Många vågar inte längre gulla med ungar eller titta på kvinnor för risken att bli anklagad för något. Jag menar att så skulle man kunna se på nuvarande förhållanden och det skulle vara svårt att säga att det är HELT fel.

Kvinnor måste ju förstå att naturen inrättat två kön för att släktet ska kunna fortplanta sig. Vi har åtminstone inte hittills kunnat eller velat föröka oss genom delning och alla män, hur mycket de än dras till det kvinnliga, aspirerar inte alls på att själva bli något slags sekundära kvinnor. Och kanske det motsvarande gäller för de flesta kvinnor. Det hoppas ju åtminstone en heterosexuell man. Lika rättigheter men för var och en på hans/hennes villkor! Eller låter det kommunistiskt eller naivt eller något?

Liksom vi män fått lära oss att lägga band på en del mindre lyckade, nedärvda egenskaper kan det väl nu vara dags för kvinnor att lära sig hantera bl.a. sin "verbala" förmåga och faktiskt ta hänsyn till den de talar med. Kommunikation lär ju inte bara vara att låta munnen gå utan också att lyssna och försöka förstå. De flesta "kvinnliga" egenskaper har faktikt påvisats vara positiva och mer adekvata för det moderna, västerländska livsformen. Men det finns också ett par riktigt "räliga" sådana som det är dags att uppmärksamma och ta itu med.

Många män har sonat sina brott och bett om förlåtelse för sådant de skändligen provocerats till. När ska man höra en kvinna be om ursäkt för att hon gått på för hårt! Och de svidande fysiska örfilar som då och då undslipper kvinnor räknas ju inte för då är de plötsligt så förskräckligt små, oskyldiga och olyckliga varelser. Låt oss nu till vardags mötas på ett neutralt individplan och låt det bli blommor och bin när två av oss känner för det!

Var gärna feminister! Det har funnits alltför mycket våld mot och förtryck av kvinnor i världshistorien, men lämna sekten! Sluta älta missförhållanden utan gör i stället något åt dem!
Kvinnosaken har givit upphov till så många vettiga synpunkter, ja den har väl varit historiskt nödvändig, och många män gör sitt bästa för att förstå och följa de rön som vunnits under det senaste seklet.

Ja, jag hoppas innerligen att feministerna inte nöjer sig med att vara en sekt med medlemmar som på mötena (det kanske kan vara et stadium att gå igenom men knappast något att satsa på permanent) lustfyllt vältrar sig i de oförrätter de lidit eller skulle ha kunnat lida. Förutom att vara ett slags känslomässig eller intellektuell onani: hur produktivt skulle detta vara?

Särskilt underligt tycker jag det är att kräva att män ska kalla sig feminister och att de samtidigt ska hålla upp dörrar och utöva annat gammalt 1800-talsbeteende. Dels är det skönt att slippa det där borgerliga, diskriminerande, förnedrande uppvaktandet och dels finns tillräckligt med män att tycka synd om. Om det nu ska hänga på könet alltså.

Allt våld, allt tvång och allt översitteri kan vara yttringar av förtvivlan ELLER pur ondska och vi är många som flyger omkring med bruten vinge.

I hast (Schweinekotlette är i alla fall gôtt - särskilt i Tyskland)!

Yours truly

BARA KLÄDER

2008-02-21T18:20:00.000+01:00

Vad är det för fel på en när man retar sig på helt oskyldiga saker?

Eller vad sägs om kläder med harlekin-mönster. Det kan väl knappast finnas något ont i dem? Har själv haft två sådana tröjor under årens lopp. Trivdes inte särskilt illa i dem men inte särskilt bra heller vad jag minns. Hade väl snarast en känsla av att de signalerade normalitet, ofarlighet, borgerlighet eller något sådant. Och för mig var det nog mer OK då när jag bar dem.

Men nu! Jag trodde det fanns något som kallades mode och detta är väl så nära modeskribent jag kommer under mitt återstående liv. Jag trodde modet såg till att vi fick lite omväxling - på gott och ont. Att plagg, Mönster, material skulle komma och gå och variera. Som parkas, näbbstövlar, kort-kort, palestinasjalar, platåskor, skotskrutigt, veckade kjolar, polokrage och V-ringat för att ta ett djup tag i mitt fattiga förråd av modetermer.

Men inte harlekin-mönstret. Det finns hela tiden överallt och tar aldrig paus. I alla fall inte i det manliga modet eller klädbärandet. Det kanske är där roten till det onda ligger. Män köper kläder tanklöst - om överhuvudtaget. Jag menar att det är nog mamma eller frugan som köper åt dem oftare än man tror - och då ännu mer tanklöst. Nämen va' billigt och praktiskt åt min Svenne, tänker de och hastar vidare mot sidensjalar och exklusiva märkeskläder till dem själva.

Fast jag förstår ju att det kanske är mig det är fel på lite grann. Som någon slags allergi. Men faktum är att i tevesofforna dyker det upp som amen i kyrkan på var tionde mesig man. På evenemang av olika slag likadant. Var på schacktävling härom helgen och fick idén att intervjua dem som bar sådant mönster. Hur gammal är du? Köper du dina kläder själv? Jag var säker på att jag skulle få svaret 45 eller äldre respektive NEJ överallt. Då fick jag syn på en kille i nedre tonåren utrustad på detta sätt och avstod från mitt projekt lika hastigt som det hade uppkommit.

Antar att man inte kan lagstifta mot harlekin-mönstret eller förbjuda det i lokala ordningsstadgor eller så. Men snälla tillverkare och beställare till klädkedjorna: kan vi inte få slippa det under åtminstone en tioårsperiod, helst tjugo! Sen kanske det blir kul igen! Fattar ni? Just nu känns det som det mest menlösa av allt menlöst.

De som är olyckliga kan ju under den perioden ha dem under joggingoverallen, på kolonilotten eller så tills de går sönder. Och sedan strax innan jag tar mitt sista andetag kunde man ju lansera mönstret igen - och då kanske med vissa innovativa inslag.

DET FANNS EN STAD…

2008-01-20T12:10:00.000+01:00

Det fanns en stad. Den var främmande men kändes så välbekant. Stor och brusande ägde den ändå en ljuvhet, svår att beskriva. Kvarter och gator bildade ett mycket enkelt mönster på kartan, men det var svårt att hitta. Och liksom sockerskålen på ett skrämmande men fullt naturligt sätt drar till sig augustigetingar, lockades jag av denna stad. Eller snarare vissa delar i den. Den där dansrestaurangen till exempel. Vilken behagfull stillhet fyllde inte mitt inre under allt skrän och all hets. Där fanns ännu hoppet, det obestämda hoppet. Men jag gick alltid därifrån ensam och för tidigt. I stället sökte jag mig till en annan stadsdel. Huvudgatan rakt fram, till vänster, en större trafikled. Det var enkelt. Hur många gånger gick jag den vägen? Några gånger gick jag fel, ibland måste jag vända innan jag kom fram. Men det hände att denna del av staden faktiskt låg där den borde ligga. Det var på atmosfären jag kände igen den. För jag var så varm, kände mig så naken att jag inte lade märke till sådant som hus, skyltar, butiker. En gång hade jag varit i ett av husen och jag visste att jag skulle känna igen det. Det var som när champagne rusar, helt lätt och oförmodat. En matthet eller yrsel steg hastigt inom mig medan jag gick uppför en trappa som jag tror svängde åt höger. Vad fanns det där som jag aldrig kunnat glömma? Jag vet inte. Och hade jag verkligen varit där? Det var länge sen. Nej, jag måste ha varit där flera gånger, fast jag glömt. Men nu när jag var i staden och hittade denna atmosfär kändes den alltid mer ödslig. En del tomter gapade också tomt och de flesta byggnader var synnerligen förfallna. Det var inte heller ofarligt att promenera omkring på de där gatorna. Men det gjorde jag. Jag hade kommit fram utan att finna. Trött av att vandra utan mål hörde jag en röst. En svag, viskande röst. En sierskas, en klok gummas mångtydiga ord. Hon stod lutad mot planket runt en rivningstomt. På hennes handled lade jag märke till ett digitalur, för övrigt var hon mycket ålderdomligt klädd. Antagligen var hon berusad. Av hennes sludder kunde jag bara uppfatta enstaka ord. Sent. Aldrig. Dröm. Tackar eller möjligen vacker. Vilken sträng rörde dessa ord vid inom mig? Namnen på några städer jag varit i tog form i mitt huvud. Jag försökte uttala dem tyst för mig själv men jag snubblade på de knastrande konsonanterna, jag sjönk förlamad i de runda vokalerna. En doft av verklighet gjorde sig påmind, ambition och likgiltighet.

TEJP I SKOLAN

2007-12-01T15:46:00.000+01:00

Aftonbladet skriver om en norsk rektor som ska ha tejpat ihop munnarna på pratsamma elever.

Det är förstås inte så tejp i första hand är avsedd att användas i våra skolor. Men det allvarliga det här fallet tycker jag är att de norska föräldrarna gått i taket. "Ett krismöte har sedan dess hållits mellan skolans representanter och föräldrarna." Rektorns agerande kan ju knappast ha varit annat än en symbolisk handling eller kanske en desperat markering, även om den som sådan var mindre lyckad.

Jag är inte säker på hur mycket förhållandena i Norge påminner om dem i Sverige men, oavsett det, kan inte också föräldrar skaffa sig ett uns humor och försöka se saker ur ett större perspektiv? Samma gäller de gravallvarliga kommentarer till artikeln där man undrar om det är så förespråkarna - vilka det nu är - för bättre ordning i skolan vill ha det?

De lärare som idag undervisar framgångsrikt i den svenska skolan går inte av för hackor! Gå in och ta en klass själva får ni se. Deras auktoritet vilar inte på något annan än deras egen person och personlighet. Så det är inte alls underligt att det går snett på väldigt många håll. Detta är fel! Gör det lättare att undervisa och avråd bestämt dem som inte klarar av detta från att fortsätta. Det är sannerligen inte någon skam i dagens svenska skolverklighet. Sätt undervisningen i centrum och sluta kräva att personalen på skolorna ska vara övermänniskor!

Ta ett några steg bakåt för en gångs skull! Det är ändå mil kvar till den gamla Caligula-skolan och till den "metodik" eller "brist på metodik" som ännu gör sig gällande i andra länder. I Sverige har vi tänkt efter vad det är vi vill lära eleverna, vi förstår dem och känner med dem. Den svenska skolan skulle kunna vara så jäkla bra!

Hindren för detta idag anser jag främst vara personalens avsaknad av självklar auktoritet, frånvaron av prestationskrav på eleverna, föräldrarnas blåögdhet och skolpolitikers och skolledares skändliga kappvändarmentalitet. Låt dem som arbetar i skolan få tänka själva och upphör med den del av kursverksamheten som enbart är hjärntvättande!

P-NISSAR OCH MASAR

2007-11-30T19:40:00.001+01:00

Det finns förhållanden, lagar, regler och bestämmelser samt tillämpningar av dessa som hur rätt de än synes vara (men inte alltid) lämnar efter sig en obehaglig smak i munnen.

Och tvärtom. Stöld, bestickning, betalning utan kvitto hör till dem som det är svårt att teoretiskt ställa sig bakom utan vidare. Men så har vi mamman som stjäl mat till sitt barn, den förtvivlade turisten som till sist betalar 100 dollar för att komma förbi passkontrollen och han eller hon som inte har något kvittensblock och därför vid ett enstaka tillfälle tar eller ger betalt direkt i handen.

Och så finns det sådant som bara är meningslösa och tecken på en gränslös girighet. Som punktavgifter och punktskatter när de inte har något speciellt syfte som att begränsa trafiken eller liknande. Flygplansskatten i Quito vid avresa är ett exempel på detta. Det känns bara ovänligt och är till absolut ingen nytta. En sak är jag säker på: pengarna kommer inte landets fattiga till godo. Och vad händer med den som missat att han ska ha kvar 100 dollar för att komma ut ur landet igen?

Tillbaka till den första kategorin. Det måste finnas regler i trafiken och i samhället i stort. Vi måste köra på samma sida på vägen och vi kan inte parkera hur som helst. Vidare måste samhället ha in medel för att kunna sköta sina åtaganden. Överträdelser och brott måste bestraffas. Det är nog alla tveklöst med på.

Ändå är det något väldigt osympatiskt med utövande av kontrollen av detta. Från småsaker till större saker. Man kommer fem minuter för sent till bilen och har fått parkeringsbot, man blir sjuk och klarar inte sina ekonomiska åtaganden och har genast kravbrev, inkassokrav och självaste kronofogden kan komma krypande genom i brevinkastet.

Tjänstemän gör sin plikt och det gör och gjorde diktaturernas soldater också. De är nöjda med att ha jobb, att tjäna schysst, de har villa, fru och trädgård och de går kurser för att lära sig hur man tar folk och hur man ska klara av att få ovett. Det gör sitt jobb och det ska de göra men de måste vara medvetna om att de inte är några glädjespridare.

Någon stolthet kan de väl knappast känna över sin verksamhet - om man säger så. Finns det något som säger att de MÅSTE bötfälla en bil som är felparkerad. Det kan ju vara en turist eller en sjuk person. Och det kanske finns massor av tomma parkeringsplatser runt omkring. Det är detta robotliknande beteende som skrämmer. OK. Moder Justitia är blind och inför lagen sägs vi alla vara lika. Det är inte fel men det är helt klart inga sympatiska uppgifter man utför. Det finns absolut inget positivt eller konstruktivt i dem.

Efter två år utomlands vill jag dock erkänna min stolthet över och beundran av den vanlige svenske polismannen. De kanske har brister som jag inte känner till men jämfört med en del andra länder är de as-schyssta och utför ibland sina uppgifter med risk för livet i denna hatfyllda värld. De är hjälpsamma, välutbildade, talar engelska och ibland andra språk. De försöker vara psykologiska och vill verkligen göra ett bra jobb.

MAFFIAFASONER

2007-11-29T19:45:00.000+01:00

Jag har några gånger refererat till teveserien Sopranos som jag följt i alla år. Fast jag har nog missat några avsnitt. Men jag skulle kunna se om allihopa från början till slut det försäkrar jag även om jag faktiskt blundar då och då. Serien lär ha fått massor av oskars och nomineringar men det struntar jag blankt i.

Maffiaverksamhet är något av det mest avskyvärda som finns på denna jord. Hur kan det då produceras en teveserie som utspelar i en tänkt maffiamiljö i New Jersey och som blir så populär? Här följer ett försök till förklaring.

För det första så ligger det spänning i det avskyvärda precis som när det gäller deckare, kriminal- eller polisserier. Fast nu accelererat. Den förbjudna frukten kanske. För det andra förekommer det i korta sekvenser en del nakna dansöser eftersom maffian äger och ibland håller till på nattklubbar och bordeller. För det tredje är det häftiga back street-miljöer från newark och för det fjärde ett tufft språk som man har lätt att ta efter eller åtminstone absorbera. Detta är de yttre förutsättningarna - lockbetet.

Sedan introduceras vi i maffiavärlden med insamlingsrundor, rivalitet, desperata försök att sätta sig i respekt, konflikter, kyrkobesök och olika "capos" med sitt stundtals mycket alldagliga familjeliv under den Stora Familjens vingar. En normalitet som vilar på en enorm livslögn. Männen ser sig som ett slags soldater och vet att de när som helst kan stryka med på grund av en tillfällighet eller något svek. De slåss inte för något fosterland utan för sin "livsstil", sin rätt att leva i sin egen hierarki och följa sin egna lagar. De vet och kan väl inget annat. De har spioner inom polisen och polisen har spioner med avlyssningsapparatur bland dem. De tvekar inte att döda, för att sedan skynda till kyrkan eller någon familjemiddag. De ringer kryptiska samtal och säger saker som att "vittnet har definitivt dragit tillbaka sitt vittnesmål". I närheten finns New York-maffian som man har ett ansträngt förhållande till. Detta är vad som tilldrar sig på ytan.

Men sedan kommer vi till kvalitéerna. De som gör att man accepterar att se så många mord och så oerhört mycket rå hänsynslöshet. psykisk och fysisk.

Karaktärerna: de är andra, tredje eller fjärde generationens sicilianare inte bara i serien utan också skådespelarna. Skulle det ha smugit sig någon riktig gringo eller någon som bara ser italiensk ut i största allmänhet så må det vara förlåtet. Det gör det säker på riktigt också - i den riktiga maffian alltså. Huvudrollerna är perfekt besatta möjligen med ett litet minus för sonen AJ. Men vilka biroller! Vilket as-bra jobb att ha hittat dem och ha fått dem att ställa upp. Och de är verkligen skådespelare! Många av dem dör naturligtvis och kommer sedan inte tillbaka igen. Vilket persongalleri indeed!

Karaktärernas namn: När man såg Tonys fru första gången och fick veta att hon heter Carmela. Det är perfektion. Denna skådepelerska, Eddie Falco, hennes rollpsykologi, hennes repliker. Och hon är så där jäkla snygg utan att vara vacker. Hennes förvånade: - Do you want to make love with me? Det kommer ALDRIG att överträffas.

Psykologin i serien: den skulle ha kunnat tillämpas i andra serier och i andra miljöer tror jag. Det är tusen små detaljer som blir så trovärdiga att det inte är klokt helt enkelt. Det är denna ständigt närvarande trovärdighetsmosaik som främst för serien till de hisnande höjder den når. Jag undrar hur man har jobbat fram detta ipraktiken. Men bra är det.

Den förnärmade repliken "En don i shorts", Tony hos psykiatern, Carmela hotar genom att bjuda på tårta (eller gör hon inte det?) ja det är SÅ många bra saker att de få som är mindre bra bara sjunker undan och godtas som något som finns där för att man verkligen ska uppskatta det som är bra.

Och det märkligaste av allt: serien kommer från USA och den är så lite Hollywood som det är möjligt att vara!